Staffans blogg

Hur går det egentligen?

2012-02-16T14:11:00.001+01:00

Idag beslutade Riksbanken att sänka sin reporänta till 1,5 %. Det var ganska väntat. Läser man pressmeddelande och ser hur Riksbanken nu bedömer den framtida ekonomiska utvecklingen visar det sig också att banken till del anammat den uppfattning som flera andra analytiker haft. Det går helt enkelt inte lika bra längre. Riksbanken förutspår en tillväxt väl under 1 % det kommande året. 2013 blir också ett svagt år. Kanske vänder det 2014.

Samtidigt flaggar finansminister Anders Borg att det kanske inte ser lika mörkt ut som förut. 2012 kan bli något mindre dåligt än vad regeringen tidigare räknat med. Då ska man ändå ta hänsyn till att regeringen haft en mer optimistisk syn på utvecklingen än vad de mer pessimistiska bankerna haft. Och där finns det också nu de som menar att Riksbankens sänkning idag inte var den sista. Det kommer fler sänkningar när konjunkturen fortsätter att hacka.

En av de avgörande faktorerna för den ekonomiska utvecklingen är Greklands framtid. Och där känns ju allt förhandlingsbart. Vad händer på måndagens möte med EUs finansministrar? Vad händer tiden fram till vårens grekiska val? Och vad händer därefter? Det är lätt att bli fundersam och rätt orolig. En grekisk statsbankrutt, och/eller ett grekiskt utträde ur euron kommer att skapa enorma utmaningar för många stater och för hela det europeiska banksystemet. Och vad händer efter Grekland?

Lokalt kan man bli bekymrad. Visst fortsätter arbetslösheten totalt sett att minska. Men antalet ungdomar utan jobb blir fler. Det blir också färre som får jobb nu än för ett år sedan och antalet nyanmälda platser sannolikt minskar om man räknar bort sommarjobben.

I detta läge är det nödvändigt att värna det som är grunden för välfärden, det vill säga det privata näringslivet och den civila sektorn. Örebros näringsliv måste bli starkare, mer självständigt och en tydlig motpart till kommunen. Kommunen måste hålla sig till sitt huvuduppdrag, vård, skola och omsorg, och hålla sig ifrån det näringslivet gör bättre. På samma sätt är det med den civila sektorn. Kommunen ska inte ta över, utan låta föreningar, organisationer, enskilda och nätverk bygga sin egen framtid.

Men i det socialdemokratiska Örebro går utvecklingen åt fel håll. Socialdemokraterna, och deras passiva stödpartier KD och C, planerar att starta flera nya bolag som kommer att konkurrera med privata företag på fastighetsmarknaden och i byggsektorn. Örebro Porten AB får bygga en mycket lönsam lagerlokal ute vid flygplatsen, men när Folkpartiet begär att kommunen ska ge Örebro Porten AB ett direktiv att sälja fastigheten eftersom den aldrig borde byggas av ett kommunalt bolag, röstar S, KD och C nej. Försäljningen av Storstenshöjden ligger begravd under en lavin, signerad Björn Sundin. Lika begravd verkar försäljningen av den kommunala konferensanläggningen Kilsbergen Konferens och Lodge vara. ÖBO ska bara bli större och större. De utredningar kring kommunal kompetens och illojal kommunal konkurrens som vi tidigare drev, är nu lagda i något gammalt arkiv. Och snart kommer den ovillkorliga rätten till heltid...

Och på område efter område tar kommunen över verksamhet som tidigare drevs av den civila sektorn.

Detta kommer att leda till en sämre arbetsmarknad, ett svagare näringsliv och en mindre och osäkrare civil sektor. Örebro blir en stad där tillväxt kommer till trots, inte tack vare, kommunens agerande.

I det rådande ekonomiska läget är det allvarligt. Socialdemokraterna gick till val på att minska arbetslösheten. Hittills har deras politik varit kontraproduktiv.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, NA1, NA2,

Övrigt: Riksbanken, Arbetsförmedlingen

Bloggar:

Allemansrätt för Örebroarna

2012-02-15T10:24:00.002+01:00

I går på kommunstyrelsen i Örebro beslutade majoriteten, i detta fall helt drivet av socialdemokraterna, att lämna ett svar på Naturvårdsverkets utredning om allemansrättens framtid. Det yttrandet öppnade för att allemansrätten skulle gå från att vara en bred rättighet med få lagstadgade begränsningar, till att allemansrätten istället blir en lista med vad som är tillåtet. Yttrandet sade inte det rakt ut, men öppnar för den utvecklingen.

Mot denna utveckling stred Folkpartiet, med stöd av alla andra oppositionspartier. Vårt förslag kan du läsa här nedan. Allemansrätten är en omistlig del av Sverige!

Den svenska allemansrätten är en omistlig del av såvälnatur- som friluftsupplevelser för många svenskar, som en del av det svenskakulturarvet. Örebro kommun menar att det idag inte finns några skäl för attförändra grunderna för allemansrätten som den idag fungerar. Vi har följandekommentarer till Naturvårdsverkets utredning:

1) Allemansrättens karaktär av en rättighet som begränsasenbart av det som uttryckligen är förbjudet ska värnas. Örebro kommunifrågasätter starkt de önskningar om olika former av ”listor” eller liknandesom ska tydliggöra såväl rättigheter som skyldigheter. Sådana ”listor” riskeraratt kraftigt begränsa allmänhetens möjligheter att fritt vistats i skog ochmark av två skäl:

a) om en tidigare upplevd rättighet inte finns med i rättighetskatalogen/listaninnebär det de facto att den kan anses falla utanför allemansrätten, och

b) en rättighetskatalog kan enkelt ändras och begränsasgenom en snabb process i Sveriges riksdag. Sådana ändringar kan komma efterpåtryckningar från olika organisationer eller intresseföreningar/nätverk.

2) Förslagen om att göra skillnad mellan fysiska ochjuridiska personers rätt till allemansrätt, eller snarare juridiska personersmöjlighet att använda allemansrätten för sin verksamhet, kräver kontinuerliga avvägningar.Örebro kommun menar att gällande lagstiftning bör kunna användas för derättighetsintrång som en markägare kan få kännas vid och som lokalt kan bli föromfattande. Örebro kommun menar inte att det är möjligt att göra skillnad påstörre eller mindre företag i bruket av allemansrätt.

3) Örebro kommun ifrågasätter starkt möjligheten att medolika former av skadeståndsfonder hantera intrång som faller utanförallemansrätten. Skälen för detta är:

a) Det synes ofta i princip omöjligt att kunna klarlägga omett rättighetsintrång skett, och vem som bär ansvaret för skadan. Dennaosäkerhet innebär omfattande problem och risker för en lika omfattandeadministration av fonden.

b) Frågan om vem som ska betala in till en sådan fond ärsannolikt omöjlig att hantera. Även om man skulle begränsa inbetalningarna tilljuridiska personer blir det enormt svårhanterligt och innebär en enormadministration för att hantera systemet. Hur inbetalningar skulle ske, omanvändaren inte har svenskt medborgarskap eller är en juridisk person med annanhemvist än Sverige, är oklart.

c) Om en fond etableras, kan det också innebära en annan synpå hur vi brukar naturen. Den varsamhet som varit en grund för allemansrättenkan, genom att skador ersätts ur fonden, minska.

Avslutningsvis vill Örebro kommun åter understryka att densvenska allemansrätten är en omistlig del av svenskt friluftsliv, vårtförhållningssätt till natur och naturvård och även en del av vår kulturellatradition. Den nuvarande lagstiftningen, med de begränsningar som tydliggjortsgenom särskild lagstiftning, synes fortfarande bäst anpassad för att värnaallemansrätten idag och i framtiden.

Jobben, jobben, jobben.

2012-02-15T08:39:00.001+01:00

Sitter på tåget till Stockholm för det förstas mötet med gruppen som ska ta fram Folkpartiets nya partiprogram. Det är en spännande resa, både fysiskt och mentalt. Fysiskt - därför att i möten med människor man aldrig tidigare mött kan det oväntade hända. Mentalt - för att svensk liberalism behöver flytta fram positionerna i ett politiskt landskap där förvaltande blivit norm.

På nätet läser jag dels om den artikel som jag, tillsammans med flera andra folkpartistiska kommunalråd skrivit på SvD Brännpunkt. Om ungdomsjobben som behöver bli fler. Om den offentliga sektorns ansvar. Och om trösklarna in på arbetsmarknaden.Vi tror att svensk arbetsmarknad måste förnyas.

På landsmötet i höstas röstade Folkpartiets medlemmar för att arbetsmarknaden skulle bli mer flexibel. Den nuvarande svenska modellen har trygghet som enda norm. Men tryggheten har bara de som är inne på arbetsmarknaden som fokus. Samtidigt som den skapar trygghet för dem med jobb, ökar den otryggheten för dem utan.Vårt förslag om särskilda ungdomslöner inom offentlig sektor är ytterligare ett steg på väg till ett samhälle som ger fler möjlighet till jobb, försörjning och livskvalitet. Det är ett nödvändigt steg, men det krävs fler.

Svensk arbetsmarknad måste anpassas till en ny tid med nya förutsättningar. Oavsett vad vi tycker, kan vi inte längre agera som om det var möjligt för Sverige att agera som om omvärlden inte fanns. Nu agerar vi på en global marknad, med helt andra villkor, krav, utmaningar och möjligheter. För svensk arbetsmarknad handlar det om att inse att tryggheten inte ligger i det oföränderliga, utan att tryggheten måste skapas i en ständig förändring.

Jag är ofta ute och besöker människor, föreningar, företag och nätverk. Ett av de starkaste intrycken jag tagit med mig de senaste månaderna är synen från de som ofta står utanför arbetsmarknaden vad gäller både bidrag och arbetsmarknad. När det gäller bidrag är linjen klar: Inga bidrag utan krav på motprestation. Den som kan jobba, ska jobba! Lika klar är synen på ingångslöner: Hellre ett jobb med något lägre lön, än ett liv där bidragen från stat och kommun är livsavgörande.

Tyvärr är motståndet mot denna liberala syn för en arbetsmarknad som ger fler människor fler möjligheter stort. Från fackföreningsrörelsen. Från vänsterhåll där både (s) och (v) reagerat negativt (även om Löven ännu verkar ha rätt att ha fler åsikter samtidigt...). Men tyvärr även från moderaterna.

Istället för att jobba för en flexiblare arbetsmarknad som ökar möjligheterna till fler jobb, ökad trygghet och bättre förutsättningar för integration, jobbar merparten av de svenska partierna istället för att öka trösklarna in på arbetsmarknaden. Just nu går (s) och (m) armkrok för att införa rätt till heltid. Först i den offentliga sektorn, men sedan...

Även denna rätt kommer sannolikt att öka tryggheten för de som redan har jobb. Men för de människor utanför ökar otryggheten än mer.I går, på kommunstyrelsen, togs det första steget mot detta tröskelbyggande, när alla utom Folkpartiet röstade för att sätta igång arbetet för en ovillkorlig rätt till heltid inom kommunen. Och utanför Rådhusets väggar ökar ungdomsarbetslösheten...

Den liberala utmaningen är självklar: Vi behöver en flexiblare arbetsmarknad. Vi behöver fler i jobb. Vi behöver minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi behöver hitta en trygghet för fler, i ständig förändring. Och vi behöver hitta en avvägning där tryggheten för de sårbaraste är stark och hållbar oavsett världskonjunkturerna.

Media: Dn1, SvD1, SvD2, SvD3

Vem tar ansvar för ekonomin?

2012-02-14T11:46:00.000+01:00

Jag sitter och läser Thomas Esbjörnssons ekonomiska redovisning kring WUC. Jag läser och läser. Men frågan är vad som är skrivet. Jag kan helt enkelt inte förstå hur han kunnat släppa fram denna handling. För maken till bortblandning av kort är svår att uppfatta.

Om man ska försöka göra det kort är beskrivningen som följer:

Om man lämnar WUC menar Esbjörnsson att gymnasieskolan sparar 18,9 miljoner kronor. Och om man lämnar Rudbeck så sparar man bara 14,6. Skillnaden är alltså 4,3 miljoner. Men hur får man fram siffran?

När man läser handlingen ser det ut som om tjänstemännen fått ett direktiv från Esbjörnsson: "Gör en utredning som visar att vi sparar mer om vi lämnar WUC!" Och sedan har tjänstemännen gjort det. (Här kan man peka på att Esbjörnsson kört över den lokala demokratin. Gymnasienämnden, som har ansvaret för och makten över sin förvaltning, har fattat ett demokratiskt beslut om att avbryta flytten av program. Men Esbjörnsson har struntat i det och använt sig av dessa tjänstemän för sin utredning. Vem tar ansvaret för de kostnader detta inneburit för förvaltningen? Inte är det Esbjörnsson. Det är nämnden och dess ordförande. Vad säger kommunens revisorer om detta?)

Nåväl vad innebär förslagen enligt Esbjörnssons utredning? Jo.

Om man lägger ner Rudbeck, menar Esbjörnsson att man kan flytta in Språk och Framtid till Virginska och även en liten del (560 kvadratmeter) administrativa lokaler. Minskade kostnader på Rudbeck är 10,7 och övrigt 3,9. Men vad som händer med Rudbeck när detta sker finns inte beskrivet. Inga intäkter av försäljningar eller annat. Ändå vet vi att hela skolan går att sälja till både ÖBO och den privata marknaden i morgon! Inte heller några beräkningar på vad man kan göra på WUC, med förändrad ytanvändning och ökad effektivitet finns medtaget.

Om man lägger ner WUC, menar Esbjörnsson istället att man kan flytta Språk och Framtid till Rudbeck och dessutom 3000 kvadratmeter administration till Virginska. Men det räcker inte. Man kan flytta vuxenutbildning från WUC till Rudbeck. Då tjänar gymnasienämnden ytterligare 4,8 miljoner (vilket i princip är skillnaden mellan förslagen). Men vad händer med WUC? Går fastigheten att sälja? Esbjörnssons kompis Jonas Karlsson har ryckt ut och sagt att landstinget kan köpa. Men till vad? Universitetet vill inte ha skolan för undervisning. Landstinget går 130 miljoner back. Skolan är byggd som reservsjukhus. Hur blir det egentligen med besparingarna för kommunen? Står vi med en tom skola som bara kostar pengar? Och vad är då vinsten?

Men vad innebär detta? Jo - Esbjörnsson har uppenbarligen gett ett direktiv att bara hitta denna lösning. Ingen annan. Ändå finns det material som visar på möjligheterna. Gymnasieförvaltingen och lokalförsörjningsenheten har gjort en mycket kortfattad beskrivning av samtliga skolor. Med den som grund hade Esbjörnsson kunnat hitta vägar för en bred politisk enighet om en djupare konsekvensbedömning av skolorna. Men han ville inte. Det finns ingen vilja från Esbjörnsson att samtala med andra partier, om dessa partier inte 100-procentigt ställer upp på hans förslag. Den nya majoritetens sätt att samtala skiner igenom gång efter gång.

Folkpartiet har redovisat andra möjliga förslag. Exempelvis kan en nedläggning av Rudbecksskolan innebära att kommunen och Örebro Porten AB får intäkter på hundratals miljoner kronor i försäljningar av byggrätter och fastigheter. Men det struntar Esbjörnsson i. Esbjörnssons egen partikamrat, Björn Sundin, föreslog för några år sedan att man skulle bygga om Risbergska skolan till äldreboende. Det var en usel idé på många sätt. Men om man formulerade om den - vilka alternativa planer kan finnas för Risbergska skolan, som ändå är en undermålig byggnad? Kan vissa delar vara skola, medan andra rivs och byggs om till något annat? Vad skulle det innebära? Och Karro - om man ändå bygger en ny matsal kanske man ska bygga till ytterligare klassrum som kan härbärgera fler elever. Det kan kanske innebära att man kan flytta hit fler elever från andra skolor. Och Virginska som gymnasiechefen påpekar måste lämna mer än de 3000 kvadratmeter som nu ska lämnas - varför inte göra en ordentlig utredning och ta ett helhetsgrepp? Om skolan ändå måste minska - ska man inte göra det på ett sätt som gör det möjligt för Örebro Porten AB att sälja en del av skolan i en enkel process, istället för att riskera tomma ytor som kostar kommunen pengar, även om gymnasienämnden sparar.

Esbjörnsson riskerar att bli chef för Örebrovarianten av Ebberöds bank. Det ser ut som om man sparar pengar, men de rinner bara ut genom andra, större hål...

Det borde finnas ett grundkrav på en kommunal utredning att den är professionellt gjord och redovisar fakta och konsekvenser på ett neutralt sätt. Det gör inte denna utredning. Den är en politiserad produkt som har som enda syfte att försöka hitta någon grund för ett beslut som inte borde fattats - nedläggningen av WUC. Esbjörnssons sätt att använda den kommunala administrationen förskräcker. Frågan är hur tjänstemännen och kommundirektören kan acceptera sådana förfaranden.

Media: NA1, SR Örebro, Tvärsnytt

Bloggar: Maria,

En socialliberals bekännelser, II

2012-02-10T07:21:00.001+01:00

Hur generösa bidragssystem ska vi ha? Och hur ska de se ut?

Idag skriver professor Lars Calmfors på DN om A-kassan. Han argumenterar för att taket ska höjas och skäller på oss politiker för att vi diskuterar fel saker. Och det gör vi. Men även Calmfors går lite som katten kring het gröt kring frågan om hur ersättningsnivåerna påverkar arbetslinjen. Så här skriver han:

För- och nackdelar med olika ersättningsnivåer är väl belysta i arbetsmarknadsforskningen. Det ligger ett självklart värde i att skydda människor som utan egen förskyllan blir arbetslösa mot inkomstförluster. Men en mer generös försäkring tenderar också att öka arbetslösheten. Den främsta orsaken är att den enskilda individens reservationslön – den lägsta lön man är beredd att ta ett jobb till – kan väntas vara högre ju mer generös arbetslöshetsersättningen är. Högre lönekostnader innebär att arbetsgivarna skapar färre arbeten. Det är också rimligt att tro att a-kassenivån påverkar intensiteten med vilken de arbetslösa söker efter jobb. Ett stort antal studier i olika länder ger stöd för att högre arbetslöshetsersättning ökar arbetslösheten.

Forskningen kan emellertid inte avgöra vilken avvägning mellan försäkringsskydd och drivkrafter för jobb som är önskvärd, eftersom frågan också involverar rena värderingar.

Ibland är det skönt att vara forskare. Det finns ett direkt samband mellan höjden på ersättningen och arbetslöshet. Men det är någon annan som ska avgöra var nivån ska ligga, hur avvägningen mellan skydd och stöd, eller för att vara mycket cynisk - mellan morot och piska, ska ligga.

A-kassan är en mix mellan försäkring och bidrag. Staten bestämmer men facken hanterar. Det är i sig en märklig konstruktion. Men en helt annan fråga. Ändå är hans redovisning av följderna av olika nivåer i A-kassan generell. Höga bidrag har en skyddsfunktion, men högre nivåer i bidragssystem leder till ökad passivisering, högre arbetslöshet och färre arbeten.

Jag är för ett starkt skydd för de människor som av olika anledningar hamnat i ett läge där de vare sig hittar egen försörjning genom arbete eller kan studera vidare. Men det är också uppenbart att det system vi har i Sverige har lett till att stora grupper hamnat utanför arbetsmarknaden långsiktigt, och ibland livsvarigt. Så kan det inte fortsätta.

Diskussioner kring försörjningsstöd, introduktionsersättning och liknande bidragssystem lyser mest med sin frånvaro. Nivåerna höjs mer eller mindre regelbundet. Men frågan om bidragssystemens höjd, och hur utformningen påverkar utanförskapet, saknas.

Även i denna fråga får jag erkänna att jag ändrat fokus. Från att hundraprocentigt försvara de system som finns, till att ifrågasätta främst utformningen av dem.

För mig är det idag självklart att alla bidragssystem ska omfattas av krav på motprestation. Om du kan jobba, ska du jobba (eller studera), även om din ersättning kommer från ett statligt bidragssystem. Det finns inga hållbara skäl för att tillåta passivt bidragsberoende som leder till långvarigt utanförskap. Samtidigt är det självklart att de bidragssystem som värnar de sårbarastes välfärd, ska värnas.

Och vi måste hela tiden ha en diskussion om var den rätta balanspunkten ligger, den svårdefinierbara punkt där tryggheten är tillräcklig men där inte tryggheten ökar arbetslösheten för mycket. Om vi inte vågar diskutera denna svåra fråga, riskerar vi antingen att låta människor leva i långvarigt utanförskap, eller undergräver vi de offentliga finanserna och därmed finansieringen av framtidens goda välfärd.

Idag diskuteras pensionernas storlek och omfattning. Det är bara en av de utmaningar den offentligt finansierade välfärden står inför.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3

Allemansfel...

2012-02-08T11:38:00.001+01:00

I går lyfte kommunalrådet Björn Sundin (s) ett yttrande om allemansrätten till kommunstyrelsen. Yttrandet, enligt tjänstemännen genomgånget och godkänt av kommunalrådet, är en intressant läsning. Inte bara för att det innehåller så många olika ståndpunkter som inte går att få ihop. Utan lika mycket för att det mest är en politisk pamflett, utan sakligt innehåll, men med många vänsterpolitiskt korrekta ord. Men läser man sammanhanget framträder en rätt skrämmande bild.

Så här skriver Sundin i början av yttrandet:
Allemansrätten är utan tvekan en strukturell förutsättning för att skapa hälsa.
Visst låter det fint. Men vad säger det egentligen? Att alla länder utan allemansrätt, det vill säga i princip alla andra länder i världen utanför Norden, inte har en strukturell förutsättning för att skapa hälsa? Herrejestanes vilket navelskåderi. Sverige, alla goda tings moder, framträder åter i all sin socialdemokratiska prakt. Folkhemmet utflyttat i skogen...

Sundin fortsätter:
Det ligger dock i kommunens intresse att både nyttjarens och markägarens rättigheter och skyldigheter när det gäller allemansrätten tydliggörs i lagstiftningen.
Mera svulstiga värdeord. Men det är just detta som vi som värnar allemansrätten slagits mot hela tiden. Skälet är enkelt. Idag är allemansrätten en rätt som, förenklat, definieras som att du har rätt att göra allt som inte är uttryckligen förbjudet. Det markägarna under lång tid velat göra är att ska just sådana listor som Sundin vill införa. För gör man det blir dels det som inte står i "rättighetslistan" förbjudet, dels blir det hela tiden möjligt att göra förändringar och minska antalet rättigheter. Så fast det låter som om Sundin vill värna allemansrätten, blir han en del av dess dödgrävare.

Skälet för att Sundin väljer detta angreppssätt blir tydligt i och med nästa stycke. Här handlar det om de onda storföretagen, med hundratals bärplockare, som dammsuger skogen på bär. Så här skriver Sundin:
Kommersiell bär- och svampplockning dock får inte medföra betydande skador för skogsägarna eller förta allemansrättens syften genom överutnyttjande. och Det är stor skillnad mellan företag med 100-tals bärplockare till en enmansföretagare som plockar bär och säljer på torget.

Jag skulle gärna vilja få en lista på de företag som har 100-tals bärplockare som går ut och dammsuger skogen på bär och därigenom förtar allemansrättens syften. Nej - det är inte det som Sundin vill åt. Sannolikt är han här inne på att genom att begränsa allemansrätten hantera frågan om de utländska bärplockare som varje år kommer till Sverige och alldeles för ofta får vända tomhänta hem. Men att begränsa allemansrätten för att komma åt arbetsrättsliga problem är som att skjuta mygg med kanon. Sannolikheten att man träffar rätt är noll. Sannolikheten att man åstadkommer stor skada är däremot hundraprocentig.

Till sist kan jag inte undanhålla er, kära läsare, från Sundins syn på vad kommunen ska göra. Så här skriver han:
De svenska skogarna innehåller tonvis med bär och svamp, som vi bör använda för vår matförsörjning i så stor utsträckning som möjligt.
Häpp. Hur ska detta gå till? Eftersom det inte får ske genom kommersiell bär- och svampplockning, innebär det väl att Sundin ser att vi alla går ut med svampkorg och bärplockare varje ledig stund. Örebro kommun önskar helt enkelt att örebroarna (och alla andra svenskar) går tillbaka mot det jägar- och samlarsamhälle som fanns för några tusen år sedan, eller?

För skälet är ju uppenbart. Sundin är, i vart fall när det gäller värdeord, en riktig klimatvän. Enligt hans yttrande så ska vi plocka bär och svamp för klimatets skull. För:
Alternativet är odlad eller importerad svamp, bär och frukt, vilket vi antar medför en mycket högre klimat- och miljöbelastning.
I förstone kan det verka rätt oförargligt, menlöst och till och med klimatansvarigt. Men synen denna mening implicerar är rätt illavarslande. Det huvudsakliga skälet till att miljoner människor kunnat lyftas ur fattigdom och svält runt om i världen, är att handeln skapat välstånd. Det är tack vare, inte trots, den internationella handeln som exempelvis kvinnorna i Kenya idag har skapat sig välstånd. Det är deras grönsaker som nu ligger på våra bord. Vi får bra mat. De får inkomster och välfärd.

Mot detta vänder sig Sundin. Nu ska vi ut i skogen och plocka svamp och bär, eftersom han antar att det medför en mycket högre klimat- och miljöbelastning att köpa internationellt. Han antar, han vet inte. Men det låter fint. Kanske har han rätt. Men är då lösningen att stänga gränserna för att vi ska ut i skogen och plocka svamp?

Ibland blir även små ärenden övertydliga i hur ett parti och dess företrädare ser på världen. Svensk socialdemokrati är ett parti som fortfarande ser Sverige som alla goda tings moder. Sverige är folkhemmet, som inget har att lära av andra, men som kan lära ut allt. Sverige är sig själv nock. I den traditionen har Örebros socialdemokrater tyvärr flera goda företrädare. Sundin är en av dem.

Länkar: Norran, Naturvårdsverket

86,5

2012-02-07T21:08:00.000+01:00

Hur länge ska man jobba? Den fråga som statsministern lyfter idag är, eller snarare borde vara, central för många politiker idag. Men det är den inte. Skälet är enkelt. Det är inte många som tror att det är en valvinnarfråga att säga att man ska jobba längre.

Annars är det ganska självklart att vi måste göra det. Skälet är enkelt. Det är bara att göra en jämförelse som visar på den omöjliga sits som den offentligt finansierade välfärden sitter i:

För knappt 100 år sedan gick vi fem år i skolan, började jobba i tidiga tonår och höll på livet ut. När den första folkpensionen infördes var det bara någon procent av svenskarna som levde så länge att de kunde kvittera ut pension. Pensionen var det sista, yttersta skyddsnätet för de få riktigt gamla.

För drygt 50 år sedan, när ATP-striden stod som hetast, började du jobba vid 15, pensionerades du vid 67 och medelåldern var 70. ATP byggdes för att klara 3 års pensionärsliv...

Idag studerar du tills du är 30, jobbar i 30 härliga år och lever sedan gott på pensionen tills du fyller 90. Nej - riktigt så är det ännu inte. Men trenden är tydlig. Perioden då du jobbar blir allt kortare i förhållande till den tid du räknar med att samhället ska ta huvudansvaret för din försörjning. Eller att dina egna, eller av facket, avsatta pensionsförsäkringar ska ha gått så bra att du klarar dig ändå. (Sannolikt gärna med inslag av riskkapitalister som placerar i företag som inte sysslar med vapen, droger eller miljöstörande verksamhet - typ vård eller så alltså...)

Det är inte speciellt svårt att inse att det är en ekvation som är omöjlig att få ihop - den om att man ska jobba i 30 - 40 år och på den tiden kunna skatta så mycket att samhället ska kunna stå för både förskola, skola, högskola och pensionärstid (utöver all annan offentligt finansierad välfärd) under 60 - 70 år...

Så jag brukar säga till alla mina vänner och bekanta. Vi som är födda efter 1955 lär räkna med att vi inte kommer att få någon vidare pension om vi går i pension när vi fyller 65. Det gäller att börja fundera och planera redan idag för att i vart fall ha någon planeringshorizont inför den tid som förhoppningsvis kommer.

Vad ska man då göra? Statsminister Fredrik Reinfeldt är något på spåren. Men det är uppenbart att vare sig han eller någon annan tänkt färdigt. Men det gäller att få fler att jobba längre. Och det gäller att anpassa arbetslivet så att fler också kan jobba längre. Kanske handlar det om att skapa ett arbetsliv som kan börja anpassas redan i 55 - 60-årsåldern för att göra att kroppen orkar längre. Kanske handlar det om nya studiemöjligheter. Kanske handlar det om ekonomiska incitament för både arbetsgivare och arbetstagare att jobba längre. Och så vidare.

Naturligtvis kommer kritiken. Sossarna och facket är ute direkt och pekar på de grupper som inte orkar och påstår att det är "provocerande" att ens lyfta förslaget. Ryggmärgen talar. Populisterna, bidragspartiet, går igång. Men innan de börjar vifta med de röda fanorna alltför ivrigt borde de tänka på två saker. Det ena är Grekland. Det andra är jobb.

Idag vill ingen sosse hjälpa Grekland, annat än på distans. Vi ska hålla oss ifrån så mycket som möjligt. För vem kan hjälpa ett land som grävt sin egen grav så effektivt? De vill ju inte ens jobba... Gå i pension när du fyller 50... Usch!

Men Grekland är ett uppenbart exempel på hur det kan gå när inte intäkter och utgifter nationellt går ihop. När perioden för intjänande av pengar och resurser till sig själv och till det allmänna är för kort i förhållande till perioden för uttag. Då blir det kris. Då riskeras utveckling och välfärd. Då är till slut statskonkursen nära. Om vi inte klarar av att hantera samhällsekonomin på ett rimligt sätt kommer välfärden att riskeras.

Den andra saken sossarna, LO och alla andra som inte vill jobba efter 65 borde tänka på är just jobbet. Är det inte fantastiskt att få jobba? Är jobb bara en plåga, eller är jobbet också en del av livet, något man gläds åt, inte alltid kanske - men ofta? Jobbet är väl också mer än jobb - arbetskamrater, självständighet, utveckling, delaktighet? Och jobb och folkhälsa hör faktiskt ihop.

Rätt ofta låter motståndarnas argument mot en förändring av synen på pensionsålder som om arbete vore något nödvändigt ont. Ju mindre desto bättre. Det är en märklig syn, framförallt från det parti som förut var ett arbetarparti, och den organisation som säger sig företräda arbetare. Arbete är väldigt ofta det som ger människan mening och mål i livet. Oavsett om man är 25, 55 eller 75. Då gäller det att hitta rätt lösningar för att fler ska kunna jobba vidare, istället för att såga allt vid fotknölarna.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, Ex2, Ex3, AB1, AB2, Tvärsnytt1, Tvärsnytt2

Bloggar: Kent, Mikael Persson, Ett hjärta rött, Pierre Ringborg, Röda Berget, TCO Utredarna, Olas tankar, Kulturbloggen, Göran Johansson, Signerat Kjellberg, Parkstugan,Mitt i Steget, Annarkia, Mattias Lundbäck, Martin Moberg, Mikael Andersson, Peter, tokmoderaten

(Och varför rubriken 86,5? Min far jobbade varenda dag tills han dog, fram till sin sista dag på jorden. 86,5 år gammal dog han. Och han gladde sig åt jobbet varenda dag)

Demokrati, Baastad, demokrati!

2012-02-06T07:26:00.000+01:00

Det var nog fler än jag som hickade till när man lästa söndagens Nerikes Allehanda (tyvärr ligger inte artikeln ute på nätet). Kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad, visade där vad hon anser om demokrati.

En kort sammanfattning av Baastads demokratisyn: Det spelar ingen roll vad olika nämnder bestämmer. Om ledamöterna där har beslutat "fel", det vill säga tagit ett beslut som går emot någon form av uppgörelse mellan de styrande kommunalråden, så gäller inte det. Då kommer Lena Baastad att se till så att kommunalrådens beslut ändå går igenom.

På kommunfullmäktiges sammanträde i januari ställdes flera frågor kring hanteringen av nedläggningen av Wadköpings Utbildnings Center, WUC. Bland annat hade jag och Lena Baastad en diskussion kring vem som skulle fatta beslutet om WUC. Var det gymnasienämnden, programnämnden eller kommunfullmäktige? Lena Baastad var mycket tydlig: Det var gymnasienämnden och ingen annan som ska fatta beslutet. Orkar man sitta en stund kan man se hela mötet på kommunens hemsida här.

Men det är uppenbart att hennes svar bara gäller om nämnden fattar "rätt" beslut...

Det fanns skäl att ifrågasätta Lena Baastads demokratisyn redan innan gårdagens artikel. När hon skriftligt svarade på frågan om vem som skulle fatta beslutet om WUC, skrev hon att eftersom vi på kommunfullmäktige i januari diskuterade WUC så hade ju kommunfullmäktige ändå fått vara med. Men det är skillnad på att en ledamot i oppositionen ställer en fråga, och att kommunfullmäktiges alla ledamöter beslutar om en strategisk fråga. Kommunallagen är mycket tydlig i detta. Men det brydde sig inte Baastad om. För henne var det glasklart: Gymnasienämnden ska fatta beslutet. Det beslut som nu inte gäller. Att ha en kommunstyrelseordförande som på detta sätt rätt tydligt sätter sig över såväl grunderna för svensk demokrati, som svensk lagstiftning, är rätt illa.

Nerikes Allehanda skriver på dagens ledarsida att det är dags för majoriteten att backa, att göra om och göra rätt. När vi i Folkpartiet presenterade vårt alternativ förra veckan var just detta vårt huvudbudskap. Gör om. Utred ordentligt. Utred alla olika möjligheter, kring alla kommunala skolor. Beakta alla olika utgiftsminskningar och intäktshöjningar. Men framförallt: Se till så att det beslut som tas innebär att den pedagogiska miljön och utbildningarna blir bättre efter beslutet än före.

Vi kunde visa att kommunen, om man tänker i flera steg, kan få intäkter på hundratals miljoner genom försäljningar av fastigheter och byggrätter, samtidigt som man sparar på såväl hyror och gör det möjligt att bygga intressanta kulturfastigheter. Men vi var också öppna med att vårt förslag inte var "sanningen", utan att det sannolikt fanns andra alternativ som måste övervägas.

Socialdemokraterna säger att varje dags försening kommer att innebära att pengarna rinner ur kommunen. Men om de brytt sig om tid, hade de fattat ett beslut om en utredning av gymnasieskolan redan i juni, eller senast i augusti. Ingen helt ny information har kommit till sedan dess, lägets allvar har bara blivit tydligare.

Ibland får man acceptera att man gjort fel, och göra om. Det borde Lena Baastad göra. Istället att för hårdnackat, som Örebros Järnlady, försvara ett dåligt beslut även om det innebär att hon får göra våld på det reglemente som styr kommunens demokrati, borde hon säga: Ja - det kommer att kosta en del pengar att verkligen reda ut vilket beslut som blir bäst. Men vi får ta den kostnaden. För elevernas och demokratins skull.

Media: NA

En socialliberals bekännelser

2012-02-05T08:23:00.000+01:00

Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället? Den frågan är egentligen grunden för oss som kallar oss socialliberaler. Kanske ska man komplettera den med ett antal andra frågor, av såväl grundvärdeskaraktär som sakpolitisk karaktär. Frågor om människovärdet är självklar. För en liberal kan man aldrig lämna frihetsbegreppet ohanterat. Och det finns sakfrågor som också alltid följer med. Naturvården är för mig självklar, eftersom den manifesterar frågan: "Hur lämnar vi en värld som är bättre åt våra barn än den vi ärvde av våra föräldrar?"

Men åter till den första frågan. Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället?

Det traditionella svaret för oss social- eller vänsterliberaler, har varit ett högt skattetryck som omfördelar inkomsterna, ett generöst bidragssystem och en stark välfärd byggd på såväl offentlig finansiering som offentligt utförande.

Jag måste erkänna att jag börjat fundera i helt andra riktningar på alla områden.

Sverige har av tradition haft ett av de högsta skattetrycken i världen. Framförallt har det gällt beskattningen av höga inkomster. Så länge världen var möjlig att hantera utifrån ett nationellt perspektiv var detta en effektiv väg för att uppnå målet om att lyfta de sårbaraste. Och så länge Sverige hade ett försteg framför många andra europeiska länder, där krigets efterverkningar fortfarande var en del av vardagen, fungerade det.

Men tiderna ändras. Sverige är idag en del av en globaliserad värld. Och vi konkurrerar idag inte bara med Europa, och USA. Idag måste vi möta konkurrens från i princip alla länder över hela världen. Vår ekonomi är och blir allt mer bunden till alla andra. När konjunkturerna skakar i Kina, USA, Brasilien eller Indien, märker vi det i Sverige. Och när villkoren för, och förutsättningarna för, företagande och tillväxt är bättre i något annat land kommer arbetstillfällena att dras dit.

Vi såg det senast i fredags, då Astra Zeneca flyttade forskning från Södertälje. Men det är inte det sista, enda eller ens största problemet. Företag, entreprenörer, tillväxt och utveckling kommer att flytta från Sverige om vi inte möter utmaningen rationellt, effektivt och pragmatiskt. Det handlar om att förbättra utbildningen, något som Jan Björklund och vi andra liberaler ständigt jobbar med. Det handlar om att öka forskningsinsatserna, där regeringen ändå är på väg. Men det handlar också om skattesystemet.

Sverige har ett skattesystem som inte gynnar företagande, entreprenörskap, hög kompetens, rikedomsskapande. Visst har vi under lång tid sett hur skillnaderna i samhället ökat, mellan de rikaste och de som har minst. Men det beror sannolikt lika mycket på att det offentliga systemet inte klarar av att öka bidragen och andra offentligt styrda inkomster i den utsträckning som skulle behövas för att möta de inkomstökningar de rikaste har. Men kanske är det mer ett symptom på problemet, än ett problem i sig.

Och visst har även vi direktörsexcesser. VD-löner som tappat förankringen med verkligheten, bonussystem som ingen vettig kan förstå relevansen av eller med. Men det berör ett mycket litet antal människor, och är också sannolikt ett symptom mer än ett problem i sig. (Ska marknadsekonomi med kapitalistiska inslag klara som nån form av global mainstreamideologi, sig lär inte bolagen kunna skapa en nomenklatura som befinner sig utanför samhället på samma sätt som i de gamla kommunistiska staterna, eller de gamla adliga. Då kommer någon form av omstörtning att äga rum...)

Men det som nu gäller är att skapa ett skattesystem som gynnar företagande och entreprenörskap. Ett skattesystem som säger ja till människor som vill bli bäst inom sitt område, som strävar efter excellens i teoretisk forskning eller forskning i praktik. Ett skattesystem som faktiskt gör det möjligt att bli rik, inte bara som fotbollsspelare eller artist, utan även som matematiker, biolog eller medicinare.

Min analys är att vi då måste anpassa oss till omvärlden. Det handlar helt enkelt om att minska skillnaderna i skatteskalan. Progressiviteten måste bli mindre. Högre inkomster måste beskattas lindrigare än idag.

Men hur möter man då det socialliberala kravet på att värna de mest sårbara? Svaret är inte enkelt. Ett delsvar är att alternativet sannolikt är sämre. Om vi fortsätter med vår högskattepolitik kommer Sverige att halka efter i välfärdsligan, och våra välfärdsresurser kommer inte att hänga med. Så frågan är om vi vill ha en mindre andel av en större kaka, eller en större andel av en liten kaka, att fördela?

Men det handlar också om att fundera över andra skattebaser. Hur hanterar vi konsumtionsskatter? Hur jobbar vi med skatter på miljöstörande verksamhet? Hur är det med fastighetsskatten? Vilka skatter kan vi höja som gör det möjligt att värna välfärden utan att vi äventyrar utvecklingen och tillväxten?

Svaren är inte enkla. Men frågorna måste ställas. För det är sällan så att gårdagens svar är lösningen på morgondagens problem.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2,

Vad händer nu?

2012-02-03T17:53:00.001+01:00

Det finns ingen majoritet för att lägga ner WUC. Det stod klart idag efter gymnasienämndens sammanträde. FP, M, MP, V och Lars-Ruben Fahlström, KD valde att inte gå på det socialdemokratiska förslaget.

Kent Persson, M, säger på sin blogg att WUC nu är räddat. Jag är inte lika säker.

Återstarten av Rudbecksskolan var ett socialdemokratiskt krav i förhandlingarna med KD och C. Av vad jag erfarit har inte någon i KD överhuvudtaget varit informerad om att socialdemokraterna hade för avsikt att lägga ner WUC förrän timmarna innan det blev offentligt. WUC har varit en intern socialdemokratisk process där Lena Baastad, Thomas Esbjörnsson, Dennis Begic och Björn Sundin agerat på egen hand. Ställda emot väggen har såväl KD som C fått acceptera deras ultimativa krav. Det har inte spelat någon roll att det inte funnits någon faktabakgrund eller några bärande skäl för förslaget. Socialdemokraternas styrande trojka, och med Begic som den som fick hålla deras yxa, har bara sett till det interna socialdemokratiska behovet att värna sitt vallöfte.

Så vad händer nu?

Spricker majoriteten? Knappast. Lennart Bondeson KD har varit en mycket tydlig försvarare av socialdemokraterna. Rasmus Persson C lär hålla de sina i strama tyglar så länge han får sköta sitt programområde själv. Men det är uppenbart att de två stödpartiernas toppar får köra med partipiskan för att klara av att hålla ihop majoriteten. Det har skapat problem och kommer att fortsätta att skapa problem. Åter ser vi en socialdemokratiskt ledd majoritet som spricker mer och mer efterhand. Åren 1998 - 2006 var det en följetong.

Men de inblandade har också påstått att det finns en "plan B", om inte beslutet blir som man vill i gymnasienämnden. Men hittills har vi inte fått se någon plan B.

Sannolikt kommer beslutet att fattas någon annan stans, kanske utanför de offentliga nämndsammanträdena som så ofta hittills under denna socialdemokratiska ledning. Kanske i en nämnd där man har låtit partipiskan vina än hårdare. Om det sker är inte WUC räddat. Då handlar det bara om en tillfällig paus.

Eller så tänker sossarna om och gör rätt. Börjar en utredning av alla gymnasieskolors styrkor, svagheter, möjligheter och hot. Sådana SWOT-analyser är vardagsmat när man jobbar med utveckling av såväl företag som organisationer och verksamheter. Det borde vara lika självklart för en kommunal ledning.

Men det är väl för mycket att begära, eller?

Media: NA,

Blogg: Kent, Maria, Fredrik, Karin

Vad blir kvar?

2012-02-02T21:57:00.000+01:00

Jag läser i Nerikes Allehanda om de nya besparingskraven som ägarna ställer på tidningen. Enligt uppgifter är det upp emot 30 journalister och redigerare som ska bort från tidningen.

Jag har försökt ta reda på hur många journalister det finns på NA. Ungefär 60, med redigerare ytterligare ett drygt tiotal. De besparingar som nu kommer är alltså nästan en halvering av journalisterna på tidningen.

Jag har ju några gånger klagat på NA, jag tycker att kvaliteten på tidningen har sjunkit år efter år. Tidningen har blivit mer av en reklamblaska än en kvalitetsprodukt. Framförallt gäller det analyserande artiklar kring samhälle och politik. Djup har ersatts av yta.

Fortfarande tycker jag att det är alldeles för många journalister som ser världen ur ett vänsterperspektiv. De artiklar de skriver är korrekta, men analysen bygger på en världsbild som är skapad ur en socialdemokratisk, eller än längre till vänster stående, analys av såväl problem som möjligheter.

Men samtidigt måste man inse att det uppdrag som NAs journalister har blir allt omöjligare. När jag började i politiken för drygt 20 år sedan var antalet journalister på NA drygt 120 om jag minns rätt. Och nu kommer man att vara 30 - 40 stycken. Är det någon som tror att det går att bibehålla och utveckla kvaliteten på en lokal tidning om antalet journalister bara är en tredjedel, eller fjärdedel, av vad det tidigare var? Är det någon som tror att det går att bevaka lokal politik på ett relevant sätt? Är det någon som tror att det går att bevaka kultur, samhällsskeenden, eller ens sport, om det knappast finns några lokala journalister?

Den utveckling som NA nu är inne i är sannolikt en snabb utförsbacke mot slutet för tidningen, i vart fall som vi ser den idag. Allt fler av mina bekanta säger upp tidningen eftersom man inte tycker att den ger det man betalar för.

Varför har det blivit som det blivit?

Det främsta skälet är väl att internet allt mer dominerar mediabranschen. Och idag finns det ingen lönsamhet i webbtidningarna, i vart fall inte i samma utsträckning som hos den gamla papperstidningen. Men det finns också andra skäl.

Några veckor innan detta besked kom, fick vi av den avgående chefredaktören/VDn veta hur nöjd han var med lönsamheten hos tidningen. Men denna goda lönsamhet räckte uppenbarligen inte till för att värna den journalistiska kvaliteten. Tidningsmakeri har inte längre någon underliggande samhällsbevakarideologi. Tidningsmakeri idag är vinstmaximering. Kanske är det dags för journalisterna att bevaka sina egna ägares riskkapitalistiska drag...

Så, alla journalister på NA, jag kommer kanske att fortsätta att kritisera er för att ni ser världen ur ett alldeles för tydligt vänsterperspektiv. Men jag kommer att högakta er för att ni, trots era ägares krav, fortsätter att försöka göra en tidning med i vart fall spår av kvalitet. Ert arbete är nästan omöjligt. Ni är värda respekt.

Media: NA

Läsplattor

2012-02-02T14:12:00.001+01:00

I Örebro kommun har alla presidieledamöter fått läsplattor, iPads, paddor. Det är sannolikt bra så småningom. Men än finns det ingen app som egentligen gör det naturligt att använda paddan. Så länge det inte finns någon sådan, där man kommer åt alla kommunala handlingar, är paddan mer av ett roligt surfredskap. I och för sig kan man läsa eposten på den. Men det går betydligt bättre och snabbare på en dator, likt den jag nu sitter med.

Denna lilla tanke kan man bära med sig när man funderar över tekniken i skolan. Jag läser med intresse såväl vad de positiva som de negativa till Sollentuna kommuns beslut om att överge såväl skolböcker som handskrivning som första ingång till text och läsande. De vill: ”ta klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden” samtidigt som de menar att: ”Jämfört med övriga samhället ligger skolan i bakvattnet”.

Utbildningsministerns hållning är mer restriktiv. Han säger: "Jag har inga invändningar mot att man använder datorer tidigt. Men om man tänker ersätta böckerna fullt ut med digitala hjälpmedel, då är man fel ute."

För detta har Jan Björklund (fp) fått en del däng. Frågan är egentligen varför.

Det Björklund säger är att man fortfarande måste ha en bredd i inlärningen. Både papper och padda. Både bok och nät. Mot detta vänder sig bl a Maria Stockhaus (m) som alltså tycker att skolan ligger i bakvattnet.

Precis som Johannes Åman skriver i DN så använder jag också papper och penna sällsynt. Alla mina texter skrivs på dator, eller ibland padda även om den inte är gjord för att skriva snabbt, rätt och långt. Jag läser betydligt mer på nätet än i böcker, söker framförallt mer kunskap på nätet än via gammalmedia. Men frågan är om vi redan idag, eller någonsin, kan ersätta allt skrivet, läst och räknat med och på datorer.

Åman redovisar några skäl. Jag tycker att hans frågetecken kring ekonomin är enormt relevanta. Är det någon i Sollentuna som gjort en analys av kostnaderna för elevernas paddor, med allt från framtagande av relevanta appar till service, underhåll och energiförbrukning, och ställt dem i jämförelse till dagens läromedel? För mig räcker det med att veta att ingen, inte någon, i Örebro kommun har kunnat redovisa vad vår IT-verksamhet egentligen kostar. Skälet är enkelt - IT är inte bara hårdvara, mjukvara och service. IT handlar också om hur vi hanterar vår arbetstid och vad vi använder IT till. Och då blir det svårare. Hur många arbetstimmar läggs idag på surfande utanför arbetsområdet? Hur många obeställda rapporter tas fram, hur många obeställda undersökningar görs, hur mycket oefterfrågad information tas in bara för att man kan, och att det verkar vara så enkelt?

Men det är inte enkelt. Och det finns inga gratis luncher. Obeställda undersökningar tas fram på arbetstid. Information lämnas på arbetstid. Arbetstid som kan användas till annat, vård av gamla, eller ubildning av unga till exempel.

En annan bild från min lokala vardag ökar på mina funderingar till att helt överge bok och papper. Jag gör ofta besök på olika verksamheter i kommunen. Nästan alla kommunala skolor har jag besökt. Under ett av dessa skolbesök fick jag möjlighet att se när en klass arbetade med sina datorer. Det var femteklassare som höll på med ett arbete med frågor kring Europa. Jag stod i bakgrunden och tittade på. Eleverna verkade se mig som en del av väggen. För när läraren vände sin uppmärksamhet från en elev till en annan, var det mer regel än undantag att innehållet på skärmen ändrades. Då var det inte så mycket studierelaterad information som fanns på skärmen...

Ska man därför plocka bort datorer från skolorna? Ett sådant påstående blir ju bara löjligt. Datorerna är och kommer mer och mer bli en del av vår vardag. Vi måste lära oss hantera den nya verkligheten i en ständigt föränderlig process. Men bara den som tror att vi aldrig lär av historien kan säga som Sollentunarektorn Kastenholm: ”Vi tror inte på klassiska läromedel”...

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3

Gör rätt, för elevernas skull!

2012-02-01T23:27:00.002+01:00

Idag har vi i Folkpartiet presenterat ett alternativ kring hur vi önskade att processen kring en förändrad gymnasieskola skulle se ut. Våra huvudkrav är följande:

1) Vi borde bli överens om vad som är viktigt när man drar ner antalet elever och program på en skola, eller helt lägger ner den. Vi har föreslagit sex punkter som borde kunna ligga till grund för en sådan diskussion. De är:

De pedagogiska förutsättningarna för de programsom de kommunala gymnasieskolorna ska erbjuda ska vara bättre efterförändringen än före.
Elever med särskilda behov ska så långt möjligtvara kvar i nuvarande skolor.
Program med särskilda behov ska så långt möjligtvara kvar i de nuvarande skollokalerna.
Omflyttningarna ska innebära så små behov avnyinvesteringar som möjligt.
Förändringarna måste innebära reella besparingarför kommunen som helhet, inte bara för en viss förvaltning.
Möjligheterna till externa intäkter ska beaktas.

2) En skolnedläggning/förändring borde inte vara en partipolitisk process. Det finns rätt lite ideologi bakom socialdemokraternas hastverk kring WUC. Det handlar i det fallet mer om partipolitiska valstrategier än ideologi. Därför menar vi att tjänstemännen borde få ta fram olika förslag som vi politiker sedan kan prioritera mellan. Så här skriver vi:

Folkpartiet föreslårdärför att kommunen omedelbart tillsätter en utredningsgrupp för dagens behovav lokaler för de kommunala gymnasieskolorna. Gruppen bör bestå avskolledarna/rektorerna för samtliga kommunala gymnasieskolor, chefen förgymnasieförvaltningen och VD för ÖrebroPorten AB respetive Futurum fastigheterAB. Gruppen ska till kommunstyrelsen redovisa konsekvenserna förneddragningar/nedläggningar på och av samtliga kommunala gymnasieskolenheter.Utöver det ska gruppen redovisa ett huvudförslag till hur kommunen bör agera. Gruppenska sträva mot enighet, men eventuella avvikande åsikter från gruppensmedlemmar ska redovisas i särskilda yttranden.

3) Vi pekar sedan på att en förändring är en komplex process. Det handlar inte bara om att lägga ner en skola, det handlar om så mycket mer. För att göra exemplet tydligt har vi visat vad som skulle kunna hända om man helt lade ner Rudbeck. Följande sju steg kunde tas:

ÖBO, somtidigare anmält intresse för att flytta sitt huvudkontor till fastigheten, fårköpa ”Borgen” och näraliggande markområde. Huvudkontoret flyttas och detnuvarande huvudkontoret byggs om till bostäder i bra läge.
Genomett avtal med ÖBO tillförsäkras Örebro konsthall / Örebro Open Art lokaler iBorgen som på detta sätt öppnas för allmänheten. Örebro konsthall lämnarexternt hyrda lokaler i Centralpalatset.
Kvarvarandedelar av skolområdet omformas. Nuvarande byggnader rivs. En nykonserthusbyggnad uppförs i hörnet av Rudbecksgatan/Trädgårdsgatan. Byggnadenomfattar de första våningsplanen. Ovanpå konserthuset byggs ett högt bostadshussom en pendang till Behrn-center. Området kring konserthuset / höghuset blir enny park. Genom att lägga bostäderna ovanpå lokaler, klarar man ett nybygge iett läge där luftkvaliteten annars skulle vara besvärande. Genom att skapa enny park i centralt läge höjs centrums kvalitet.
Påtomten på andra sidan Trädgårdsgatan byggs ytterligare ett högt bostadshus. Föratt klara luftkvalitetsnormerna för bostadsbyggande byggs ett nyttstadsbibliotek i bottenvåningarna. Örebro får därigenom ett nytt kulturelltcentrum i centralt läge.
Närkonserthuset lämnas kan Kulturskolan ta över konserthusfastigheten. DanskompaniRaande Vo och andra nya kulturyttringar kan inrymmas antingen i det nya konsert/kulturhuseteller tillsammans med Kulturskolan i det gamla konserthuset.
Närkulturskolan lämnar sin fastighet kan den säljas och omvandlas till bostäder iett centralt och attraktivt läge.
Närstadsbiblioteket lämnar sina nuvarande lokaler kan stadsbibliotekets ytafrigöras. Dessutom kan kvarvarande förvaltningar lämna lokalerna som friställsför Conventums behov. Med möjlighet för en privat intressent att byggaexempelvis ett hotell ökar möjligheten för Örebro Porten AB att sälja Conventumfastigheterna.

Vad innebär då detta, förutom att Rudbecksskolan upphör som skola? Jo:

Kommunen slipper hyreskostnaderna för Rudbecksskolan.
Kommunen slipper hyreskostnader (extern) för Konsthallen.
Kommunen får intäkter för försäljning av delar av Rudbecksskolan till ÖBO. Det handlar om flera miljoner kronor.
ÖBO kan bygga 50 - 70 lägenheter på Drottninggatan.
Två höga hus innebär intäkter på i storleksordningen 50 - 70 mkr för kommunen.
Om vi flyttar konserthuset och stadsbiblioteket kan Conventum säljas för flera hundra miljoner kronor. Investeringarna i dagsläget uppgår till mer än 300 mkr.
Om vi flyttar Kulturskolan och bygger nya lägenheter i den fina kulturfastigheten innebär det intäkter på ytterligare tiotals miljoner kronor.

Självklart innebär ett nytt konserthus och ett nytt stadsbibliotek också nya årliga kostnader. Men eftersom nästan alla partier idag säger sig vilja ha ett nytt konserthus/kulturhus är det ett nollsummespel. Ett nytt stadsbibliotek innebär sannolikt något högre kostnader än idag.

Mot detta ska socialdemokraternas förslag ställas. Ännu vet ingen vad det innebär i minskade kostnader för kommunen. Hittills har vi enbart fått veta att kostnader flyttas mellan kommunala förvaltningar. När gymnasieförvaltningen "sparar" på att lägga ner WUC, ökar kostnaderna för kommunstyrelsen och kommunens fastighetsbolag. Är det rimligt?

Socialdemokraternas sätt att "utreda" en minskning av ytorna för gymnasieskolor är bakvänt. Först bestämmer de sig för att lägga ner en gymnasieskola. Sedan försöker de hitta rimliga sätt att göra det på. Därefter får man se om man sparar något på det hela.

Vi är väl medvetna om att förslaget kring Rudbecksskolan i alla delar inte behöver vara det optimala. Men låt oss då sätta oss ner och diskutera det, utifrån en gemensam grund, byggd på fakta. Idag gissar Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson friskt. Och det är eleverna, lärarna och Örebros skattebetalare som står för notan.

Media: NA1, NA2, NA3, SVT Örebro,

Pengarna rullar när (s)amhällsbyggarna styr

2012-01-31T12:50:00.001+01:00

I går kunde vi läsa att landstingsrådet (s) Jonas Karlsson ville investera 9 miljarder i nya tåg till Stockholm. Kostnaden per år skulle bli 400 miljoner kronor för de landsting som kanske skulle dela på denna kostnad. Och skälet? Att SJ bara kör lönsamma tåg och att landstinget därför måste ta ansvar för de olönsamma resorna.

Grunden för Karlssons resonemang är principiellt riktigt. Men han hamnar helt fel.

Sverige behöver mer kollektivtrafik för att fortsätta en långsiktigt hållbar utveckling och tillväxt. De riktigt stora städerna klarar inte av mer biltrafik. Framtiden där heter kollektivtrafik av olika slag, under överskådlig tid traditionellt spårbunden trafik, men i en framtid förhoppningsvis med nya, mer flexibla lösningar.

Om Örebro ska fortsätta med en bra utveckling för att ta plats bland tillväxtcentra i Sverige behövs enklare resor, framförallt till och från Stockholm. Vi ser att arbetsmarknaderna blir allt mer gemensamma mellan Mälardalens (inklusive Örebro) olika regioncentra. Vi ser också behoven av bättre kommunikationer för universitetets och spetsföretagens behov av hög kompetens.

En av de möjligheter som står till buds är därför att öka tågtrafiken. Men frågan är vem som har ansvaret? Och vem som ska betala.

Jonas Karlsson, som den socialistiske samhällsbyggare han är, tar det som självklart att han kan det bättre än staten. Därför ska landstinget ta över både ansvar och utgifter.

Om Jonas Karlsson ledde ett landsting med god ekonomi hade det väl varit enkelt att stötta honom. Men Jonas Karlsson är tillsammans med Marie-Louise Forsberg-Fransson huvudansvarig för att Örebro Läns Landsting idag går med 130 miljoner kronor i förlust. Det är hans ansvar att vårdpersonal, sjuksköterskor och undersköterskor, går på knäna. Det är hans ansvar att vårdcentraler står utan läkare och att läkare som har den kompetens USÖ behöver inte finns i tillräcklig omfattning.

Om Jonas Karlsson fick bestämma, skulle landstinget låna upp ytterligare några miljarder, och satsa hundratals miljoner per år på kollektivtrafik. Det låter bra. Men vem betalar? Det finns bara två alternativ. Antingen så tvingar han sjuksköterskor och vårdpersonal att jobba med ännu större press, eftersom deras kollegor fått gå från jobbet. Eller så höjer han skatten. När Karlsson berättar om sina stora planer, vore det också klädsamt om han berättade varifrån pengarna kom.

Jonas Karlsson har en kompis i Örebro. Björn Sundin och Jonas Karlsson har länge varit parhästar i socialdemokratin i Örebro. Nu basar de över samma områden, i kommun och landsting.

Björn Sundin är också en samhällsbyggare. Lika socialistiskt inriktad. Och även i Örebro rullar skattebetalarnas pengar. Det investeringprogram som nu ligger, designat av Björn Sundin, riskerar att föra Örebro in i en ny socialdemokratisk lånespiral. De pengar Folkpartiet sparade ihop under fyra år har socialdemokraterna satt sprätt på under två... Den kommunledning där Björn Sundin sannolikt är den som i verkligheten styr, har inte heller koll på ekonomin. Sparbetingen duggar tätt.

Men Björn Sundin nöjer sig inte med detta. Han vill också bygga tåg. I hans fall handlar det om att lägga tågtrafiken genom Örebro antingen i en tunnel eller ovanpå en bro. Kostnaderna är enorma. Minst fyra miljarder (4.000.000.000:-) kronor beräknade tjänstemännen det till för några år sedan. De årliga kostnaderna bara för räntor och amorteringar för Örebro kommun skulle bli ett par hundra miljoner om året (200.000.000:-) vid ett ränteläge på 4 % och en avskrivningstakt på 1 %. Det är lika mycket som en skattehöjning på knappt en krona. Eller lika mycket som 400 lärare eller 550 undersköterskor.

Men det berättar inte Björn Sundin. Lika lite som att Jonas Karlsson berättar om vad hans samhällsbyggnadsprojekt skulle kosta. Det är ju inte intressant. Det är ju inte medialt. Nej - det är de högtflygande (eller nedgrävande) planerna som är det intressanta. Det är ju enklare att visa en spännande bild på ett nytt tågset, eller en ny stadsdel ovanpå en nedgrävd järnväg, än att visa på en välfärd satt på undantag.

Jonas Karlsson och Björn Sundin agerar mot staten, SJ och Banverket, istället för att agera tillsammans med dem. Det naturliga är självklart att samarbeta med SJ för bättre tågförbindelser mellan Örebro och Stockholm. Det självklara är naturligtvis att samarbeta med Banverket för att om möjligt skapa en ny prioritering för investeringar i eller kring Örebro. Men för en socialistisk samhällsbyggare är det viktigare att bygga egna monument än att lära av och samarbeta med andra.

För oss i Folkpartiet är utveckling central. För Örebros möjligheter att växa och bli det regionala centrum vi borde bli, är bättre, miljövänligare och långsiktigt hållbara kommunikationer avgörande. Men de får inte byggas på ruinerna av den välfärd som kommunen och landstinget har huvudansvaret för.

Vi visade att det gick att värna välfärd och bygga för framtid när vi styrde. Och vi gjorde det med ansvar för ekonomi och långsiktighet. Vi kommer, när vi åter styr i Örebro, att fortsätta att ta ansvar för välfärd och ekonomi. Och vi kommer på en stark ekonomisk grund att tillsammans med staten bygga den infrastruktur som behövs för ett växande Örebro.

Media: Radio Örebro, Tvärsnytt, Radio Örebro2

Till (val)frihetens försvar

2012-01-30T14:09:00.000+01:00

Våga stå upp för valfriheten.

Hösten innebar en ökenvandring för många av oss som tror påen större valfrihet för fler. Problemen baserades delvis på en renfaktabakgrund. Men fakta övertolkades av såväl politiker med en annan agenda,som av media.

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, rapport kringeffektiviteten av konkurrensutsättning var på flera sätt startskottet. Menredan före detta hände hade diskussionen om fristående förskolor och skolorstartat. Våra motståndare var tydliga och hade en klar agenda. Alternativ inomskolan skapade problem. Det handlade såväl om kunskaper som om integration. Deraslösning var ibland underförstådd men alltid självklar – det offentliga klararsaken bättre. Återkommunalisera. Återförstatliga.

Och sedan kom hösten. Och Carema. Och diskussionen omhuruvida det överhuvudtaget skulle få finnas privata alternativ inomäldreomsorgen blev naturlig. Jag har diskuterat detta i flera tidigare bloggar och diskussioner. Dels om det oacceptabla i att ett bolag hanterar åldrande människor på det sätt Carema gjort. Men också försökt bredda och fördjupa diskussionen. Pekat på bland annat det som hänt i Kumla. Visat på att Carema och andra privata aktörer på andra boenden lyft en verksamhet som i kommunal regi inte fungerat. Men det mediala genomslaget för att bredda och fördjupa diskussionen har varit ringa, för att inte säga noll.

Det nuvarande läget är att alternativa utförare inom såväl förskola, skola och äldreomsorg är något som är rätt att ifrågasätta. Vänsterpolitiker talar med förakt i rösten om hemska "riskkapitalbolag som priofiterar på våra äldre" och om att "man kan köpa skolor på Blocket". Vänsterpartiet är tydliga i sitt alternativ. Återförstatliga. Återkommunalisera. Socialdemokraterna är nästan lika tydliga i sin retorik, men lägger inga alternativa förslag. Deras agenda är tydlig - populistisk retorik följs inte upp av konkreta förslag.

Tyvärr är de liberala rösterna svaga i försvaret av valfriheten. Eller kanske är det så att de inte tillåts höras. Det finns en mainstreamad politikdebatt i Sverige där bara en åsikt i taget får plats. Och nu handlar det om att det privata är dåligt, och att det offentliga är bättre.

Men om man ska gå tillbaka till SNS rapport säger den inte så. Det finns inget som talar för att det offentliga skulle vara bättre än det privata. Men det finns inget som säger det motsatta heller. Det finns helt enkelt för lite kunskap.

Sannolikt behövs det en förändring kring hur vi ser på privat ägande av offentligt finansierade tjänster. Sannolikt behövs det en förändring i hur vi arbetar med upphandling, utvärdering och uppföljning av offentligt finansierade tjänster, oavsett om de drivs offentligt, privat eller civilt.
Sannolikt behövs det en förändring av flera olika lagar och regelverk kring såväl äldreomsorg som skola.
Sannolikt behövs det en diskussion om valfrihetens gränser.

Men det krävs också ett kraftfullt försvar för valfriheten. En utveckling där allt fler människor blir starka individer krävs mindre politisk styrning av vem som får välja vad. En ökad egenmakt skapar också starkare individer och större möjlighet till utveckling.

För vad är alternativet? Vem vill tillbaka till 1970-talet då politiker bestämde allt? Då du själv inte kunde bestämma vilken skola ditt barn skulle gå i. Då du själv inte fick bestämma vilket äldreboende dina föräldrar skulle få vård och omsorg hos? Då någon annan bestämde vilken offentlig service du var berättigad till och vem som skulle ge den till dig.

Det är enkelt att ha en populistisk retorik kring de problem valfriheten skapar. För den skapar problem och utmaningar. Men det är uppenbart att de som kommer med denna populistiska retorik sällan klarar av att ge ett lika populistiskt alternativ. För de vet att de flesta människor vill välja förskola, vill välja skola och vill välja vem som ska ge dem omsorg och vård under livets slut.

Liberalism är frihetsrörelsen. Och vi måste alltid bära med oss att friheten är ett mycket större begrepp än valfrihet. Men valfriheten är en av frihetens byggstenar. Därför måste vi liberaler försvara valfrihetssystemen, vara tydliga i att valfriheten också skapar utmaningar och lägga förslag som möter utmaningarna, utan att begränsa vare sig valfrihet eller frihet.

Media: DN, SVD,

Tre liberala utmaningar

2012-01-29T09:50:00.000+01:00

Ibland gäller det att lämna det övergripande för att bli konkret. Men i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med. Denna dualism, vision och verklighet, är en av politikens svåraste avvägningar. Min mening är att svenska politiker alldeles för ofta hamnar i det konkreta, i procentsatser och detaljer. Ofta handlar det också om journalister som tycker det är enklare att mäta och att kunna hitta personer som drabbas av en procentförändring än som vill eller kan skriva om hur dagens procentförändringar påverkar morgondagens samhälle.

Min egen utmaning är den motsatta. Jag tycker inte att detaljfrågor inom politiken är speciellt intressanta. För att ta en liknelse: Det är inte företagsekonomin som är min drivkraft, det är nationalekonomin. Men en nationalekonom som inte kan förklara varför exempelvis euron är bra för småföretagandet har ingen framtid, i vart fall politiskt.

Därför krävs konkretion. Men för att upprepa: "i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med."

När detta skrivs sitter jag på Lundsbrunn eftersom jag leder ett par seminarier om socialpolitik på Folkpartiets västkonferens. Konferensen ska lägga en grund till det pågående partiprogramsarbetet. Det handlar om att finna partiets plats i ett förändrat politiskt landskap. Vilka utmaningar står vår tolkning av liberalismen för de kommande åren? Det handlar om såväl kort sikt och lång sikt.

Ofta hamnar diskussionerna på detaljnivå. Det är svårt att frigöra sig från det vardagliga politiska arbetet. Mitt inspel handlar då om att "i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med." Och det går. Låt mig ta tre aktuella exempel ur dagens media som pekar på det liberala uppdraget:

Enligt SVT finns idag en majoritet för att skrota alliansens skattereform, den reform som skulle göra det enklare för enskilda att starta och driva företag. Skälet är att storföretag misstänks utnyttja ensamföretagare för att kringgå LAS. Vänsterpartierna vädrar morgonluft. Storföretagen är de facto dåliga. Företagare ser bara pengar.

Eller? För oss liberaler handlar det hela tiden om att slå vakt om den lilla människans individuella möjligheter. Att få en F-skattesedel kan jämföras med hur den liberale prästen Anders Chydenius för nästa 300 år sedan slogs för böndernas rätt att själva sälja sina varor på städernas marknadsplatser. Nu vill vänstern stänga stadsportarna för bönderna, bara för att några krämare utnyttjar deras arbetskraft. Det liberala vägvalet måste vara tydligt: Värna den enskilda människans rätt och möjligheter att starta och driva egna företag. Det måste vara den enskilda människans dröm om hur man själv ska forma sitt liv som ska få bestämma.

Och de onda storföretagen då? Om några regler måste ändras, måste det ske på ett sådant sätt att inte grunden för företagande försämras. Välfärden byggs inte av politiker som reglerar individens möjligheter att driva egna företag!

På DN-debatt skriver Jesus Alcalá om förbud mot heltäckande burka. En fråga som de flesta tassar kring som katten kring het gröt. Skiljelinjen mellan religionsfrihet och jämställdhet ställs på sin spets.

Jag menar att Alcalá har helt rätt. Heltäckande slöjor i skolan, där könskampen blir tydlig, är inte liberalt. Kvinnan görs till ett objekt. Men även mannen görs till ett objekt. I det ena fallet handlar det om att försvaga kvinnan, hon behöver skydd för männens blickar. I det andra handlar det om mannen som maktsymbol, stående över kvinnan. Men i båda fallen handlar det om att göra skillnad på människa och människa enbart beroende på kön.

I vilka andra fall skulle vi acceptera en liknande uppdelningar, byggt på religion och kön? Vi som inte ens tillåtit prästvigning av kristna män som menar att kvinnan inte får bli präst? I de flesta etiska och moraliska frågor som fått en politisk reglering finns religiösa toner. I vilka andra fall är det rätt att låta den egna, religiösa uppfattningen gå ut över andra människor? I vilka andra fall accepterar vi att kvinnor och män strukturellt och regelmässigt särbehandlas enbart på grund av deras kön? I vilka fall accepterar vi det när dessa kvinnor och män inte ens är vuxna, utan fortfarande är barn?

Ett samhälle måste bygga på ett antal grundprinciper. För ett liberalt samhälle, byggt på individualism, är dessa gemensamma grundprinciper ännu viktigare. Vi måste våga vara tydligare i vilka våra grundprinciper är. Människovärde. Demokrati. Jämställdhet. Frihet.

I Svenska Dagbladet pågår debatten om euron, EU och Sveriges roll i Europa. Vänsterpartiet har varit tydligast i sin kritik. Men det finns en enormt bred uppslutning bakom ett svenskt utanförstående när det gäller en av EUs mest centrala delar, den gemensamma valutan. Och grunden för denna uppslutning är tydligt nationalistisk. Det har gynnat Sverige att stå utanför. Låt européerna (det vi uppenbarligen inte fullt ut är) ta hand om sina problem själva.

Man kan rikta massor av kritik mot såväl EU som euron. Men det finns ett antal saker man inte får glömma. EU byggdes för fred och samverkan mellan europeiska stater som krigat i århundraden. Euron var ett politiskt projekt för att än mer smälta samman det tidigare så krigiska Europa. EU och euron handlar om fred, om samverkan, om samarbete, om mänskliga kontakter och om demokrati.

Genom euro-krisen hotas alla dessa numera självklara europeiska fundamenta. Förhoppningsvis hamnar vi inte i ett sönderfallande Europa där fientlighet åter råder. Men bara för 20 år sedan delades Europa av en järnridå, och terrorbalansens balanspunkt låg i Berlin. Det är lätt att glömma.

Och det som blir den liberala grundsatsen när det gäller euron handlar faktiskt om något mer än Europa, EU och euron. Det handlar om grunden för vår internationalism. För en liberal handlar internationalism om att bygga en värld för människan, oavsett ras, religion, social- eller ekonomisk bakgrund. Det kommer att innebära utmaningar för såväl länder som individer. Ibland handlar det om att dela med sig av sin styrka, eller sina ekonomiska överskott. Vi kan inte alltid stå bredvid och peka finger och kräva att de där andra ska lösa sina problem själva innan vi svenskar kommer in och samarbetar.

Euron blir därför en vågdelare mellan de partier som ofta säger internationalism, men som med det menar att vi bara ska samarbeta när vi själva tjänar på det, och oss liberaler som alltid sätter människan, oavsett var hon befinner sig, i centrum. Fundera på hur en värld skulle se ut, om Jonas Sjöstedts (v) tankar om internationell solidaritet - grundade i hans syn på EU och euron, fick bestämma. Eller de tankar som Jimmie Åkesson (sd) framför - så lika Vänsterpartiets... Och fundera på hur olik den världen är en liberal värld, hur ofullkomlig den än må vara.

Företagande på individens villkor.
Vaktslåendet om ett antal liberala grundprinciper.
En djup och radikal internationalism.

Det går att få ihop visionen och konkretionen. Det är det arbetet vi måste intensifiera de kommande åren för att skapa en starkare svensk liberalism.

Media: DN, DN2, SVD1, SVD2, SVT

Acta iacta est!

2012-01-29T09:01:00.000+01:00

Så är då tärningen kastad. I vart fall en av de tärningar som kommer att kastas inför supervalåret 2014. Samtliga åtta riksdagspartier har nu formerat sina partiledarstrukturer. Men det är olika förutsättningar för olika partier.

Låt oss börja med de som inte bytt ledare:

Moderaterna lever i högönsklig välmåga. Fredrik Reinfeldt är oifrågasatt. Så länge opinionsmätningarna visar på 30+ är risken för kritik minimal. Men de nya moderaterna är inte så nya längre. De saknar framförallt berättelsen om vilket Sverige de vill bygga. De är ett gott förvaltande parti.

Hos oss i Folkpartiet säger vi nu att vi har det bra, kanske alltför bra. Jan Björklund leder ett parti som lutar sig tillbaka i förvissning om att skolfrågorna bär och burit partiet. Men konfliktlinjerna med andra partier blir allt otydligare ju mer det visar sig att Björklund haft rätt. Och är liberalism bara utbildning? I nästa blogg ska jag fundera över det.

Sverigedemokraterna lever vidare med Jimmie Åkesson. Partiet försöker omforma sig från ett rent främlingsskeptiskt, till någon form av mycket värdekonservativt, parti. Men medlemmarna ute i landet befinner sig ofta långt från den bild av ett ansvarsfullt parti som partiledaren vill sätta.

Och så sorgebarnet Kristdemokraterna. I går vann Göran Hägglund den senaste partiledarmatchen. En sådan seger till och han är förlorad. Om han inte redan är det. Vilket mandat har Hägglund när en tredjedel av hans parti vill ha honom utbytt? Vilken politik ska partiet föra? Partiet innehåller människor från högraste höger, där Uppsala/Stockholmsfalangen dominerar till "mer socialdemokrat än socialdemokraterna själva" som en kristdemokrat från Örebro nyligen sade om sin lokala partiledare. Ett parti med 30 % i stöd kan möjligtvis härbärgera en sådan spännvidd. Men ett parti med 3 %? Vilken väg ska Kristdemokraterna gå?

Min personliga bedömning är att Hägglund, som jag verkligen gillar både som person och som politiker, valt fel. Ett mer liberalt och pragmatiskt Kristdemokratiskt parti har inget berättigande i svensk politik. Inget parti kan överleva på att vara för ett vårdnadsbidrag, och sedan inget mer. Kristdemokraterna borde, för att kunna försvara sin roll i svensk politik, vridas rejält åt det värdekonservativa hållet. Kristdemokraterna borde inse att deras huvudmotståndare heter Sverigedemokraterna, en sverigedemokrati som oblygt flirtar med de värdekonservativa grupperna i samhället. Men vare sig Hägglund, Odell eller någon annan i partiets ledning vill, vågar eller kan göra en sådan omsvängning. Fast - visst vore det bättre med en kristdemokrati på 7 % och SD på 3 % än tvärsom!

Och så bytarpartierna:

Socialdemokraterna vet ingen något om just nu, annat än att de har en ny partiledare som heter Löfven. Men vilken politik ska partiet föra? Sannolikt vet de inte det själva. För till vänster lurar nu en mycket medialt smartare vänsterpolitiker. Och det nya maktpartiet moderaterna har visat sig betydligt bättre på just makt och styrning än de gamla socialdemokraterna. De kommande månaderna måste partiet bekänna färg. Och de måste våga ändra självbild. Den socialdemokratiska eran som 30, 35 och 40 % parti är förhoppningsvis slut.

Miljöpartiet surfar just nu på framgångsvågen. Men det är oklart varför. Miljöpolitiken är mer eller mindre död, i vart fall i realiteten. Inte ens partiets egen miljöpolitik har vare sig sammanhang eller konkretion. Men det låter bra. Och det verkar som om det räcker för att attrahera de storstadsbor som tycker att miljöpolitiken borde vara bättre (bara det inte påverkar deras eget sätt att leva). Miljöpartiet bedriver framgångsrikt svensk "nånannanism-politik".

Centerpartiet trodde Annie Lööf skulle lyfta partiet bara för att hon var ung och kvinna. Hittills har lyftet uteblivit. Kanske kommer det när partiet får mer media i en valrörelse. Men Centerpartiet har, liksom folkpartiet, alldeles för mycket lugn i sitt parti. Det fungerar rätt väl helt enkelt. Trots det har Centerpartiet en besvärligare resa än Folkpartiet. För Centerpartiet har ingen egen fråga längre, och den fråga de möjligtvis har vill de inte veta av. Centerpartiet är fortfarande delvis ett parti för landsbygden. Men i partiledningen härskar storstaden...

Och så Vänsterpartiet. Lars Ohlys hårda, konservativa korporativistiska socialism har ersatts av Jonas Sjöstedts milda röst och blida utseende. Sjöstedt inser att han idag har en unik chans att plocka missbelåtna vänstersossar. Och han gör det oblygt. EU, privata alternativ, mer pengar till offentlig sektor, kvinnolöner och jämställdhet, klimatfrågan - alla områden där det finns en konflikt mellan höger och vänster inom socialdemokratin profiteras skickligt av Sjöstedt. Frågan är hur långt det räcker.

---

Svensk politik är inne i ett formativt skede. Kanske är det till och med ett paradigmskifte vi ser. De tre, eller möjligtvis fyra, strömningar vi kan ana är formandet av ett nytt maktcentrum, denna gång med moderata förtecken. Det är en splittrad vänsterrörelse byggd av tre partier. Det är en sverigedemokrati med ett tydligt värdekonservativt mål. Och det är tre mindre partier som söker sin plats i svensk politik. Kommer något av de tre att lyckas?

I nästa blogg ska jag beröra några av grundutmaningarna för Folkpartiet.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA

WUC - frågor utan svar

2012-01-27T15:57:00.001+01:00

På onsdagens kommunfullmäktige var oppositionens frågor kring nedläggningen av Wadköpings Utbildningscentrum, WUC, det stora ärendet. Som vanligt fanns egentligen inga ärenden att besluta om, socialdemokraterna väljer som vanligt att fatta beslut i slutna rum och bakom stängda dörrar. Så istället för att vi ska diskutera, väga och sedan fatta beslut om viktiga saker, som exempelvis WUC, får vi istället debattera frågor utan att besluta. Detta sätt som socialdemokraterna ser på demokratin är djupt oroande.

Det gavs egentligen bara två tydliga svar under debatten. Thomas Esbjörnsson var tydlig i att hela skolan ska läggas ner. Men beslutet är inte taget! Snacka om demokratiskt underskott. Gång efter gång återupprepar Esbjörnsson att något beslut inte är fattat. Samtidigt berättar han om vad som ska ingå i det beslut som ännu inte fattats...

Och Lena Baastad var lika tydlig i att hon inte kommer att agera vare sig efter reglemente eller lagstiftning. Beslutet ska tas i gymnasienämnden, trots att beslut om lokaler enligt reglementet ska fattas av programnämnd Barn- och Utbildning och principiella ärenden enligt Kommunallagen ska fattas av Kommunfullmäktige. Men Baastads regering är märkt av att fatta beslut så långt från medborgarna som möjligt. Nu blev det bara extra tydligt...

Men de flesta frågorna blev utan svar. Jag ska spalta upp några nedan:

Vad kommer kommunen att spara in på en nedläggning av WUC? Lena Baastad kunde inte svara.

Vad kommer att hända med vård- och omsorgsprogrammet? Thomas Esbjörnsson kunde inte svara.

Vad kommer att hända med eleverna som går på program som anpassats för elever med Asperger? Vare sig Esbjörnsson eller Begic kunde ge några svar.

Vad kommer att hända med fordonsutbildningen? Ingen kunde ge svar.

Vilka andra överväganden har gjorts kring andra skolor? Ingen kunde ge svar.

Och så vidare...

Det enda vi vet är att socialdemokraterna fattat ett beslut om att lägga ner WUC. Skälet är enkelt. Ett vallöfte om att bevara Rudbecksskolan. Konsekvenserna av deras beslut är underordnade. Konsekvenser för elever, för de som behöver samhällets stöd, för lärare, för kunskap och utbildning och till och med för kommunens ekonomi är av underordnad betydelse. Och man vill till och med sätta de demokratiska reglerna som man själv varit med och fattat beslut om, ur spel.

Tänk om politik ibland kunde vara mindre av prestige och mer av samtal. Då kunde även Lena Baastad säga: Ja - vi kanske tänkte fel, eller om inte fel så i alla fall inte helt rätt. Låt oss ta detta ett varv till. För det är bättre att göra rätt än att göra snabbt.

Bloggar: Maria, Fredrik,

Slutet, och början?

2012-01-26T23:16:00.003+01:00

Stefan Löfven blir ny partiledare för Socialdemokraterna. För första gången tar en person det direkta klivet från LOs innersta kärna, sannolikt den person efter LOs ordförande med mest makt inom LO, till att bli ordförande för det forna arbetarepartiet. Det är historiskt.

Lika historiskt är sättet Löfven tillsätts på. Ett parti i sönderfall sätter de normala interndemokratiska processerna ur spel och låter styrelsen tillsätta partiordförande. Man har inte råd att vänta på demokratin. Man har inte råd att vänta på en kongress. Istället visar det sig tydligare än kanske någonsin att socialdemokratin är en toppstyrd rörelse, där den interna dialogen ersatts av information - uppifrån och ner. Kanske har det alltid varit så. Kanske är det de socialistiska rötterna som format detta parti där hierarikerna är så tydliga.

Och alltid är det toppen som bestämmer och rötterna som lyder. För mig med rötterna i den liberala rörelsen är denna acceptans att bli ledd rätt märklig och ofta skrämmande. Under den förra mandatperioden blev det övertydligt. Ena kommunfullmäktigemötet häcklade socialdemokraterna den liberala utbildningspolitiken. Men sedan, när deras skolpolitiske talesman valt att lägga partiets politik närmare den liberala, glömde de helt sin nyligen framförda politik för den nya som överheten bestämt. Så skulle det aldrig fungera i Folkpartiet. Att liberalism är en ideologi för individens rätt och rättigheter påverkar också det interna partiarbetet.

Nu blir alltså en LO-bas högst ansvarig för socialdemokratins framtid. Åter tydliggörs den ohälsosamma kopplingen mellan fack och parti. Frågan är vad det kommer att innebära, politiskt såväl som ekonomiskt.

Löfven har sina goda sidor. Han har visat förståelse för behovet av tydliga spelregler för arbetsmarknadens parter och verkar också inse det privata näringslivets centrala plats för såväl välfärd som tillväxt. Han känns i vissa lägen som en ganska pragmatisk gråsosse, en form av gammaldags samhällsbyggare.

Men vem vet var han egentligen står politiskt? Kommer han att kunna ena den sönderfallande socialdemokratin? Kommer han att klara av att hålla gränsen klar mellan parti och fackförening, eller kommer nu socialdemokratin att än tydligare bli en intresseorganisation för de socialdemokratiskt lagda fackombudsmännen? Kommer han i så fall att klara av att locka några andra än den innersta ombudsmannakretsen?

Och Löfven kommer också att stå inför utmaningen att leda ett parti som inte vet vad eller vart det vill och som har framtiden bakom sig. Ska han leda partiet mot ett mer pragmatiskt sätt att hantera vardagen? Vad händer i så fall med partiets rätt socialistiska vänsterflygel? Och om han likt en Juholt oblygt flirtar med denna vänsterfalang i högtidstalen - kommer han att klara av att lägga bättre förslag än Juholt när det väl kommer till kritan?

I skuggorna bakom socialdemokratins kris pågår det kristdemokratiska rikstinget. Innebär också det en förändring av det politiska landskapet? Kommer Hägglund att bli kvar, och vilket mandat kommer han i så fall att ha? Kommer partiet, trots sin litenhet, att klara av att hålla ihop - eller blir den värdekonservativa falangen så besviken om Hägglund sitter kvar att den lämnar för något nytt? Och vad händer om de verkligt värdekonservativa tar över? Vad händer i så fall med den mer allmänborgerliga delen av partiet? Vilket parti lockar dessa väljare?

Svensk politik står inför rätt många paradigmskiften just nu. Det politiska spelfältet blir allt smalare, alla samlas i mitten. Det innebär att utspelen, framförallt de som aldrig kommer att genomföras, blir allt yvigare. Frågan är om det är en framgångsväg för en stark, stabil och framtidsinriktad demokrati. I vart fall ser vi idag slutet på ett parti i svensk politik. Socialdemokraterna kommer oavsett hur det går för Löfven inte att vara samma parti i morgon som det var i går. Frågan är bara vad detta slut är början på?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, EXp1, EXp2, EXp3, AB1, AB2, AB3, NA1, NA2

En stad för människor!

2012-01-25T13:34:00.002+01:00

Idag fattade kommunfullmäktige ett beslut om att förändra hela Sörbyängen. Genom ett så kallat "reservationsavtal" har socialdemokraterna i Örebro beslutat att sälja en stor del av en kommunägd fastighet till ett bolag. Detta bolag ska, enligt de skisser som finns, bygga två mycket stora byggnader på de nybildade fastigheterna.

Det ansvariga kommunalrådet, Björn Sundin, socialdemokrat, motiverade detta med att bolaget inte fanns i Örebro och att man därför sålde mycket mark på ett ställe. Annars hade bolaget sannolikt fått köpa flera mindre fastigheter på fler olika platser i Örebro.

Från Folkpartihåll reserverade vi oss mot detta och begärde att kommunstyrelsen skulle se över försäljningen. Vi tyckte att det vore bättre att det blev fler, mindre fastigheter, där husen skulle kunna se olika ut och ha olika upplåtelseformer.

När man bygger en stad behöver man fundera över hur man bygger staden och för vem man bygger. Örebro har en historik av att man byggt en stad av delar, inte en hel stad. Det har bland annat inneburit att Örebro är en av de mest segregerade städerna i sin storlek i Sverige. Man har byggt stora områden med likartade bostäder. Alla de bostadsområdena har samma sorts hus som ser likadana ut. Och det är en starkt medverkande del till segregation och utanförskap.

Nu riskerar socialdemokraterna i Örebro att skapa nya sådana områden. Idag är det inga risker med en sådan utveckling. Men det var ingen som räknade med det i de områden som byggdes på 1960- och 1970-talen heller.

Vad bygger en god stad? Det är en svår fråga att svara på. Men mångfald och variation både vad gäller hur husen ser ut och deras funktion är viktig.

I ett sådant läge förhandlar Björn Sundin och socialdemokraterna med en fastighetsägare och gör ett upplägg som går på tvärs mot det som vi tidigare varit överens om. Ingen mångfald. Ingen variation. Stora, ensartade hus som låser och stänger såväl område som gatumark. Men i norrcity är det en annan politik som gäller...

Örebro växer. Det är fantastiskt. Ett växande Örebro är en förutsättning för ett mer attraktivt Örebro. Men hela tiden då vi växer måste vi bära med oss för vem staden är. För oss i Folkpartiet är det självklart att vi ska bygga Örebro för örebroarna, både de som finns idag och de nya som flyttar in.

På 1960-talet ville socialdemokraterna bygga bort det gamla Sverige och bygga det nya folkhemmet. Vi ser resultaten av det arbetet idag. Utanförskap. Segregation. Sociala problem. Fokus låg inte på människan utan på byggbolagens möjligheter att bygga snabbt, effektivt och ekonomiskt. Nu håller de på att göra samma misstag igen.

Media: NA, SR Örebro

Tid för liberalism?

2012-01-24T14:39:00.000+01:00

Ingen kan väl ha undgått att följa den grekiska tragedien kring Håkan Juholts uppgång och fall. På tio månader har han bildlikt företrätt den svenska socialdemokratins tio gånger så långa historia. En uppgång med stora ord och många löften och ett slut där politiken inte längre finns.

Det är inte heller svårt att se att det fattas något när man analyserar vad skälen till avgången egentligen var. Bristen på ideologi och politik är uppenbar. Läser man exempelvis vad några av de som lokalt hållit i yxan sagt och skrivit blir det övertydlig. Vare sig Björn Sundin eller Jonas Karlsson har några om ens någon egentlig politisk grund för sin publika aversion mot sin numera avgångne partiledare. Istället handlar det om "många olika saker" om "framtoning" och om "misstag". Ur ett Örebro-perspektiv är det förståeligt. Socialdemokraterna i Örebro gjorde fantastiska resultat både i det ordinarie valet 2010 och i omvalet 2011. Men resultaten byggdes inte på ideologi och politik, utan på framtoning och yta. Och de löften som gavs före valet för att skapa en vacker framtoning är noll värda när valet väl är vunnet.

Detta sätt att låta en partiledare gå på plankan blir rätt bekymmersamt för efterträdaren av två skäl. Dels för att det blir uppenbart att den kommande partiledaren måste vara mer eller mindre perfekt, ofelbar. Dels för att Juholts många politiska misstag sannolikt beror på att det inte finns någon politisk färdriktning för partiet. Denna grundläggande problematik blir synlig i stort som smått. Till och med hur man ska utse en efterträdare blir en stridsfråga. Gårdagens Studio Ett med bland annat Thomas Bodström och Lena Hjelm-Wallén gjorde saken övertydlig. Bodström ville i vart fall öppna och erkänna partiets stora problem som bland annat yttrar sig i en extrem toppstyrning. Hjelm-Wallén ville inte ens erkänna att någon problematik fanns...

Nu fylls media av förståsigpåare som ger råd hur socialdemokratin ska återta sin roll i svensk politik. Det handlar ofta om att bli mer mainstreamad. Om att bli pragmatisk. Om att ta tillvara allmänitresset. Helt enkelt om att än mer lämna ideologin bakom sig och försöka bli ett parti för de många som helst vill att världen ska rulla på som vanligt, bara lite bättre i morgon än idag.

På flera håll kan jag läsa om att det inte fungerar om socialdemokraterna ska vända sig inåt, mot sin kärna, och bli mer ideologiskt socialistdemokratisk. Ett ideologiskt parti kan, som jag förstår det, inte räkna med att bli ett stort parti.

I Folkpartiet jobbar vi som bäst med att ta fram ett nytt partiprogram. Det ska upp till behandling på ett landsmöte 2013 och vara vår bas när vi går till val både till Europaparlamentet på försommaren och till riksdag, landstings- och kommunfullmäktige den andra söndagen i september 2014.

Hur ska det programmet formas? Vilken är liberalismens roll i svensk politik 2014 och de kommande åren? Hur ser vår självbild ut? Vilket parti är vi och vilket parti vill vi vara?

Finns det helt enkelt en tid och en plats för liberalism a la Folkpartiet i svensk politik?

Som folkpartistisk partistyrelseledamot är väl det självklara svaret ett rungande JA. Men att svara så skulle vara lika illa mot liberalismen som det som nu pågår inom socialdemokratin. Liberalism har inte ett enda svar på samhällsutmaningarna. Liberalismen har alltid varit inriktad på att lösa dagens problem för dagens människor utifrån ett individuellt perspektiv. Om inte ett parti uppfyller de kraven har det inte heller någon roll att spela i politiken.

Jag menar att det kommande partiprogramarbetet är avgörande för Folkpartiets framtid och därmed också för hemvisten för svensk liberalism. Vi måste både hitta de frågor som människor idag ställer och de svar med liberal nyans som behövs. Och vi måste våga prioritera. En del av de frågor som ställs har inte, och ska inte ha, en politisk lösning. Det är sannolikt så att också en del av de svar vi idag ger, och de verksamheter vi driver i offentlig regi och med offentlig finansiering, i en liberalare framtid inte är vare sig offentligt drivna eller kanske inte ens offentligt finansierade.

Ibland säger vi liberaler att kristdemokraterna måste överge sina moralpolitiska frågor för att kunna växa. Jag skulle vilja påstå att vi liberaler har en liknande utmaning. De individualistiska perspektiven har vunnit de flesta moraliska strider man givit sig in i. Visst finns mycket värderingsarbete kvar att göra, men det offentliga uppdraget är numera relativt begränsat.

Den framtida liberalismen måste våga fundera i andra banor. Hur ser ekonomisk ekonomisk politik med individen i centrum ut de kommande åren? Hur ser en liberal rättspolitik ut där individen sätts i centrum? Hur ser en liberal, individcentrerad arbetsmarknadspolitik ut? Och hur bygger man ett liberalare samhälle, både med investeringar i reella tillgångar och i socialt kapital?

Och till dessa liberala frågor, läggs som ett extra perspektiv de frisinnade tankarna. Synen på människans värde. Insikten om att alla människor inte alltid klarar av att vara starka individer. Generationsperspektiven både bakåt, med oändliga värden, och framåt, där miljö och natur är självklara politiska utmaningar.

Så finns det tid för liberalism i Sverige idag? Svaret blir att det ligger i våra egna händer.

Media: SvD, SvD, DN, DN, Expr, Expr, Expr, AB, AB,

Bloggar: Björn Sundin, Kent

Jäv - att gå för långt?

2012-01-20T08:18:00.000+01:00

Nerikes Allehanda menar idag på ledarplats att en kristdemokrat ska avstå från att delta i ett beslut om WUC eftersom hans son är lärare på WUC. Det skulle enligt NA anses som jäv.

Så här säger Kommunallagen om jäv:

En förtroendevald eller en anställd hos kommunen eller landstinget är jävig, om1. saken angår honom själv eller hans make, sambo, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående,

Det kan i första hand verka glasklart. Fahlström har en son som jobbar på WUC. En nedläggning av WUC angår hans son. Därför är han jävig. Eller? Frågan är väl vad orden "saken angår" betyder.

Det är svårt med jäv. Jäv handlar egentligen om att, som regeringen och SKL skriver i en gemensam publikation: Medborgarnas förtroende för den offentliga förvaltningen fordrar att vi som verkar i denna inte låter oss påverkas av ovidkommande önskemål eller hänsyn i vårt arbete. Och när man talar om klara fall kring närståendejäv handlar det om att en närstående ansökt om något eller är direkt part i en fråga. Tolkningen av orden "saken angår" blir då ganska snäv.

Men ska arbetsplatsen för en vuxen son avgöra om man kan delta i ett beslut eller inte? Låt oss dra frågan vidare:

Hur många av de förtroendevalda i gymnasienämnden (om det nu är där beslutet om WUC ska fattas) har närstående på WUC? Föräldrar, barn, makar, syskon eller sambos? Som lärare, annan personal eller elever påverkas de direkt av beslutet.

Men även alla andra gymnasieskolor påverkas. Om man lägger ner WUC kan det bero på att någon har en knytning till någon av de andra skolorna och därför vill rädda den. Därför måste man också fråga sig hur många av de förtroendevalda i gymnasienämnden (om det nu är där beslutet om WUC ska fattas) som har närstående på Rudbecksskolan, på Virginska skolan, på Risbergska skolan, på Karolinska läroverket och så vidare.

Men det gäller inte bara de förtroendevalda. Även handläggande tjänstemän ska granskas. Vilka av de handläggande tjänstemännen har granskats, och hur ser deras kopplingar ut? Har någon av dem närstående på någon av gymnasieskolorna? Ska de därför inte delta i handläggningen av ärendet?

Om ärendet går vidare till programnämnd, kommunstyrelse och kommunfullmäktige vilket det borde, ska i så fall alla de förtroendevalda i alla dessa församlingar ställa sig samma fråga: Har jag någon närstående som är anställd vid, eller elev vid, någon av kommunens gymnasieskolor? Ska jag i så fall avstå från att vara med vid beslutet?

Är det rimligt att gå så långt? Jag tvekar. Örebro är en rätt stor kommun. Här finns det i alla fall sannolikhet att en förtroendevald inte har kontakter med de kommunala verksamheter han eller hon beslutar om. Men i en liten kommun där exempelvis kommunstyrelsen fattar de flesta strategiska besluten blir det sannolikt nästan omöjligt om jävsreglerna ska tolkas så extensivt som Nerikes Allehanda gör.

Ett exempel från den gångna mandatperioden: Lennart Bondeson, ansvarigt skolkommunalråd, hade en närstående som arbetade inom skolområdet. Många av de beslut han förberedde och beslutade i påverkade hans närstående direkt eller indirekt. Innebar det att han var jävig? Innebar det att han egentligen inte skulle kunnat vara skolkommunalråd?

Det är inte det enda exemplet. Jag vet många förtroendevalda från många partier, inte minst socialdemokratiska kommunalråd, som haft närstående i de förvaltningar man styrt över.

Jävsreglerna är enormt viktiga för att medborgarna ska kunna känna ett förtroende för att de beslut som fattas, fattas på en grund av relevanta fakta. Ovidkommande önskemål eller hänsyn ska inte påverka.

Nerikes Allehandas i och för sig vällovliga tolkning kan i sin förlängning göra det omöjligt för många att ha förtroendeuppdrag, framförallt i mindre kommuner, utan att ständigt behöva avstå från beslut på grund av närståendejäv. Den utvecklingen vore olycklig.

Media: NA, SR Örebro

Ständigt denne Juholt, men...

2012-01-19T10:13:00.000+01:00

För oss som är politiskt aktiva, och för de som har politiskgranskning som jobb, är frågan om Håkan Juholts varande och inte varande denheta potatisen idag. Kommer Verkställande Utskottet att kräva hans avgång?Kommer han att vägra att avgå? Kommer istället ett möte i morgon, eller nästavecka, eller nån annan dag att bli hans sista? Vilka ”tunga” socialdemokraterhar idag övergivit honom?

Detta spel om makten i Sveriges före detta statsbärandeparti är möjligtvis en intressant historia för oss politiker och de politiskajournalisterna. Men i vart fall jag upplever en annan känsla för spelet hos devänner jag har utanför politiken. Det handlar mer om trötthet, om att inte brysig, om att vända ryggen till ett parti och till politik i allmänhet. Och det handlarom att socialdemokratin inte längre är en intressant politisk kraft i Sverigelängre.

För detta får Håkan Juholt ta skulden. Och det är väl en delav ledarskapet. Men jag har sagt det förr och säger det igen; socialdemokratinskris är betydligt större än Håkan Juholt. Juholt är vald därför att han är denhan är och att han upplevdes vara den som bäst kunde ”återförnya” partietspolitik.

Men vad är denna återförnyelse? Vilket utrymme finns det förett parti som haft makten som ideologi? Vilken politik återstår för ensocialdemokrati som inte längre tror på socialismen? Vilken partiledare kanleda ett parti utan framtid?

Åter: Socialdemokraternas kris är betydligt större än HåkanJuholts. Hans lägenhetsaffärer är ett självklart black om foten och skulle iandra partier säkerligen lett till en snabbare avgång. Men den osäkerhet, somexempelvis den om stabilitetspakten här senast, som blir en del av hansfelaktiga hantering av politiken, är egentligen bara ett symptom försocialdemokratins kris. Är man EU-vän eller EU-skeptiker? Står man för en öppeninternationalism, eller är fackets ofta rätt nationalistiska politik ocksåpartiets?

På samma sätt är det på nästan alla andra politikområden:

Är man för eller emot sänkta eller höjda skatter?
Är man för eller emot alternativ inom skola, vård ochomsorg?
Är man för eller emot en större eller mindre offentligsektor?
Är man för eller emot civilsamhället?
Är man för eller emot tuffare tag inom polis ochrättsväsende?
Är man för eller emot tuffa miljökrav och naturvård?

Och så vidare. Och Folkhemmet är dött…

Om man har det med sig i bagaget är väl frågan mer: Vem(förutom då Håkan Juholt) vill styra ett sådant parti? Socialdemokratins krisär betydligt större än Håkan Juholt!

Sen en avslutande reflektion kring Håkan Juholt:

Hur orkar karln? Är det rimligt att en människa ska kunnabära den press han fått stå ut med nu i ett halvt år? Hur är man skapt om mankan gå igenom dessa kärr av misstroende, baktalande och ränksmidande som verkarpågå i och i närheten av partiet utan att påverkas? Hur klarar han av det utanatt brytas ner? Mot vems axel gråter han när kamerornas ljus slocknat?

Media: NA, DN1, DN2, SVD1, SVD2, SR1, SVT1, SVT2, TV4-1, TV4-2

De historielösa...

2012-01-18T11:57:00.000+01:00

Jag följer partiledardebatten via olika media. Twitter, olika direktrapporteringar från olika tidningar och media, är bra följeslagare på tåget till Stockholm.

Och jag kan följa en del synpunkter på Jan Björklunds inledning om EU, euron och freden. Det finns såväl sossar som vänsterpartister och miljöpartister som verkar tycka det nästan vara lite roligt att någon ens kan tro att EU eller euron är någon del av ett fredsprojekt. Det är väl bra töntigt, och totalt överdrivet, att påstå att euron kan vara en del av det fredsskapande projektet för Europa. Och det är väl till och med löjeväckande att ens påstå att ett Europa utan euron riskerar ofred och krig!

Eller...

Jan Björklund är utbildningsminister. Det finns flera skäl till varför just vi liberaler värnar utbildningen mer än någon annan. Själva grunden i den liberala samhällssynen bygger på att starka och självständiga individer ska kunna göra så många egna val som möjligt. Och det är bara den individ som har kunskap, bildning och erfarenhet som gör sina val på en stabil grund.

Björklund har ofta beskyllts för att enbart driva en hård skolpolitik, inriktad på ordning och reda. Men det är en enormt förenklad bild. En av Björklunds hörnstenar är behovet av en historisk förankring inom skolan. Historia som kärnämne är en viktig del för att andra kunskaper och erfarenheter ska kunna sättas i ett sammanhang.

När det gäller EU och euron verkar det behövas. Är vi svenskar så nationella att vi inte kan eller orkar se det övriga Europa, de utmaningar och problem som Europa haft genom århundraden? Vill vi, bara för att vi inte var med i världskrigen, förneka att det är här - på vår kontinent - man egentligen kan sätta epitetet "Krigens, konflikternas och antihumanismens kontinent"? Det är här, i Europa, som nazismen spred sin död och förintelse. Det är här, i Europa, som kommunismens omänskliga brott mot mänskligheten hade sin vagga. Det är också här, i Europa, som vi åter ser höger- och vänsterkrafter vädra morgonluft.

Det var i ruinerna efter det andra världskriget som EU uppstod. Då var det ett naturligt fredsprojekt, "Aldrig mer krig i vår tid", var en självklar slogan. De europeiska stormakterna skulle bindas samman genom handel och mänskliga kontakter. Till och med det kritiserade enorma jordbruksstödet hade sin grund i fredstanken, helt enkelt för att en av grundstenarna var att mätta människor inte krigar.

EU är en framgångssaga. Det är internationell solidaritet i verksamhet. Jag - som röstade nej i folkomröstningen - måste erkänna det utan omsvep. EU har inte bara klarat av att få tidigare fiender att bli vänner, Eu har varit drivkraften när Sydeuropas diktatorer fallit. EU har också klarat av att lyfta det kommunistiska oket från Östeuropa och göra Europa mer helt igen.

Euron var för den tidens europeiska ledare en självklar fortsättning på det fredspolitiska projektet. Visst var vi många som redan då tvivlade på möjligheterna i ett framgångsrikt projekt. Men grunden för euron, ett ökat europeiskt samarbete och en ökad europeisk integration, var självklar. Nu visar det sig att förutsättningarna för euron är sämre än vad i princip alla trodde. Och då vill vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet stå utanför och peka finger. Det är illa. Minst lika illa är det att exempelvis centerpartiets nya ledare tar i princip samma ståndpunkt.

Det är bara Folkpartiet som fortsätter våga arbeta för en stark europeisk politik i Sverige. Men varför gör vi det? Hur stor del av opinionstappet vi haft de senaste månaderna har berott på att vi stått upp för EU och euron när det blåst motvind av stormstyrka?

I kommentarerna till partiledardebatten blir skillnaderna i grundsyn på EU och Europa övertydlig. Vänsterpartiet har en i princip lika nationalistisk politik som Sverigedemokraterna. Sverige är sig själv nock. Internationell solidaritet ska vi visa på annat sätt. Och de andra partierna passar, står vid sidan om, är oengagerade, EU-skeptiker och euro-motståndare.

Mot detta rider Jan Björklund storm. Det är rätt. Det är liberalt. För freden är inte given i Europa. Den är det inte nu och den har aldrig varit det.

För 20 år sedan lämnade jag Zagreb i ett plan som avgick 17.40 den 25 juni. Några timmar senare bröt det gamla Jugoslavien ihop i oroligheter och krig. Människovärdet åsidosattes och tidigare grannar blev nu fiender. Fortfarande idag ser vi delar av det forna Jugoslavien som ett oroligt hörn i ett stabilt Europa.

Men alldeles för många i Sverige är historielösa. De verkar inte kunna eller vilja minnas. De verkar inte kunna eller vilja ta ett större grepp över de händelser som påverkat Europa i går och gör det idag.

Europa är en av de viktigaste delarna i den svenska framtiden. Vi kan välja att stå utanför och peka finger, eller gå in med själ och hjärta och delta i det hårda arbetet att skapa en solidarisk politik för framtiden som sträcker sig utanför vårt eget lands gränser.

Det liberala valet är självklart. Det är människan och hennes välfärd, var hon än befinner sig, vem hon än är, vilket språk hon än talar, som är vår politiks mål och medel. Vår internationalism sträcker sig längre än till högtidstalens stora ord. Vår internationalism gör verkstad av orden.

Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2, NA,

Om kompromissandets natur

2012-01-17T23:18:00.001+01:00

Lyssnade på Thomas Esbjörnsson i Radio Örebro. Om kompromisserna kring WUC. Det finns skäl till en kort kommentar.

Det politiska livet är, precis som Esbjörnsson säger, fyllt av kompromisser. Det går också bra att ta kristdemokraternas ultimativa krav på införandet och bibehållandet av det kommunala vårdnadsbidraget som exempel. För kristdemokraterna är vårdnadsbidraget en del av deras ideologiska bas. Det handlar om en annan syn på individen och familjen, än exempelvis den liberala. Det är därför möjligt att förstå deras inspel kring kompromissandet.

Men vad gör socialdemokraterna? Är bevarandet av Rudbecksskolan en del av deras ideologiska bas? Knappast. Även om det skiljer eoner mellan exempelvis liberal skolpolitik för kunskap och bildning och den socialdemokratiska flumskolan, är inte bevarandet av en enskild skola någon ideologisk bas. Istället handlar det om hur de ska hantera en opportunistisk och medial bild som de själva skapat. Rudbecksskolans bevarande (och det indirekta löftet att bevara alla andra skolor också) var en av de frågor som "vann" valet åt socialdemokraterna.

Men det löftet, liksom löftena kring ÖBOs hyror och arbetslösheten, var illa underbyggda. Det fanns ingen ekonomisk analys, Det fanns ingen analys av vad det betydde för vare sig elever, lärare eller verksamheten totalt. Som opposition kan man ta sig något större friheter med ekonomin, man har helt enkelt inte samma förutsättningar som man har som majoritet. Men det gäller att kunna byta fokus om man kommer i majoritet. Det har inte socialdemokraterna lyckats med.

Socialdemokraterna i Örebro bedriver fortfarande oppositionspolitik trots att de är huvudpartiet i kommunledningen. Hittills har deras politik i huvudsak baserats på utspel som sannolikt är tänkta att vara mediala, opportunistiska och populistiska. Det handlar hela tiden om att satsa. I augusti 2011 var det mer pengar till verksamheterna. Sen har det varit kommunala satsningar på järnväg, på länstrafik, på bolag, och nu sist en enorm investeringsbudget. Men alldeles för sällan har satsningarna varit underbyggda med fakta. Det har mindre handlat om att styra kommunen, och mer om att försöka optimera partiets potential.

Om man ska kompromissa, bör man veta varför och från vilken grund. En kompromiss som bara bygger på att man tagit ställning för det mest populära förslaget riskerar att slå tillbaka med full kraft när verkligheten kommer ikapp. Det är det som nu sker för socialdemokraterna i Örebro. På sätt och vis är det en parallellprocess som den partiet på riksplanet genomlider. Vare sig lokalt eller nationellt finns längre någon ideologisk kompass. Denna kompass har istället bytts ut mot ett vått finger i luften. De stora orden staplas på hög i pressmeddelanden, bloggar och högtidstal.

Men när det kommer till att betala notan för högtidsorden, står socialdemokraterna tomhänta.

Det krävs mer att leda ett land eller en kommun, än vad det krävs att vara i opposition. Den läxan håller förhoppningsvis socialdemokraterna i Örebro på att lära sig nu. Om de inte lär sig, kommer Örebro sannolikt att ledas ut på en lång ökenvandring. Då är inte nedläggningen av WUC, eller uppsägningarna av nattsjuksköterskorna, det enda steget för att få kommunen i ekonomisk balans. Då kommer det sannolikt mer att handla om svulstiga ord och stora löften som lika snabbt omsätts i panikbromsningar, nödstopp och välfärdsutarmning.

Media: Radio Örebro, NA, Tvärsnytt, DN, SVD,

Bloggar: Kent, Maria, Fredrik, Niclas, Karin

WUC igen

2012-01-17T09:47:00.000+01:00

I dagens media, NA och Radio Örebro, kan vi läsa att majoriteten nu knakar ordentligt i fogarna när det gäller nedläggningen av WUC. En kristdemokrat, Lars-Ruben Fahlström, säger så här enligt NA:

Lars-Ruben Fahlström anser att WUC är den gymnasieskola som håller bäst kvalitet i kommunen. Han påpekar också att lokalerna är i bra skick och inte behöver någon renovering.
– Rudbecksskolan är i behov av stora renoveringar, och man har hyrt ut delar av den till privatskola. Jag kan tänka mig att man samlar Komvux och Vuxam där i framtiden.

Hans resonemang är likt det vi i oppositionen, tillsammans med lärarna på WUC, fört. WUC har bra resultat. WUC har bra lokaler. WUC håller ekonomin i goda tömmar. WUC har ett bra läge. WUC har inga renoveringsbehov. WUC ligger rätt i förhållande till sina utbildningar. WUCs Vård- och omsorgsprogram och specialutbildningar för Aspergerbarn bör inte rubbas. Och så vidare.

Det Fahlström egentligen pekar på är att kommunledningen, med Baastad och Esbjörnsson i spetsen, fortfarande inte redovisat några konsekvensanalyser av sitt panikbeslut att lägga ner WUC. Det är intressant att nu majoritetspolitiker börjar inse det.

För just kristdemokraterna borde detta vara en läxa man lärt sig. Jag erkänner villigt att processen kring Rudbecksskolan från början inte var den bästa. Det fanns ett ovanifrånperspektiv och en brist på dialog när diskussionerna påbörjades. Huvudansvarig för detta var Lennart Bondeson, kristdemokrat. Men det tog nästan två år tills beslutet fattades, och under den tiden fick bland annat jag jobba rätt hårt med dialog och diskussion både med lärare, elever och politiker av olika färg. Det innebar också att beslutet förändrades. Från en nedläggning till en sammanläggning. Från en avslutning till en förändring. Vi beslutade om en ordentlig utredning kring hur framtidens gymnasieskola skulle se ut, med möjligheter till en nystart av en ny Rudbecksskola när elevkullarna någon gång i framtiden blev större. Men då som den modernaste och mest nyskapande gymnasieskola som funnits.

Nu är det socialdemokraterna som kör överifrånperspektiv. Det är uppenbart att Baastad och Esbjörnsson kör över merparten av kristdemokraterna och centerpartisterna. Det finns sannolikt ett mycket större missnöje bland dessa partier än vad som hittills synts. Frågan är hur länge de kan hålla ihop om en politik ingen egentligen tror på.

Lika intressant är det som Dennis Begic (s) säger:

Just Rudbecksskolan debatterades mycket innan senaste valet.
– Vi lovade att behålla den. Jag som socialdemokrat röstade för vårdnadsbidraget bara för att få behålla Rudbeck, säger Dennis Begic.

Det finns två intressanta saker med detta. Det ena är att Begic är tydlig med grunden till att socialdemokraterna valde att lägga ner WUC. Det var bara vallöftet kring Rudbeck. Det finns inga andra skäl. Pedagogik, ekonomi, elever och lärare är underordnade. Det är vallöftet som ska infrias.

Problemet är att vallöftet var större än så. Det var inte bara Rudbeck som skulle räddas. Det var alla gymnasieskolor. Ingen skola skulle behöva läggas ner för att Rudbeck sparades sade såväl Baastad som Esbjörnsson. Men valsveket kring WUC är tydligen lättare att bära än sveket kring Rudbeck.

Men sedan blir det än intressantare. Det Begic säger är egentligen att grunden för den nuvarande majoriteten inte är en samsyn kring utvecklingen av Örebro. Deras förhandlingar har snarare grundats på olika oeftergivliga krav. Socialdemokraterna kräver att få bevara Rudbeck. I utbyte kräver Kristdemokraterna att få vårdnadsbidrag. Jag gissar att ett av Centerns krav var att inga besparingar skulle ske inom socialtjänsten. Frågan är hur långt dessa krav och motkrav gått.

En sådan bild gör dagens beslutsbrist inom snart sagt alla nämnder förståelig. Det finns nämligen ingen majoritet. Det finns tre partier som jobbar tillsammans i en kommunledning. Men man gör det som någon form av terrorbalans, snarare än ett gott samarbete. Det handlar om oeftergivliga krav. Det handlar om att spela ut varandra. Och det handlar om att köra egna race. Vi vet redan att ingen i kommunledningen har en aning om vad Björn Sundin planerar och gör. Det berättar många med bekymrade suckar. Vi ser att Thomas Esbjörnsson kör skolan som om det vore hans egen ficka. Vad Rasmus Persson och Lennart Bondeson gör är mer oklart. Och vi ser en kommunstyrelseordförande, Lena Baastad, som inte finns.

En kommunledning som arbetar på det sättet är en kommunledning som egentligen inte fungerar. Det är som att återgå till perioden 2000 - 2006 då kriserna inom den dåvarande majoriteten (S+V+MP) var legio och då såväl V som MP förde diskussioner med mig om att bryta samarbetet. Det innebar att kommunens verksamheter gick dåligt och att ekonomin rasade.

Är det inte samma tecken vi ser idag? Och de som får betala är till exempel WUCs elever och de mest sjuka gamla!

Media: NA och Radio Örebro

Det gäller att prioritera!

2012-01-15T23:37:00.000+01:00

Läser i Nerikes Allehanda om att kommunledningen nu planerar att dra in nattsjuksköterskor. Det är ett förslag som drabbar de allra svagaste i samhället. Nattsjuksköterskornas arbetsuppgifter är att värna de mest sjuka gamla. Det är ofta vård till personer som befinner sig i slutet av livet. Det handlar om svåra arbetsuppgifter och svåra överväganden.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Fisun Yavas säger att hon ska följa upp beslutet noggrant. Men problemet är att hon och hennes centerpartistiske kommunalrådskollega, Rasmus Persson, redan prioriterat ned omsorgen om de äldre i sin budget.

Den socialdemokratiska (tillsammans med stödpartierna KD och C) budgeten var tydlig. De stora sparbetingen lades på utbildningsområdet och på social välfärdsområdet. Samhällsbyggnadsområdet klarade sig väl. Socialdemokraterna prioriterade helt enkelt det område där man har sitt starkaste kommunalråd (Björn Sundin) och där man trodde sig kunna hitta de mest opportuna förslagen. Med den enorma investeringsbudgeten som nu lagts blir prioriteringarna än tydligare. Det handlar om betong, asfalt och byggjobb istället för lärare, sjuksköterskor, omsorg och pedagogik.

Men även inom programområde Social Välfärd har kommunledningen medvetet prioriterat ned äldreomsorgen. I princip hela det sparbeting som programnämnden fått, har lagts ut på Vård- och Omsorgsnämnderna. Det innebär att kommunalråden Persson (c) och Yavas (s) menar att det är de äldre som ska bära hela bördan för deras misslyckade ekonomi.

Det hade gått att göra annorlunda. Vi i Folkpartiet har visat på det. Vi var försiktiga redan i augusti 2010 när kommunledningen lade ut miljoner i någon slags eftervalsglädjebudget. De miljoner man slängde ut där hade gjort mer nytta det besvärligare året 2012. Vi var försiktiga i vår egen budget med ofinansierade satsningar på länstrafik och järnvägsnedgrävningar, ökade kostnader för fritidsverksamhet och nya bolag med oklara uppdrag. Och vi var mycket tydliga i våra prioriteringar av välfärd, omsorg och skola istället för många politiker med meningslösa uppdrag och den stora administrativa överbyggnad som följer av dessa politikermängder.

Men vi har också varit tydliga i programnämnden. Vi värnar de äldres trygghet. Vi värnar de mest sjuka gamlas livssituation. Det handlar helt enkelt om människovärde. Om vi inte har ett samhälle som kan ta hand om de mest sjuka, de äldsta, de med störst behov av samhällsservice och de med de svagaste rösterna, så bygger vi in oss i ett samhälle där människans värde riskerar att ifrågasättas.

Det är den vägen socialdemokraterna i Örebro har valt. Istället för att värna de mest sjuka äldre satsar de på vindkraftbolag och järnvägsnedgrävningar. Istället för att värna om de mest sjuka äldre satsar de på parkeringsplatser för lastbilar och nybyggnationer av kombiterminaler. Det är sådana saker som man kan jobba med om man har en stabil ekonomi och verksamheter med god kvalitet. Men idag, när socialdemokraterna styr i Örebro, skakar ekonomin och välfärdens verksamheter undergrävs.

Det borde stå klart för alla, inte minst efter de senaste månadernas mediala rapportering, att svensk äldreomsorg har kvalitetsbrister. Det spelar ingen roll om den bedrivs kommunalt eller privat. Äldreomsorgen måste söka nya lösningar på svåra problem. Det gör man inte genom att prioritera ner och spara in.

Media: NA

Varför Europa?

2012-01-13T07:32:00.000+01:00

Jag lyssnade på den gamle socialdemokratiske ledaren Persson igår. Under sin statsministertid var han kanske inte känd som den mest nyansrike mannen i svensk historia. Han hade säkerligen sina fel och brister. Men han hade en klar agenda för vad han och hans parti skulle vilja. Hur han sedan genomförde sin vilja, om det var en så tydlig användning av härskartekniker som det utifrån verkar, är ändå en annan sak.

Den nuvarande socialdemokratiska ledningen känns mer som jello, gungande hit och dit beroende på vem som puttar och åt vilket håll. Det är ett besked, ofta åt vänster, när det handlar om högtidstalen. Men sedan när det ska bli realpolitik av talens löften så finns inte mycket av de stora löftena kvar. Det är delvis ett problem för Juholt som ledare, men i huvudsak för ett parti som inte längre har någon inriktning för sitt arbetet. Kaoset kring höstens budgetmotion är sannolikt bara en del av det kaos som verkar råda inom partiet.

Skillnaden blir övertydlig när det handlar om Sveriges hållning till EU, euron och Europa. När Håkan Juholt reagerar gör han det med det blöta fingret i luften. Det är inte svårt att känna vart vinden blåser i opinionen. Euron är skit. Socialdemokraterna har alltid haft en stor EU-skeptisk falang. Därför blir det direkt nej till den nya finanspakten. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir vare sig för Sverige eller EU. Det är opinionen som styr partiet.

När Göran Persson resonerar gör han det med en större internationell utbilck, men också med en stabilare hållning i någon form av socialdemokratisk ideologi. Han inser att det kanske inte är det bästa att hamna i samma vagn som Jonas Sjöstedts vänsterparti, eftersom de helt saknar insikt om vad som skulle hända om euron och EU skulle bryta samman. Men Persson förmår att se längre samband. Ett sammanbrott för euron skulle innebära stora problem för EU. Och ett sammanbrott för EU skulle kasta Europa tiotals år bakåt i utveckling, innebära högre murar mellan länder och därmed ökade spänningar, sämre tillväxt, och en marginaliserad position i en värld som skulle behöva mer inflytande av en stark demokratisk union.

Euron har sina fel och brister. Sättet som euron infördes var, sett i backspegeln, en katastrof. Kunde man göra om och göra rätt, skulle euro-samarbetet säkerligen se helt annorlunda ut idag. Men ingen kan vrida klockan tillbaka. Vi har det samarbete vi har i Europa. Och vi har ett val att gå med eller stå utanför.

Vänsterpartiets väg är klar. De säger nej till internationellt samarbete byggt på demokratiska grunder. Deras väg är utanförskapets väg. Tyvärr verkar de ha stöd av såväl socialdemokrater som miljöpartister idag.

Den tydligaste motpolen till Vänsterpartiets nationellt navelskådande socialism är självklart det liberala, internationalistiska Folkpartiet. Det är sannolikt rätt många partistrateger som vrider sig av oro när Folkpartiet, mot alla opinionsvindar, går ut och kräver att Sverige inte bara ska bidra till den nya finanspakten utan även fortsätter sin politik för ett svenskt euro-medlemskap. Men partiets politik är byggt på värderingar som inte kan kullkastas av tillfälliga opinionssvängningar. Liberalism är internationellt samarbete. Liberalism är nedrivna murar mellan människor och stater. Liberalism är frihandel. Liberalism är ökade kontakter mellan människor av olika ursprung och nationalitet.

Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och krävde ett svenskt deltagande i arbetet med den nya finanspakten. Han fick mothugg från vänsterhåll, både från (s) och (v), men inte heller statminister Reinfeldt var tydlig i vad han ville. Nu verkar det som om allt fler bedömare hamnar på Folkpartiets linje. Statsministern borde bli än tydligare i vad ett svenskt deltagande, men också vad en vandring i utanförskapet, kommer att betyda.

Och sedan borde beslut tas om ett svenskt deltagande i den nya finanspakten. För Europas skull. Och för den grund för fred, demokrati och mänskliga kontakter som EU faktiskt är.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, Exp1 och Exp2,

Baastad fortsätter slösa

2012-01-11T23:27:00.000+01:00

Idag presenterade socialdemokraterna sin investeringsbudget. Man kan säga mycket om den. Som:
Att Björn Sundin (s), ansvarig för de hårda frågorna tar hem storkovan igen. Han behövde inte spara så mycket som äldreomsorgen, förskolan och skolan behövde i sossarnas budget. Och nu får han sätta sprätt på 60 - 65 % av kommunens investeringsbudget. Skola och förskola får nöja sig med 11%. Äldreomsorgen likaså...

Att den nuvarande kommunledningen satsar på asfalt och betong istället för på barn, unga och gamla i behov av kommunal service blir allt tydligare. Gymnasieskolan borde, enligt Thomas Esbjörnsson, spara 50 - 55 miljoner nästa år. Det betyder, om man klarar av att lägga ner några skolor, ändå att mer än 100 lärartjänster hotas. Men det finns nästan obegränsade resurser till att investera.

Titta på nästa graf, som kommunens ekonomikontor gjort. Den visar investeringarna under en sjuårsperiod. 2012 kommer att gå till historien som det år då det investerades mest. Kanske blir 2013 värre, eftersom det inte finns någon uppgift om Örebro Portens investeringsvolymer detta år.

Sen kan man jämföra investeringsvolymerna med årets resultat för åren 2006 - 2010:

Fem år i sammandrag	2006	2007	2008	2009	2010
Resultat före extraordinära poster, mnkr	294	268	97	396	234

Det är en rätt intressant läsning. För den som är lite ekonomiskt intresserad, vilket knappast Lena Baastad eller någon annan i kommunledningen verkar vara, är det en självklarhet att resultaträkningen och investeringsvolymerna hänger ihop. Ett gott resultat klarar av att hantera de ökade kraven på avskrivningar som ökade investeringar innebär. Ett gott resultat klarar av att hantera ökade kostnader för drift, räntor, underhåll och allt annat en investering innebär.

Under åren 2005 - 2010 var resultaten goda. Mats Sjöström (s) insåg till slut att man inte kunde leda en kommun som om ekonomin var oviktig. Efter ett antal svaga år mellan 1995 och 2003, blev det uppenbart även för honom och den dåvarande socialdemokratiska kommunledningen att de var tvungna att göra något. Deras hemmasnickrade kris innebar att kommunen hade en obalans mellan intäkter och utgifter på mer än 300 miljoner kronor per år. Örebro var i princip moget för statlig tvångsförvaltning. Åren 2003 och 2004 blev det därför kraftiga besparingar. Flera hundra personer fick avsluta sina anställningar hos kommunen. Investeringar lades på is. Underhåll eftersattes. Det var anställningsstopp och inköpsstopp. Vi i den dåvarande oppositionen ställde upp på dessa kraftiga besparingar, vilket gjorde att kommunen klarade av elddopet.

Men det var egentligen ett meningslöst elddop. Om Sjöström hade valt att leda kommunen på ett bättre sätt de tidigare åren, hade Örebro stått betydligt starkare, och besparingarna hade aldrig behövt genomföras.

När vi i Koalition Örebro tog över var min uppgift att se till så att ekonomin gick ihop sig. Och det gjorde den. De fyra åren 2006 - 2010 var goda år för Örebro kommun, trots en enorm internationell lågkonjunktur. Vi skapade överskott på närmare en miljard. Vi investerade rejält och vi satsade på välfärden. Under vår period fanns det år då exempelvis äldreomsorgen fick alla de resurser de frågade efter.

Resultatet, välfärden och investeringarna hänger ihop. När vi lämnade makten 2011 var kommunens låneskuld i princip noll. Men nu håller det mesta på att rasa.

2011, då Sveriges ekonomi fortfarande växer med rekordfart - drygt 4 %, administrerar Baastad & Co fram ett resultat för Örebro kommun som närmar sig noll. Hon började sin period med att låtsas som om det inte fanns någon internationell kris. Långt fram på hösten berättade hon i offentliga sammanhang att det inte fanns skäl till oro och att kommunens ekonomi var stark. Men när budgeten för 2012 skulle läggas blev sparbetingen tydliga. Och det var välfärden som fick stryka på foten. Äldreomsorgen skulle få spara upp emot 20 miljoner. Förskolan och skolan 30 miljoner. Och det var innan man ens hade insett att vallöftet om Rudbecksskolan (och löftet att inga andra skolor skulle beröras) kostade 50 miljoner. Så idag måste skolområdet sannolikt spara osannolika 70 - 80 miljoner!

Ändå så anser man sig ha råd att investera rekordartat. Titta igen på det andra diagrammet. 2012 anser sossarna att Örebro kommun har råd att investera mer än 600 miljoner kronor! Det är mer än något tidigare år, eftersom man måste räkna med Futurums investeringar, som tidigare låg inom Örebro Kommunfastigheter. Samtidigt närmar sig resultatet för 2011 noll. Det blir inga 70 miljoner i resultat, som ändå var för lågt. Kanske kan man komma upp till hälften. Oavsett vilket innebär det att möjligheterna att investera borde vara begränsade. Men det verkar inte kommunledningen förstå.

Vad innebär då detta? Just nu klarar kommunledningen sina investeringar tack vare de tidigare kommunledningarnas goda ekonomiska resultat. Man tar allt som finns kvar av de pengar som vi värnade om. Men snart är de slut. Så här skriver ekonomikontoret:

Det innebär att nästan en miljard kronor måste lånas av banker och finansinstitut. Det mesta lånas av bolagen, eftersom kommunen tar tillbaka de pengar som man lånade ut till bolagen under de goda åren. Men när 2012 är över är dessa pengar sannolikt slut. Så om man ska investera vidare 2013 så innebär det antingen att man måste göra ett jättebra resultat 2012 (men det har man inte budgeterat för utan snarare tvärsom) eller att kommunen måste låna. Och det är då det blir otäckt.

Om Lena Baastad leder in Örebro kommun igen på den gamla sossevägen, där ekonomin aldrig var prioriterad och där de trodde att det alltid skulle lösa sig, så är tiden fram till nya nödstopp, nya uppsägningar, nya panikåtgärder kort. Externa lån äter upp såväl resurser som välfärd i en alldeles för snabb takt. Är det den kommunledningen örebroarna verkligen vill ha?

Så här ser det ut, svart på vitt. Och om resultatet för kommunen inte blir 70 miljoner, vilket ekonomikontoret redan säger att det inte blir, närmar sig lånebehovet en miljard. Baastad & Co kom till det dukade bordet. Men efter ett drygt år kommer det knappt ens finnas rester kvar...

Man kan tycka vad man vill om hur Örebro utvecklades under min och Folkpartiets ledning. Men vi höll i alla fall ihop kommunen, värnade välfärden, investerade för framtiden och klarade av kommunens ekonomi i tider av oro. Det hade varit bra om alla partier orkat inse att välfärden byggs på en stabil ekonomisk grund. Nu är vi istället åter till den socialdemokratiska slösarpolitiken.

Media: Radio Örebro, NA, Tvärsnytt

Bloggar: Kent

Det var aldrig allvarligt menat...

2012-01-10T14:07:00.001+01:00

Så har man suttit igenom ett möte kring gymnasieskolornas framtid. Jag kan omedelbart erkänna att mina förväntningar inte var så högt ställda. Men det som blev var kanske ännu sämre än förväntat.

Alla partier hade hörsammat inbjudan. Jag gissade att det var fler än jag som trodde att vi skulle ha någon form av underlag att diskutera utifrån. Men det fanns ingenting!Vi har ännu inte sett någon konsekvensanalys av beslutet att lägga ner WUC. Det finns vare sig någon beskrivning kring minskade utgifter eller ökade inkomster. Det finns ingen beskrivning av avd detta innebär för eleverna eller för lärarna. Det finns inga konsekvensbeskrivningar vad gäller påverkan på andra skolor.

Om det funnits någon reell vilja bakom mötet hade vi kunnat förvänta oss ett material som beskrev flera olika alternativ. Vad innebär lokalminskningar på WUC i förhållande till andra skolor? Vilka alternativ finns det och vad har de för för- och nackdelar?

Kristdemokraterna tyckte att det var oppositionens uppgift att ta fram dessa siffror och dessa alternativ. Det är en märklig och rätt odemokratisk syn på de roller som vi har. Majoriteten "äger" alla kommunens utredningsresurser. Deras ansvar är att ta fram relevanta beslutsunderlag. När det gäller nedläggningen av WUC brister det i alla delar. Det finns denna dag inte ett enda tydligt beslutsunderlag!

Nu kommer sannolikt WUC att läggas ner. Det är ett på många sätt orimligt beslut. Man ställer Aspergerelever mot väggen. Man försämrar för vård- och omsorgsprogrammet. Man vet inte hur man ska hantera elever med behov av arbetsmaskiner. Man har inte koll på vad man sparar. Man vet inget om alternativintäkter.

Beslutets enda grund är att sossarna måste rädda sitt skinn när det gäller Rudbecksskolan. Det kommer att innebära stora risker för försämrad kvalitet på undervisning och kunskaper.

Socialdemokraterna vann valen på tre löften: Rädda Rudbeck. Sälj inte ÖBO och höj inte hyrorna. Fler i jobb. Sju månader efter valet ser vi konsekvenserna. WUC läggs ner och Rudbeck blir en spillra. ÖBO rekordhöjer hyrorna. Arbetslösheten minskar. Och kommunens ekonomi går mot botten.

Om två år är det valår. Vi får hoppas att örebroarnas minne är tillräckligt långt.

Bloggar: Kent och Maria och Fredrik och Karin och Niclas

På väg...

2012-01-10T00:25:00.001+01:00

Dagens Demoskop visar att ett antal trender fortsätter.

Miljöpartiet fortsätter sitt framgångståg. Det är en intressant utveckling. Frågan är vad det innebär för partiets identitet. Miljöpartiet har hittills hämtat de flesta av sina nya sympatisörer hos de andra vänsterpartierna. Samtidigt är partiet starkast i de liberalt färgade storstäderna. Vad kommer det att innebära för partiet? Klarar man av denna splittring? Vilken politik ska man föra? Socialistisk planekonomi som lösning på klimatfrågorna? Eller hoppas på att liberal individualism ska lösa desamma? Vad innebär det för partiets gamla kärna? Klarar Fridolin av att göra en Reinfeldt, att göra om hela partiet, utan att man för den skull förlorar sin identitet?

Sannolikheten är betydligt mindre att miljöpartiet lyckas än vad den var för moderaterna. Miljöpartiets politik bygger på en sakfråga, miljöpolitiken, betydligt mer än vad moderaternas gjorde. M kan aspirera på makt för maktens skull. Men ett miljöparti utan ordentlig miljöpolitik, som bara går för makt, är inte speciellt trovärdigt.

Kristdemokraternas marsch mot undergång verkar fortsätta. De interna stridigheterna har sannolikt inte gjort saken bättre. Problemet är väl att partiet, för att kunna fortsätta motivera sin existens, borde bli betydligt mer värdekonservativt. Men ingen i partiets ledning verkar vilja driva partiet i den riktningen.

Men det mest intressanta är naturligtvis socialdemokraternas fortsatta ökenvandring. Är de på väg ner mot de 15 - 16 % som jag tidigare bedömt vara botten? Och vad är felet? Jag säger det åter. Håkan Juholt är ett symptom på deras problem, inte ett problem i sig. Dagens socialdemokrat har ingen politisk bas att stå på. De inser att de inte kan flirta med socialismen på samma sätt som Vänsterpartiet helt enkelt därför att de fortfarande minns hur det var att regera ett land. Och socialism är ingen ideologi för den som vill regera väl.

De skulle sannolikt vilja vara mer opportunistiska, lova mer pengar till både det ena och det andra, men då har de en formidabel motståndare i Anders Borg. Och hittills har ingen annan sosse ens varit i närheten av Borgs trovärdighet i ekonomiska frågor. Varje utgiftsökning möts av ett antal frågor så relevanta att ingen s-märkt politiker klarat av att besvara dem med någon bibehållen trovärdighet.

De skulle sannolikt vilja driva en mer nationalistisk politik i den bemärkelsen att de önskar att globaliseringen inte slog igenom så illa kraftigt. Det var enklare att vara god folkhemsbyggare när man verkligen kunde bestämma vad som skulle ske i Sverige. När man kunde lova det ena och det andra utan att titta på vad konkurrenterna gjorde i Kina, Indien, Brasilien eller Kenya. Nu kan man inte ens garantera att höjda skatter innebär ökade statliga intäkter. Kanske är det till och med tvärsom...

Och nu kommer också vänsterpartiet smygande med en ny partiledare som sannolikt är lika mycket kommunist som Lars Ohly, men som låter betydligt vänligare. Hur många bakåtsträvare på den socialdemokratiska vänsterkanten kan han locka? Hur många socialister finns egentligen inom socialdemokratin?

Och Folkpartiet står och stampar. Det är inte helt svårförståeligt. Vi har en politik som är stark på ett område. Folkpartiet är utbildningspartiet. Men utbildningsfrågorna är idag inte lika heta som för tio år sedan, då socialdemokraterna i rask takt var på väg att montera ner den svenska bildningsskolan. Nu triangulerar de istället hej vilt och lägger sig så nära Folkpartiet de kan. Det innebär att det idag inte finns några tydliga skiljelinjer inom skolpolitiken, och utan tydliga skiljelinjer inga politiska strider och därmed minskad uppmärksamhet.

2011 satte Folkpartiet igång med sitt partiprogramsarbete. 2012 går det in i nästa fas. Detta arbete kommer att bli livsavgörande för det svenska liberala partiet. Hittar vi en liberal agenda för 2000-talets stora frågor? Kan vi söka liberala svar på hur vi ska hantera klimatkris och integration, på arbetsrätt och ekonomi, på demokrati och globalisering, på kultur och människovärdesfrågor? Och naturligtvis - hur förnyar vi skolpolitiken till version 2.0?

Liberalismen har en svaghet - och en styrka. Vi har inget bestämt slutmål för vår politik. Liberalismen arbetar alltid med individen som centrum men sätter de politiska utmaningarna i ljuset av hur vardagen ser ut just nu. Det var därför prästen och liberalen Anders Chydenius för 250 år sedan jobbade för att de östfinländska bönderna fritt skulle få sälja sina varor på stadens torg. Det var därför liberalen Fridtjuv Berg för 130 år sedan såg behovet av att fler fick lära sig räkna, läsa och skriva. Det var därför Karl Staaf för 100 år sedan drev igenom den svenska demokratin. Det var därför Bertil Ohlin för 50 år sedan jobbade för en starkare social välfärd, byggd på en stark samhällsekonomi. Alltid individperspektiv. Alltid denna vardags utmaningar. Alltid ett bygge av starkare individer. Alltid ett underifrånperspektiv.

Och nu - 50 år senare. Vad är det liberala uppdraget idag? Var finns dagens vardagliga utmaningar? Hur bygger vi starkare individer som själva och tillsammans kan bygga en än bättre värld? Vilket perspektiv är underifrånperspektivet idag?

Om ett liberalt parti inte söker svaren på dessa frågor har de inte något berättigande i politiken. Det är därför vårt programarbete är livsavgörande för den svenska liberalismen. Livsavgörande idag, som alltid.

Media: Metro, SvD, SVD2, SVD3, DN, DN, DN3, Expr, AB, Nyheter24,

Behovet av vila och eftertanke

2012-01-08T22:08:00.000+01:00

Det har gått nästan tre veckor sedan mitt senaste blogginlägg. Jag har låtit möjligheten att driva politik denna lågintensiva nyhetsperiod gå mig förbi. Inte ett inlägg. Knappt en tweet. Inte ens inne på Facebook.

Och det har varit medvetet.

Politiken blir allt mer en dagligvaruhandel. Eller en nyhetsredaktion. Det handlar om att tycka, tänka och skriva om allt och lite till. Antingen ska man reagera på det som skett, som att Vänsterpartiet fått en ny kommunist som partiledare, eller att de tänker förbjuda bemanningsföretag för att människor har rätt till tillsvidareanställning (hål i huvudet faktiskt eftersom bemanningsföretag ofta erbjuder människor som annars är hänvisade till korta vikariat just tillsvidareanställning...). Eller så ska man agera. Attackera någon. Släppa någon nyhet. Vara arg på något.

Och det ska upprepas. Gärna varje dag. Gärna flera gånger om dagen.

Jag läser i normala fall en del politiska bloggar. Både av meningsfränder och ibland av motståndare. Och jag ser väldigt sällan något som skrivs med kvalitet. Ofta är det upprepningar av det redan sagda. Eller så är det alldeles för grunda analyser, för korta tankebanor, för populistiska antaganden. Och det är väl egentligen helt OK, eftersom bloggen ofta används som just det korta perspektivets megafon.

Men det måste finnas en motvikt. Ibland ser jag den på sidor som DN, där Peter Wolodarski och Hanne Kjöller ofta (men absolut inte alltid) gör djupare analyser av olika skeenden. Ibland träffar även SvD rätt, men det verkar tyvärr som om den allt grundare moderata ideologin återspeglar sig i tidningens kommentarer. Alldeles för många moderata bloggare och åsiktsprofeter upprepar samma tema om och om igen, ofta bara med några ord utbytta (och alldeles för ofta med alldeles för dålig svenska...).

Läser man Wolodarski idag är det en intressant krönika om politikens avideologisering. Om det moderata vinstkonceptet och grunderna för det socialdemokratiska sönderfallet. Det är enkelt att utifrån den första läsningen bara fundera (som SvD gör) kring att regeringens framgång beror på oppositionens svaghet. Och för en dagspolitiker är det sannolikt jätteintressant.

Men det finns större och bredare skeenden som borde väcka fler tankar, och fler bloggare. För vad som nu händer i svensk politik är sannolikt ett större paradigmskifte än maktskiftet mellan (m) och (s). Kan det till och med vara så att vi idag ser de första tydliga exemplen på 1900-talsdemokratins död? Striden mellan de ideologier som varit kännetecknande för det sena 1800-talet och hela 1900-talet förbyts i något annat. En administration av ett allmängiltigt politiskt system? En personifiering av politiken? Partiernas död och något annats födelse? Hur påverkar det oss som politiker? Det bör man nog ta några dagar att fundera kring.

Under min mediala tystnad har jag tänkt rätt mycket kring politikens yta, djup och former. Ibland är det nödvändigt. Ibland är det nödvändigt för oss som nästan alltid tror att politiken är alltings centrum att ställa sig utanför. Därför att där utanför politiken inser man snabbt att de allra flesta som inte är politiker har en helt annan bild av såväl politik som politiker. Poltiken är inte centrum, möjligtvis ett av flera centrum i de flesta människors liv, och väldigt sällan ett centrum som prioriteras speciellt högt. För de allra flesta människor finns en verklighet som inte inbegriper vare sig politik eller politiker. Och det är också något vi som är politiskt aktiva bör fundera över.

Det finns en uppenbar risk att den politik som tidigare var baserad på ideologiska ställningstaganden, och som påverkade många människor på djupet, istället blir ett spel för gallerierna. Istället för att ideologerna vinner valen, blir det spindoktorerna. Vi kan se det hos såväl moderaterna nationellt som hos socialdemokraterna lokalt. Sätt en bild av partiet och partiets profilerade personer. Sätt en annan bild av motståndarnas personer och partier. Och det är inte sanningshalten i bilden som är det viktiga, utan att man får ut en medialt och populistiskt trovärdig bild med eller utan sanningsgrund. Och vart leder detta demokrati och politik? Sannolikt behöver vi som är politiskt aktiva fundera över flera jul- och nyårshelger över detta.

Och vart är världen på väg? Klimathotet, som denna milda vinter som aldrig vill bli utan som mer verkar vara en ständigt pågående höst, blir allt akutare. Europas kris som hackar framåt och där USAs och Kinas respektive framtider både är möjligheter och hot. De demografiska frågorna och de ekonomiska utmaningarna kring välfärdens finansiering? Människovärdet, etik och moral i en värld där det inte längre finns någon gemensam moralisk grund ens i teorin. Jag skulle nog behöva någon dag till för att fundera över detta:-)

För mig har detta funderande lett fram till ett antal ställningstaganden. Ett av dem rör mitt eget partis politik och framtid. Jag tror att vi måste bli betydligt tydligare liberaler. Men att den liberalism vi bygger måste ha en betydligt tydligare värdekärna. Liberalismen är den starkaste ideologin i det allt mer ideologilösa samhället. Kanske beror det på att vem som helst kan tolka in vad som helst i det man menar vara liberalims. Det är sannolikt därför det finns människor som kallar sig liberaler i nästan alla partier. För oss som är Folkpartister och som bär det liberala arvet med oss innebär det två utmaningar. Dels att hålla det arv levande som tidigare liberaler efterlämnat, utan att för den skull bli konservativa. Dels att skapa en framåtsyftande och i viss mån samhällskritisk liberalism för morgondagen, utan att släppa de universella värden som en gång låg till grund för de första liberalerna.

Hur ska det då ske? På den frågan har jag idag inga klara svar. Men ett antal funderingar. Jag ber att få återkomma.

Media. DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, Expressen1, AB1, NA

Ännu en sänkning

2011-12-20T16:05:00.002+01:00

Så sänker då Riksbanken repo-räntan igen. Det var väl väntat. Riksbanken är den senaste i raden som gör ungefär samma bedömning. Konjunkturen bromsar. Arbetslösheten riskerar att öka. Osäkerheten är stor. Än vet ingen hur de Sydeuropeiska ekonomierna kommer att klara sig, och vad det kommer att kosta om de klarar sig.

Lika intressant var reservanterna i Riksbankens styrelse. Om majoriteten av styrelsen gick på den offentliga sektorns prognoser, SKL och KI, så är reservanterna mer pessimistiska och ser på verkligheten lite mer som affärsbankerna. Därför vill de ha en snabbare och kraftfullare sänkning.

Som vanligt funderar jag över vad detta innebär för Örebro och örebroarna. I förra veckan meddelade SKL att skatteprognosen för 2012 justeras upp marginellt, eftersom lönesummorna 2010 och 2011 blir högre. Nu kommer ett besked som pekar i motsatt riktning. Vad är sant? Svaret är - både och.

SKLs prognos bygger på fakta kring hur löneutvecklingen varit. Skeenden påverkar kommunernas ekonomi i ett tvåårsperspektiv. Och med högre löneutveckling ökar kommunernas intäkter. Därför har SKL sannolikt rätt i sin prognos.

Men övriga bedömare har också rätt när de pekar på de allvarliga problem som håller på att blåsa in över oss. Konjunkturerna viker. Tillväxten stannar eller till och med backar. Arbetslösheten ökar. Det kommer att påverka oss i framtiden. Med högre arbetslöshet, minskad tillväxt och sämre konjunkturer kommer den lönesummeökning, som våra skatteintäkter bygger på, att bli sämre. Men genomslaget kommer inte bara 2012, utan även kommande år.

I ett sådant läge vore det bra att ha en fallhöjd i ekonomin. Det vore bra om kommunens överskott låg i topp i ingången av en sämre ekonomisk utveckling. Tyvärr är Örebro inte längre så välskött. De överskott som vi i den förra majoriteten arbetade ihop har den nuvarande gjort av med. De kom, för att använda ett gammal socialdemokratisk slogan, till det dukade bordet. Men de har ätit upp det mesta av maten och är nu på väg att duka av hela bordet.

Om inte Örebros kommunledning klarar av att vända utvecklingen väntar sannolikt ökad upplåning nästa år. Om de löften som socialdemokraterna ställt ut också ska uppfyllas, är lånedagen snart inne. Och då väntar en lång tid av sämre välfärdsutveckling för örebroarna.

Det verkar som om Örebro kommun och Örebro Läns Landsting nu styrs av samma typ av socialdemokrati. En socialdemokrati som ser skattebetalarnas pengar som sina egna, och som inte bryr sig om ekonomiska grundsatser. Sånt som till exempel att en kommun eller ett landsting behöver ett överskott på 2 % över tid för att klara av sina investeringar.

Nästa år höjs skatten i 63 kommuner. Vår socialdemokratiskt styrda grannkommun Karlskoga är tyvärr en av rekordhöjarna. Frågan är när kommunalskatten höjs i Örebro? Som det känns nu är det snarare en fråga om när än om om...

Media: DN1, DN2, DN3, TV4-1, Expressen, Expressen2, SR1, SR2, SVT1, NA

Riksbanken

Myternas makt

2011-12-19T22:39:00.002+01:00

Läser med intresse såväl insändare som kommentarer på Nerikes Allehandas "Svara direkt-insändare". Man kan lugnt säga att de flesta kommentatorer är rätt negativa till friskolor. Det andas nästan 1968-rörelse igen. All makt åt det offentliga, ungefär.

Till viss del kanske detta handlar om just Örebro, denna stad och kommun som fortfarande är en rest av det socialdemokratiska 1970-talet. Då kommunen kunde och skulle göra allt. Då det offentliga stod för allt gott. Då det politiskt styrda var normen.

På 1990-talet förändrades Sverige. Merparten skedde då socialdemokraterna styrde. Friskolor. Alternativa utförare inom omsorgen. Ökad valfrihet. Men i Örebro kom inte socialdemokraterna ur 68-rörelsen. Man sade nej till alla friskolor som ville öka valfriheten. Man sade nej till alla alternativa utförare inom omsorgsverksamheten. Socialdemokratisk politik i Örebro har länge varit totalt tillbakablickande och nej-sägande. Samtidigt har man byggt vidare på sina myter. Myter som alldeles för ofta spillt över på såväl andra partier som på örebroare.

Här finns myterna om det onda näringslivet. Det spelar ingen roll om det är friskolor, äldreboenden eller hyresvärdar. När det privata näringslivet konkurrerar med det offentliga, är det privata näringslivet något ont. När några få av ÖBOs lägenheter skulle säljas, blev mytbildningen enorm. Alla privata fastighetsägare målades ut som bolag och människor som bara ville suga ur hyresgästerna pengar och inte brydde sig om kvalitet. (Att socialdemokraterna sedan själv, efter valet, kräver rekordartade hyreshöjningar hör liksom bara till spelet)

Och sedan denna mytbildning kring såväl alternativ inom skola och äldreomsorg. Överorden kring äldreomsorgen, efter Carema-skandalen, är enorma. Det låter även här som om alla alternativa utförare bara är ute efter vinst. Till och med när det privat drivna äldreboendet, Berggården som drivs av Attendo, får bäst betyg ska det ändå återoffentligiseras. Här driver nu såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet denna politik. Frågan är när socialdemokraterna hänger på?

Och nu en insändare om friskolor. Baserad på en tendensiös TV-serie med rätt många fel, låter insändarskribenten det stå oemotsagt att "penninggalna profitörer utnyttjar skolan som mjölkko". Är det en sanning? Knappast. Jag gissar att de flesta av oss föräldrar som haft våra barn på fristående skolor tycker att vi gjort ett aktivt val, och att våra barn fått en bra skolgång, ofta bättre än på de kommunala alternativen.

Insändarskribenten, liksom TV-producenten, har en rätt skrämmande bild av föräldrar. Vi som låter våra barn gå i så dåliga skolor och tillåter "penninggalna profitörer utnyttjar skolan som mjölkko" att förvägra våra barn en bra skolgång kan väl knappast ens tillåtas vara föräldrar?

Denna mytbildning kring de svenska friskolorna har en mycket tydlig politisk vinkling. De vänstersocialistiska krafterna ser en maktbas erodera. Mindre offentlig sektor, mindre politisk makt.

Det liberala alternativet är betydligt tydligare och rakare. Vi säger ja till frihet. Vi säger ja till valfrihet. Vi säger ja till egenmakt. Vi bejakar föräldrarnas, elevernas, de anhörigas, de äldres rätt till såväl frihet som valfrihet. Vi tror på individerna och deras möjligheter att ta ansvar för såväl sig själva, som sina närmaste och vara en del av samhällsbygget. Det gamla socialistiska tankesättet, att politiker på något sätt var bättre att fatta beslut åt andra, tillhör en förgången tid.

Men vi liberaler är också noga med att skattepengar ska användas varsamt. Vi är medvetna om att skatteintäkterna inte är något vi politiker kan göra vad vi vill med. De är bara ett lån från medborgarna. Därför måste vi hela tiden sträva efter att använda dem så effektivt som möjligt. Det handlar alltid om bästa möjliga kvalitet för minsta möjliga kostnad.

Ett sådant resonemang kommer att innebära mer av uppföljning, utvärdering och återkoppling. Det kommer att bli mer granskning från statens sida vad gäller såväl förskolor, skolor som äldreomsorg. Det kommer att bli tydligare krav på att uppfylla kvalitetskraven, annars blir det viten och/eller vinstförbud. Det är elevernas, barnens och de äldres service som ska fyllas med högsta möjliga kvalitet.

Det är sannolikt få som egentligen tror på det som insändaren och många kommentatorer verkar mena. Att Sverige skulle gå åter till den tid som fanns före valfriheten, före individualiseringen. Det är nog få som vill ha det politikerstyrda Sverige åter. När du hänvisades till en skola, utan valmöjlighet. När dina barn bara hade ett dagis att välja på. När du som äldre fick vara glad då du blev hänvisad till enbart ett äldreboende.

Kollektivism är ingen framtidsväg. Liberalism är det sannerligen.

(För den som vill fundera mer över kvalitet, kostnader och valfrihet rekommenderas Sveriges Kommuner och Landstings öppna jämförelser. De finns inom många områden och kan hämtas här, efter något klickande.)

Media: SVT, DN1, DN2, SVD, NA

WUC - sveket mot de äldre

2011-12-18T21:57:00.001+01:00

För några dagar sedan skrev jag om Wadköpings Utbildningscenter och Vård- och omsorgsprogrammet. Du kan läsa det här.

Sedan dess har jag varit på en offentlig hearing kring äldreomsorgen som anordnades av riksdagens socialutskott. Jag hade uppdraget att föra Sveriges kommuner och Landstings talan. Hearingen inleddes av Socialstyrelsens generaldirektör. Därefter höll jag, som ordförande i SKLs beredning för primärvård och äldreomsorg ett anförande. Mitt anförande kan du se här i alla fall i 30 dagar. Därefter kom ett antal intresseorganisationer och forskare och gav sin syn på utmaningar och problem. Hearingen avslutades med en frågestund.

En av de intressanta upplysningar som gavs var utmaningen att få fler unga att utbilda sig inom vård och omsorgsyrkena; undersköterska, sjuksköterska med flera. Kommunal höll ett intressant föredrag och redovisade rätt bekymmersamma siffror. Antalet sökande till Vård- och omsorgsprogrammet har minskat katastrofalt. Framförallt skedde minskningen under mitten på 1990-talet då antalet sökande minskade från 13.500 till 3.500, och där har det legat. Jag klipper in ett diagram från Kommunals rapport "Vem ska ta hand om mina föräldrar när de blir gamla?"

Kommunals förklaring i rapporten till minskningen är att anställningsvillkoren är för dåliga, och att antalet undersköterskor och sjukvårdsbiträden i anställning hos kommuner och landsting minskade med 200.000 under tiden 1993 - 1997. På hearingen gavs ytterligare en förklaring. Samtidigt som minskningen skedde övergick ansvaret för Vård- och Omsorgsutbildningen från landstingen till kommunerna. Det innebar en kvalitetssänkning på många sätt.

Jag delar inte alla Kommunals slutsatser i rapporten. En så drastisk och snabb minskning kan knappast bero på anställningsvillkor, på att man inte får heltid eller på annat sätt är missnöjd med arbetsgivaren. En sådan förändring skulle sannolikt skett under en längre tid. Men det spelar säkert in.

Huvudanledningarna är sannolikt såväl en sämre arbetsmarknad som ett ändrat huvudmannaskap för utbildningen. Kommunerna har inte samma tankar och organisation. Politikerna är inte i huvudsak vård- och omsorgspolitiker. Prioriteringen av Vård- och omsorgsprogrammet kommer inte i första hand.

Man kan tydligt se det när nu socialdemokraterna på politiska grunder vill lägga ner WUC. För att komma undan kritiken mot att lägga ner en skola, låtsas de som om att om de behåller ett program på skolan så läggs den inte ner. Sannolikt är det så de vill försöka klara valsveksdebatten. Det är ett cyniskt resonemang som sannolikt kommer att slå mycket hårt mot Vård- och omsorgsprogrammet. Hur många 15-16-åringar kommer att söka till en gymnasieskola som bara är en utpost, där de kanske får samsas med vuxenutbildningar, arbetsmarknadsprojekt, företag...

Vård- och omsorgsprogrammet borde istället värnas. WUC kunde bli en skola där Vård- och omsorgsprogrammet istället blev centrum i en växande och allt populärare skola. Lokalerna finns, skolkamraterna likaså. Närheten till såväl USÖ som kommunal äldreomsorg borde vara en självklar fördel för en bibehållen utbildning.

Nu slås detta sönder. Det är ett slag mot de hundratals unga som ser sina skolval vara meningslösa. Det är ett slag mot lärare och skolpersonal. Men det är också ett slag mot de många äldre och deras anhöriga som kommer att få det än svårare att finna äldreboenden och hemtjänst med väl utbildad personal.

Media: DN1, DN2, NA, NA2, Veteranen, GD, KK, SR Örebro,

Bloggar: Kent, Karin

Äldreomsorg

2011-12-16T09:02:00.001+01:00

I går var jag talesman för Sveriges Kommuner och Landsting vid en offentlig hearing som anordnades av riksdagens socialutskott. Det var en intressant upplevelse, både att få medverka och att få höra de andra medverkandes bild av läget inom svensk äldreomsorg. Intressant och rätt deprimerande.

Bilden som gavs av socialstyrelsen var att det var oacceptabla skillnader i kvalitet mellan kommunerna och att äldreomsorgen ofta inte höll tillräcklig kvalitet. Sedan fyllde såväl intresseorganisationer som forskare på. Den svenska äldreomsorgen är inte bra. Och den kommer att bli sämre.

Lösningen var, som en pensionärsorganisationsföreträdare sade, att öka resurserna. Det är bara att höja skatterna. Problemet är bara att det inte finns politiker som är tillräckligt handlingskraftiga. Hur mycket ska de då höjas? Man kan få en aning om utmaningen om man lyssnade på en forskare. Han menade att Stockholm borde höja personaltätheten med 10 - 20 % bara för att ha möjlighet att nå de redan satta, låga, målen. Översätter jag det till Örebromått innebär det, mycket översiktligt, en skattehöjning på mellan 50 öre och 1 krona.

Det fanns rätt mycket som bekymrade mig på denna hearing. Det mest bekymmersamma var att så många verkade se den demografiska förändringen, att allt fler av oss blir allt äldre, som ett problem. Men grundhållningen är väl att de flesta av oss vill leva? Jag hör väldigt få säga att de vill dö tre år efter pensioneringen, för att bidra till att vi ska klara av de samhällsekonomiska utmaningarna...

Grundhållningen måste väl vara att det är bra att allt fler blir allt äldre. Men det innebär också att vi måste hitta helt nya sätt att hantera samhällsekonomi, arbetsliv, pensioner, sjukvård och äldreomsorg. Om vi fortsätter att göra som vi gör idag, kommer sannolikt de mest pessimistiska idag att framstå som alltför optimistiska. Men varför acceptera det?

Låt mig peka på en av utmaningarna:

Ekonomi, arbetsliv och pensioner: SKLs beredning för Välfärdens finansiering visade för ett år sedan att om vi väljer att inte öka kvaliteten inom äldreomsorgen, så kommer vi att klara av att fortsätta att skattefinansiera äldreomsorgen. Men om vi vill öka kvaliteten, vilket alla vill, kommer kommunalskatten rätt snart att vara upp emot 50 kronor. Det är ohållbart. Sådana skattenivåer skulle sannolikt innebära att vi fick in mindre skatt.

Men hur hanterar man då en situation där vi studerar tills vi är 30, pensionerar oss när vi är 60 och lever tills vi är 100? Det säger sig självt att 30 "inbetalningsår" inte kan finansiera 70 "utbetalningsår". De kommande demografiska förändringarna innebär att vi måste se på arbetslivet på ett annat sätt. Allt fler kommer att behöva studera allt längre. Samtidigt måste allt fler vilja och orka arbeta allt längre.

Denna utmaning borde diskuteras brett inom svensk politik. Men det är som om ett rött skynke lägger sig över de politiska talarstolarna när frågan kommer på tal. Den svenska inställningen till såväl arbete som pension verkar vara att arbete är något nödvändigt ont, och att en lång pensionärstillvaro är en mänsklig rättighet.

För mig, som en gång som 20-åring längtade till pensioneringens frihet, är detta nu något ofattbart. Är inte arbete, samhällsdeltagande, samhällsutvecklande, något positivt? Allt fler äldre verkar i alla fall tycka det. Allt fler 70-åringar är aktiva i arbetslivet. Olika former av lönearbete eller egenföretagande går allt längre upp i åldrarna. Visst är det bra!

Det vi nu måste göra är att skapa möjligheter för fler att få möjlighet att jobba längre, att vara en aktiv del av ett aktivt samhällsbyggande under fler aktiva år av sitt liv. Då handlar det om att se till så det finns ett arbetsliv som gör det möjligt. Det handlar om anpassade arbetsuppgifter och anpassad arbetstid. Sådana anpassningar kanske ska göras långt före 67-årsdagen för att spara såväl kroppens som själens krafter. Det handlar om att fundera över skatteuttag, om pensionsutformning, om sparande, om kompetensuveckling.

Förhoppningsvis kommer vi också allt mer se den civila sektorn som ett gott och nödvändigt komplement till offentlig och privat omsorg. Med rätt utformade bidragssystem och upphandlingar kan den civila sektorn inte bara bli en aktör för att driva traditionella äldreboenden, utan också utgöra en kraft för förändring av stora delar av omsorgen om de äldre. Det är knappast rimligt att, som vi nu gör, professionalisera samvaro, kaffestunder och utepromenader med de gamla som bor på våra boenden. Här finns enorma utvecklingsmöjligheter för den civila sektorn att utveckla och utvecklas. Här finns också sannolikt stora möjligheter för en ny och anpassad arbetsmarknad för fler äldre.

Har jag rätt när jag skissar denna lilla del av en större lösning av framtidens utmaningar? Eller är det bara, som alldeles för många inom såväl socialdemokratin som vänsterpartiet tycks tro, bara att förstatliga och höja skatter?

Diskussionen måste tas, den borde påbörjats för länge sedan, och den måste leda till vägval de kommande åren. I vågskålen ligger inte bara en traditionell äldreomsorg av hög kvalitet. Här ligger också människosyn, näringslivsaspekter och frågor om vad som är basen för samhällsbygget (den civila, den offentliga eller den privata sektorn). Snacka om liberal utmaning!

Media: DN1, SVD1 och SVD2, SR1 och SR2 och SR3, TV4-1

Blogg: Kent

Ett liberalt alternativ

2011-12-14T15:41:00.001+01:00

I min förra blogg skrev jag om den obefintliga politiska ledningen av ekonomin i Örebro. I denna ska jag skriva om det liberala alternativet.

Örebro är en fantastisk stad. Örebro har en fantastisk potential. Men det krävs en ordentlig förändring av politiken för att Örebro ska ta de möjligheter som står till buds.

Under lång tid har Örebro varit ett social(ist)demokratiskt skyltfönster. Synen på det offentliga har varit annorlunda här än i de flesta andra kommuner. Motviljan mot det privata har lett till ett svagt näringsliv med få starka näringslivsföreträdare. Den offentliga sektorn regerar. Det har påverkat oss alla. De flesta politiska partier, från höger till vänster, är mer socialdemokratiska i tanken i Örebro än på andra platser. Den kommunala administrationen har en inbyggd socialdemokratisk kompass. Media är sannolikt utan att alltid medvetet ta ställning, ofta en megafon för socialdemokratisk politik.

Denna social(ist)demokratisering har inneburit att Örebro inte vuxit som vi borde gjort. Örebros läge kunde inneburit enorma möjligheter för att bli Mellansveriges naturliga centrum utanför Stockholm. Men det har saknats utvecklingskraft. Örebro har, exempelvis, varit den enda regionhuvudstad som haft lägre skattekraft än den omgivande regionen. Denna politik har varit ett medvetet socialdemokratiskt vägval. Enkla arbeten har prioriterats före kunskapsintensiva arbetsplatser. Offentlig sektor före privat. Högre utbildning har inte varit välsedd. Höga löner inget att sträva efter.

Den liberala vägen för Örebro är annorlunda. Låt mig peka på några avgörande punkter:

Örebro kan bli en universitetsstad! Örebro universitet är just nu inne i en enormt intressant resa. Det handlar om att växa i kvalitet mer än i kvantitet. För att klara morgondagens konkurrens måste Örebro universitet bli ett forskningsuniversitet. Forskningsmöjligheterna kan öka och Örebro kommun kan prioritera stöd till lokala forskningsprojekt.

Om vi tillsammans med Örebro universitet klarar av att befästa Örebro universitet som ett starkt forskningssäte, kommer detta att påverka Örebro mer än mycket annat. Fler företag med höga krav på kompetens och kunskap. Ökade lönenivåer. Förändrade kulturella möjligheter. Och med en stabilare social utveckling också större möjligheter att värna välfärden.

Örebro måste lämna den offentliga sektorns förlamande dominans. Örebro kommun måste släppa taget om näringslivet. Näringslivet måste ta eget ansvar. Det handlar om ömsesidig tilltro. Örebro kommun måste säga ja till privata alternativ inte bara inom teknisk sektor utan inom hela välfärdsområdet. Örebros näringsliv måste bli en aktiv motpart till kommunen, inte en mesig ja-sägare. Vi måste kunna bryta tankar och åsikter för att komma fram till gemensamma ställningstaganden.

Och Örebro kommun måste ha en god ekonomi. Idag rasar ekonomin. Det borde den inte behöva göra. Örebro kommun har en jämförelsevis hög kommunalskatt. Inom de stora välfärdsområdena, skola och äldreomsorg, har vi ändå dålig kvalitet. Kostnaderna och resultaten hänger inte ihop. Örebro kommun kan bli bättre på allt. Det handlar om strukturerat förändringsarbete. Färre nivåer inom administration. Färre politiska beslutsrum. Tydligare lokalt självstyre. Bättre chefsorganisation med färre chefer och chefsnivåer. Tydlig ekonomistyrning på alla nivåer. Rätt delegation av makt och ansvar.

Just nu diskuteras det rätta i att lägga ner WUC. Jag menar att det är ett totalt felaktigt beslut, grundat på felaktiga "fakta" eller felaktiga tolkningar, eller rädsla för att bli beskyllda för valsvek. Men beslutet i sig visar på den totalt felaktiga roll som politiken har i Örebro. Nedläggning av en skola borde vara ett politiskt ansvar, men inte grundat på politiska ställningstaganden. Det måste finnas så starka, fristående och kloka tjänstemän som kan ta fram relevanta fakta och presentera det som borde göras. Det var det som hände för tre år sedan, när Karolinska och Rudbecksskolan skulle samordnas. Men sedan kom politiken in och allt havererade. Socialdemokraternas skuld i detta kan inte förringas. Och deras skuld blir värre eftersom det nuvarande beslutet om nedläggning av WUC är grundat i politik och inte i fakta.

Örebro har alla möjligheter att antingen öka kvaliteten på de verksamheter vi har, eller sänka kommunalskatten om örebroarna så önskar. Men då måste politiken retirera från detaljerna och låta tjänstemännen genomföra, samtidigt som tjänstemän måste retirera från strukturer och strategier och låta politikerna ta ansvar. Idag är det en total sammanblandning av de båda. Det innebär suboptimering av resurser, ökade kostnader och lägre kvalitet.

När Folkpartiet ledde kommunen började vi med att skapa strategier och strukturer för en förändrad ledning av Örebro kommun. Det gav resultat, men vi var bara i början. Efter en valvinst 2014 kommer vi att fortsätta med vårt arbete för en växande kommun, en kommun med stabil ekonomi och långsiktigt hållbar välfärd. Och en liberalare kommun där fler beslut tas av enskilda, av det civila samhället och av privata företag, och färre av en himla massa politiker och inom den offentliga sektorn.

Media: NA1, NA2, NA3,

Ekonomi, syster, alltid ekonomi!

2011-12-14T15:01:00.000+01:00

Har just avslutat en interpellationsdebatt på Örebro kommunfullmäktige som handlade om kommunens ekonomi. Orsaken var den tilläggsbudget majoriteten tog i augusti, en budget som ökade kommunens kostnader 2011 med 50 miljoner kronor. Det var kanske hanterbart om det funnits en beredskap om att spara de kostnader som överförs till 2012. Men det fanns det inte. Det har inte heller funnits någon strategi för att hantera de andra kostnadsökningar som tilläggsbudgeten innebar. Den är lite svårtolkad. Men sannolikt handlar det om 50 - 70 miljoner kronor till. Det är dessa pengar som nu måste tas ifrån vård, skola och omsorg i olika besparingsomgångar.

Det är uppenbart att Örebro kommun idag saknar en politisk ledning som klarar av ekonomistyrning. Kommunstyrelsens ordförande är mer än oklar på alla punkter när det gäller ekonomi. Istället för att ta ansvar för även svåra beslut, har hon under hösten gång efter annan förklarat att det nog ordnar sig. Man kan till exempel läsa i NA här, eller här. Det låter kanske inte så allvarligt. Men det är desto allvarligare. Det är samma problematik som ledde kommunen in i det ekonomiska moras som socialdemokraterna förvaltade under åren 1995 - 2003. Ekonomin var bara något ovidkommande. Det var de politiska visionerna som styrde. Nämnderna klarade sällan av att hålla sina ekonomiska ramar. Kommunen lånade allt mer.

Socialdemokraterna hänger som på isdubbar i en vak med iskallt vatten. Isdubbarna är de goda resultat vi gjorde den förra mandatperioden. Men snart är pengarna slut, och då åker kommunen rakt ner i spat. Då blir det iskallt för betydligt fler verksamheter än WUC, Virginska skolan och Karolinska skolan. Då riskerar örebroarna att stå med en kommunledning och en kommunstyrelseordförande som inte har en aning om vad man ska göra, eftersom ingen av dem har någon koll på ekonomin.

Att vara kommunstyrelseordförande är ett fantastiskt uppdrag. Det ger enorma möjligheter. Men det tynger också. Under den period jag fick förtroendet att vara KSO var inte ekonomin så enkel. Världen var nere för räkning. Men jag ville leda en kommun som klarade sig av egen kraft. En som inte behövde springa till staten och begära pengar gång efter annan. En som hade en kommunledning som inte heller alltid behövde klaga på staten. Därför var vi försiktiga med utgifter. Jag fick rätt mycket kritik för det internt i början. Socialdemokraterna gjorde allt för att beskriva det de kallade för en majoritet som, för att ta Björn Sundins ord, "inte sparar för att de måste, utan för att de vill". Men efter fyra år var kommunens ekonomi i toppskick och välfärden fick ökande resurser. Kritiken hade också tystnat.

Idag, med Baastad och Sundin i spetsen, är tonläget ett annat. Det är samma politik som man drev i opposition som man nu tagit med sig in i Rådhuset. Det finns inget ekonomiskt ansvar. Man sparar inte för att man inte vill, och knappt ens när man måste. Kostnader döljs eller tas inte ens med. Det viktiga verkar vara att komma rätt ut i media med nya satsningar.

Just nu har socialdemokraterna lagt ut 50 miljoner i besparingar på skolor och äldreomsorg. Man har dessutom struntat att ta med kostnader på 35 miljoner i budget. Till det kommer de ökade kostnaderna för de två bolag man vill starta i Vivalla. De vägrar redovisa vad det kommer att kosta, men det kommer att bli tiotals miljoner kronor som måste sparas någon annan stans. Och bara de utredningsuppdrag som de lagt på Örebro Porten AB kommer att kosta kommunen tiotals miljoner per år. Med en fortsatt försämring av internationell ekonomi, som påverkar svensk ekonomi, som påverkar Örebro kommuns intäkter, är det inte otänkbart att besparingskraven i februari eller april överstiger 100 miljoner kronor.

Det borde Lena Baastad planera för nu. Det borde Örebro kommuns politiska ledning fundera över och ta fram strategier för. Men det gör man inte. Det illavarslande beskedet till örebroarna är: Det finns idag ingen politiker i Örebro som tar ansvar för kommunens ekonomi.

Det kommer att påverka välfärden 2012 och långt därefter. Men det är väl det som kallas "social demokrati"?

Media: NA1, NA2, NA3,

(Tråkigt att så sällan få länka till SVT Tvärsnytt och SR Örebro, men efter valet har det ju märkts att de är mer av (S)VT Tvär(s)nytt och (S)R Örebro. Ännu har inte Tvär(s)nytt ens märkt att sossarna sviker ett antal vallöften och sätter lärare och elever på WUC på pottan...)

WUC igen

2011-12-14T00:05:00.000+01:00

Idag blir det tre ganska lika bloggar från mig, Kent och Fredrik. Vi var nämligen tillsammans nere på WUC idag för att prata med elever och lärare. Med oss fanns bland annat Karolina Wallström (fp), 2;e vice ordförande i programnämnd Barn och Utbildning och Maria Haglund (m), 2;e vice ordförande i gymnasienämnden.

Jag måste säga att jag är imponerad över elevernas engagemang för sin skola. I fredags fick de helt plötsligt veta att skolan ska läggas ner (Visserligen påstår sossarna att den inte alls ska läggas ner eftersom vård&omsorgsprogrammet blir kvar. Men det är ett spel för galleriet. Vård&omsorgsprogrammet har idag drygt 150 elever. Om eleverna blir kvar på WUC kommer sannolikt all administration att samordnas med någon annan gymnasieskola, allt annat är ekonomiskt vansinne. Och då blir ju bara namnet kvar. Återkommer lite längre ner i bloggen om just vård & omsorg.). Idag hade de ett möte i en fullsatt aula. Före mötet ställde de en massa relevanta frågor till oss från oppositionen. Det är bra.

I morgon ska gymnasienämndens ordförande, Dennis Begic, komma dit för att svara på frågor. Det är bra. Mindre bra är att inga av de ansvariga politikerna, Lena Baastad eller Thomas Esbjörnsson, vill eller vågar träffa elever och lärare. Det är ändå Baastad och Esbjörnsson som ligger bakom den strategi som nu Begic får försvara. Baastad är ansvarig för en ekonomi som blir allt sämre. Esbjörnsson är ansvarig för alla större skolbeslut. Och detta är ett beslut som jag menar måste fattas av såväl kommunstyrelse som kommunfullmäktige.

Det verkar bli allt tydligare att beslutet som socialdemokraterna nu fattat är ett hastverk och ett hafsverk. I våra samtal med lärare och elever kommer det fram information om hur oklart allt är. Det finns inga andra besked än att beslutet att lägga ner skolan är oåterkalleligt. Eller som en socialdemokrat skrev till mig på twitter: "Lokaler ska lämnas - HUR ska föregås av dialog." Det är en rätt fascinerande beskrivning av hur socialdemokraterna ser på dialog. När vi jobbade med Karlslundsskolan, eller med Rudbecksskolan, eller med Varbergaskolan, hade vi diskussioner med föräldrar, lärare, intresserade långt i förväg. Vi vägde argument för och emot nedläggning. Vi lyssnade och samtalade. Och vi kunde ändra oss. För socialdemokraterna är dialog att först fatta ett beslut i hemlighet, inte informera någon eller samtala med någon men sedan låta elever och lärare bestämma HUR en nedläggning ska genomföras...

Jag hoppas fortfarande på att de kan ta sitt förnuft till fånga och ändra sitt beslut. Det finns rätt många skäl för att bevara WUC. Jag skrev några i min blogg förra veckan. Jag ska ta ett till:

Jag har, förutom att vara kommunalråd för Folkpartiet i Örebro, ett nationellt uppdrag som ordförande i beredningen för Primärvård och Äldreomsorg hos Sveriges Kommuner och Landsting. Mitt uppdrag handlar om att leda denna berednings arbete kring ett par av de allra viktigaste frågorna för Sverige. Hur ska kvaliteten inom äldreomsorgen bli bättre?

En av de frågor som då och då kommer upp är personalförsörjningen. Hur ska vi få fler unga att välja vård- och omsorgsyrkena? Det är alldeles för få idag. Om några år riskerar vi att hamna i en ohållbar situation. För att klara det måste många olika saker göras. En är att göra utbildningen mer attraktiv.

Jag tror inte att beslutet kring WUC innebär att Vård & omsorgsprogrammet blir mer attraktivt, snarare tvärsom. WUC är en modern och bra skola, som fylld med andra gymnasieelever kan skapa stora mervärden. Men om bara 150 elever blir kvar, som en sista utpost, och resten av skolan fylls med andra verksamheter, hur kul är det? Hur stor är risken att restWUC blir en frånvalsskola? Hur stora är riskerna att ännu färre väljer det program som borde vara ett av de mest sökta?

På punkt efter punkt saknar socialdemokraternas beslut logik. Det verkar bara ha grundlagts i att de nu fått panik eftersom deras vallöfte kostar för mycket. Och så kanske att det funnits en medial tanke med att göra detta före jul, och hoppas att helgerna gör att det blåser över...

Karolina, Maria, Fredrik, Kent och jag gav eleverna och lärarna vårt stöd i deras engagemang. Det är de värda. Men jag var också mycket tydlig med en sak:

När vi arbetade med nedläggning av några skolor gick vissa människor över gränsen. Jag menar att den politiska stämningen blev alldeles för hätsk. Det blev personangrepp istället för politiska angrepp. Jag fick ta min del av dessa angrepp. Kanske smittade denna hätskhet av sig på de försök till samtal och diskussioner med medborgarna som ibland skapade fler bekymmer än de löste.

Så mitt besked till eleverna var att jag stödde deras engagemang. Det är fantastiskt. Men för att demokratin ska fungera så måste engagemanget hålla sig inom de gränser det demokratiska samtalet sätter. Vare sig Lena Baastad, Thomas Esbjörnsson eller Dennis Begic är några onda människor. De har inte fattat detta beslut för att de är dåliga människor. De tror på sin politik och vill genomföra det som de tror är bäst.

Det är farligt att måla ut sin motståndare som annorlunda, dåliga, onda. Därför måste man angripa politiken, ogilla förslagen, hitta alternativ och berätta om WUCs enorma möjligheter. Men man måste göra det inom demokratins gränser.

Media: NA

Bloggar: Kent, Fredrik

Paradigmskifte

2011-12-12T13:28:00.001+01:00

Man kan inte beteckna dagens opinionsundersökning som något annat än det tydligaste beviset på att Sverige är mitt inne i ett paradigmskifte. Vem kunde för bara något år sedan säga något som att socialdemokraterna i en opinionsundersökning skulle hamna på 24%? Om någon sagt detta hade det varit lika trovärdigt som att påstå att månen är fyrkantig.

Men nu är vi där. Dagens siffror är katastrofala för socialdemokraterna som svenskt parti. Men kanske är siffrorna glädjerika såväl för den svenska demokratin som för den svenska socialdemokratin. Varför?

Det är uppenbart att svensk demokrati inte har fungerat speciellt väl under lång tid. Visst - själva valdagen är fortfarande en högtidsdag. De fläckar av oegentligheter som förekom bland annat i valet 2010 i Örebro är förhoppningsvis bara just fläckar. Men samhället har varit genomkorporerat. Socialdemokraternas långa maktinnehav har skapat ett samhälle där de osynliga banden mellan politisk makt, facklig makt och makten hos näraliggande organisationer förlamar viktiga beslutsprocesser.

Nu bryts förhoppningsvis detta. Socialdemokraterna blir ett vanligt parti, ett parti bland andra. Om socialdemokraterna inte ens har majoritet inom LO kommer dessutom den fackligt-politiska samverkan att bli omöjlig. Det är bra.

I sig kan detta faktiskt också vara bra för socialdemokratin. Den kris vi ser idag är inte en Juholt-kris, även om han är den som frontar partiet just nu. Han är bara ett tydliggörande av hur ett parti utan mål, utan medel och utan ideologisk bas agerar. Hoppjerka. Popcornpolitik. Strider. Utspel. Tillbakagång.

En socialdemokrati utan makt måste återvända till sina rötter och fundera över vilken ideologisk bas som kan överleva in i 2000-talet. Hur ser dagens utmaningar ut för socialdemokraterna? Vilka är de frågor som de har lösningar till? Om det finns en ideologisk bas för en framtida socialdemokrat, har faktiskt också dagens socialdemokrater tjänat på de usla opinionssiffrorna.

Media: DN, SVD, Mynewsdesk, Expressen

(S) offrar de svagaste

2011-12-11T21:50:00.001+01:00

Jag har inte kunnat undgå att tänka på det beslut om nedläggning av WUC som sossarna meddelade örebroarna i fredags. Det är en rätt fascinerande, och samtidigt skrämmande, händelse.

Skrämmande, därför att det som skett - allt förarbete som måste ha försigått inne på kommunalrådskansliet - har varit totalt hemligstämplat. På torsdagen hade Gymnasienämnden möte. Ingen fick veta något. Oppositionen bjöds istället in till ett möte på fredagsmorgonen för information om det ekonomiska läget. Snacka om desinformation!

OK - kanske det är ett politiskt spel att inte informera oppositionen. Men ingen annan har heller vetat något. När personalen och eleverna kom till skolan på fredagsmorgonen fanns ett informationsmöte om ekonomin. Då, som ett slag i ansiktet, kom istället beskedet om att skolan ska läggas ner. Två veckor före jul!

Detta är något helt nytt för Örebro. Under den förra perioden kritiserade sossarna oss rätt ofta för att vi inte hade någon öppen dialog. Men jag vågar påstå att den sämsta dialog vi gjorde var bättre än den envägskommunikation som sossarna satte upp i fredags. Sedan har man mage att påstå att man nu ska ha dialog i ett par månader före beslut. Men alla vet att det bara är ett spel för galleriet. Beslutet är redan fattat. Det finns ingen chans för skolan att klara av att vara sökbar till hösten eftersom beslutet tas efter det att sista ansökningsdag har gått. Vem kommer att söka en skola som är nedlagd?

Lena Baastad, Björn Sundin, Jonas Karlsson, John Johansson och Peter Dahlgren var ofta högljudda i sin kritik mot våra dialoger. Då kan man ändå påminna sig om att arbetet med förslaget om att slå ihop Karro och Rudbeck tog två år, med mängder av offentliga möten innan beslutet slutligen fattades. Här handlar det om två månader, varav nästan en månad försvinner runt jul och nyår.

Var finns nu Lena Baastads, Björn Sundins, John Johanssons och Peter Dahlgrens demokratiska sinnelag? Var finns viljan till dialog. Den slutenhetskultur som dessa fyra satt i sjön i Örebro idag kan sannolikt mäta sig med det värsta som någon tidigare socialdemokratisk kommunledning genomfört. Och ingen av dem vågar ta ansvar. Ingen av dem har uttalat sig. Ingen av dem har sagt flasklock i media. Lena Baastad, högst ansvarig för den usla ekonomiska hanteringen, finns inte i lokalpolitiken annat än när hon oemotsagd får prata om mysiga saker som stadsjubileum eller liknande. Det är illa.

Det finns sannolikt flera skäl till att sossarna väljer att lägga ner WUC. Men jag skulle vilja hävda att det viktigaste är ett rent medialt resonemang. Man räknar sannolikt med att vare sig WUC eller Virginska (som ju i princip också läggs ner) har sådana elev-, föräldra- och lärargrupper som kommer att göra samma liv som Rudbecksskolans elever, föräldrar och lärare.

Annars finns det massor som talar mot en nedläggning av just WUC. Låt mig peka på några:

WUC har hållit budget.

WUCs lokaler är svåra att använda till annat än skola.

WUC har ett gott söktryck bland eleverna.

WUC har omsorgsprogrammet, ett program som behöver fler, inte färre, sökande och som måste finnas i en stark skolmiljö.

WUC har några av de svagaste eleverna, unga med Asperger (eller högfungerande autism), bland sina elever. Elever som behöver trygghet, stabilitet och långsiktigt fungerade vardagsmiljöer. Elever som behöver vara en del av en större, trygg skola och inte hänvisade till något undantag.

Det struntar sossarna i. Antingen för att de inte vet, eller för att de inte vill veta, eller för att de inte tycker sig ha något annat alternativ.

Annars finns det fortfarande starkare skäl för att slå ihop Karro och Rudbeck. Låt mig peka på några:

Rudbeck har gått miljoner back varje år.

Rudbeck har haft svagt söktryck.

Rudbecks program kan enkelt flyttas till andra skolor.

Rudbeck har inga program där de sårbaraste eleverna går.

Och framförallt:

Om Rudbeck och Karro slagits ihop, hade kommunen kunnat sälja Rudbecks-fastigheten och fått in tiotals miljoner kronor. Vi hade kunnat bevara borgen och planera om resten av området till verksamheter och bostäder, byggt på höjden och gjort Örebro vackrare och intressantare. Och vi hade frigjort pengar som andra gymnasieskolor kunnat leva av.

Men det vallöften blir sannolikt för tydligt att bryta för Baastad & Co. Istället bryter man de vallöften som oftast var mer outtalade. Det att det inte skulle innebära någonting om man bevarade Rudbeck. Ingen skola skulle behöva läggas ner. Ingen skola skulle påverkas. Inga elever skulle märka något. Inga lärare skulle behöva vara oroliga.

Socialdemokraterna visste redan i april att de skulle behöva lägga ner andra skolor för att "rädda" Rudbecksskolan. Men de valde att mörka, ljuga och att undanhålla sanningen för att få örebroarna att tro på deras politik. Det enda syftet var att vinna valet. Nu får örebroarna, elever och lärare vid WUC och Virginska skolan betala notan för sossarnas valvinst.

Förhoppningsvis är det en del som minns detta ända fram till 2014.

Media: NA1 och NA2

Bloggar: Kent, Maria, Fredrik,

Ibland blir lögnen för tydlig...

2011-12-09T20:48:00.001+01:00

Kan inte undanhålla mina läsare en kort artikel från Nerikes Allehanda från den 16 maj 2011. Då sossarna vunnit valet. Texten talar för sig själv. Men idag är vare sig Lena Baastad eller Thomas Esbjörnsson ute i media och berättar varför de sa en sak före valet och en annan sak efter. Här kommer texten:

Att riva upp nedläggningsbeslutet har varit en av de stora skiljelinjerna i Örebropolitiken, och ett vallöfte från Socialdemokraterna och Vänstern.

– Jag är absolut med på det. Vi har för avsikt att genomföra de löften vi har gått till val på, säger Lena Baastad.

– Jag tror inte det var ett litet antal som tyckte det var viktigt när de röstade, säger Thomas Esbjörnsson (S), talesmannen i skolfrågor.

– Men vi måste ha en majoritet bakom oss, och det vet vi inte om vi får, fortsätter han.

Måste en annan skola läggas ner i stället?
– Det tror jag inte, svarar Thomas Esbjörnsson.

Han anser att det går att flytta utbildningar mellan skolorna, och därmed få en jämnare fördelning av eleverna. Kommunen hyr dessutom redan ut lokaler på Rudbecksskolan.

– Jag tror det här kommer att funka, säger Thomas Esbjörnsson.

Nu vet vi svaret. Det fungerade inte. Det var ett rent valfläsk. Det var lögner för att vinna ett val. Och när valet är vunnet kan örebroarna känna sig blåsta. Då gäller inte det som sades före valet.

(Jag kan inte heller undanhålla ett citat från en rätt pretentiös blogg från Ulrika Sandberg (s) i april 2011. Så här skriver hon om Rudbecksskolan:

Som till exempel vår utbildningspolitiska talesperson Thomas Esbjörnsson, när han gång på gång träffar personal och elever på Rudbecksskolan som vill diskutera andra möjligheter än nedläggning, så lägger han också ner själen i att hitta dessa möjligheter. Många timmars dialog med både vår egen förvaltning och de som direkt berörs av Rudbeckskolan ger resultat och ett nytt intressant förslag presenteras, det här verkar inte Bondeson förstå utan avfärdar det som populism.

Men den tid för dialog han hade med Rudbecksskolans personal och elever hade han inte för WUC. Där får de veta på ett morgonmöte en vecka före julavslutningen att skolan ska läggas ner. Ingen dialog. Ingen diskussion. Inte ens någon Esbjörnsson...

Socialdemokraternas självbild är rätt intressant. Så här säger Ulrika om hur de driver politik:

Genom att aktivt söka upp människor för att få deras synpunkter, erfarenheter och idéer så blir också fler örebroare hörda.

Jag undrar hur många de aktivt sökt upp för att berätta om att de tänker lägga ner WUC och nästan hela Virginska skolan? Eller är det så att de örebroare de talat med har sagt att de tycker att socialdemokraterna ska spara Rudbeck och lägga ner de andra gymnasieskolorna? Eller är det helt enkelt så att sossarna är ute och låtsas lyssna, men sedan kör sin egen politik, som de alltid gjort...)

Media: NA från i maj, NA från idag, Radio Örebro från idag

Bloggar: Kent, Karin, Maria, Ulrika Sandberg

Nu läggs Alnängsskolan ned!

2011-12-09T14:24:00.001+01:00

Idag var oppositionen i Gymnasienämnden kallade till ett extra möte med anledning av det ekonomiska läget. Det fanns ingen annan information än att man skulle informera om den ekonomi som nu rasar. Gymnasienämnden har nu ett underskott på 16,6 miljoner kronor. Det finns en risk att underskottet ökar till 20 miljoner kronor innan året är slut.

När mötet väl började var det en annan information som gavs. Socialdemokraterna har nu beslutat att lägga ner hela Wadköpings Utbildningscenter, WUC, den gamla Alnängsskolan. Beslutet ska tas på programnämnd Barn och Utbildning i februari. Fram till dess ska en utredning göras. Men den är egentligen överflödig. För på mötet gavs information om att alla program ska flyttas till andra skolor, att vårterminen 2012 blir den sista på WUC och att ytterligare 6000 kvadratmeter ska sparas på Virginska skolan och Rudbecksskolan.

I och för sig var det inte socialdemokraterna som gav informationen. Den socialdemokratiske ordföranden, Dennis Begic, fanns inte på plats. Istället var det Centerpartiets förste vice ordförande som fick ge informationen...

Det är nu ett annat läge än inför omvalet i maj. Då lovade socialdemokraterna att man skulle återstarta Rudbecksskolan. Inga andra skolor skulle drabbas. Ingen ekonomisk analys behövde göras. Vi lyckades genom en återremiss i fullmäktige tvinga socialdemokraterna att i vart fall ta fram en rudimentär ekonomisk analys. Men de ville helst inte göra något alls.

Efter omvalet tillfrågades alla partier varför valet gick som det gick. Ett av de svar socialdemokraterna gav var att deras engagemang för Rudbecksskolan spelade stor roll. De har sannolikt rätt. Men frågan är vad som hänt om de varit ärliga i sitt engagemang. Om de berättat att WUC skulle läggas ner, att 600 elever, lärare och skolpersonal skulle få besked om att deras skola läggs ner, bara två veckor före jul. Om de berättat att Virginska skolan måste krympa. Om de berättat att lärare sannolikt kommer att sägas upp. Om de berättat att 20 miljoner kronor, motsvarande 60 lärartjänster, stod på spel. Hade valet haft en annan utgång? Sannolikt.

Tyvärr är det inte första gången socialdemokraterna säger en sak före ett val och gör en annan sak efter. 2002 gick det bra för Örebro ända fram till valvinsten. Dagen efter fick vi veta att ekonomin var i fritt fall. Då drabbade det nästan 1000 anställda. Frågan är hur många anställda som måste fundera över sin framtid 2012.

Det socialdemokratiska valfläsket är sönderstekt. De har inte haft någon dialog med vare sig elever, lärare eller föräldrar. De har inte informerat oppositionen. De kör sitt eget race bakom stängda dörrar. De vågar inte ta ansvar för sin egen politik.

Tydligast märks det på att Lena Baastad alltid är osynlig när det är bekymmer. Som en uppburen drottning får hon presentera de goda förslagen. Men när kommunen ska spara på grund av hennes styre är det antingen tjänstemän eller andrarangens politiker som får fronta. Lena Baastad har givit en ny tolkning av bokstäverna KSO. De betyder inte längre Kommunstyrelsens ordförande, utan Kommunstyrelsens osynliga.

Nu måste Lena Baastad upp på banan. Det är hennes uppgift att berätta om hur ekonomin ser ut. Det är hennes uppgift att berätta för örebroarna om hur hon vill spara. Det är hennes uppgift att berätta för kommunens anställda hur många som kommer att tvingas sluta.

Hon kan inte längre gömma sig. Hon kan inte låta sina underhuggare skylla på regeringen. 2011 har Sverige fortfarande den högsta tillväxten på länge, 4,4 %. Pengar finns. Men det har saknats kommunal politisk beslutskraft lokalt. Socialdemokraterna bär hela det ansvaret. De vann valet på ofinansierade löften. Nu måste de ta ansvaret för att finansiera de underskott deras valvinst skapat.

Media: NA, NA2, Radio Örebro

Blogg: Kent, Karin

Juholt och liberalismen

2011-12-08T23:22:00.001+01:00

Även idag är det mest Juholt på de stora tidningarnas ledarsidor. Det finns rätt mycket att kommentera efter sossarnas rekorddåliga siffror. De flesta tycks vara överens om att raset inte enbart har med Håkan Juholt att göra. Juholt blir mer ett lackmuspapper på den syra som sipprar genom socialdemokratin. En syra som löser upp gamla traditioner och idéer och som ibland verkar lösa upp hela partiet. Den syran började inte rinna i mars 2010, utan har sina källor i det uppenbara problemet hos ett parti som inte klarat av att förnya sig i samma takt som omvärlden.

Färre diskuterar idag det vägval socialdemokraterna kommer att göra. Blir det tillbaka till rötterna, en vänstersväng med kanske mer nationella drag, som Blue labour i Storbrittanien? Är det läge att först vinna tillbaka Norrland, Bergslagen och de bidragsberoende innan man börjar fundera över nästa steg? Eller är det att ta ett par steg åt höger, bli pragmatiska, acceptera såväl skattesänkningar som RUT och LOV för att försöka hitta tillbaka till storstäderna?

Så länge Håkan Juholt sitter kvar känns det mer sannolikt att socialdemokraterna går vänsterut. En högersväng förutsätter sannolikt en ny ledare.

För oss liberaler är socialdemokraternas framtid en viktig sak att fundera över. Gör partiet en högersväng och försöker återta platsen som ett rätt pragmatiskt parti med mer fokus på demokrati än socialism, blir det trångt i mitten. Ett sådant triangulerande av moderaternas framgångsrecept kommer att innebära en än tydligare kamp mellan två partier som har makten som huvudsakligt mål och ideologi.

Det innebär att vi liberaler har en möjlighet att bli mer ideologiska och söka utrymme för ett parti som har en tydlig berättelse om en alternativ framtid. En framtid där individen sätts i centrum. En framtid där individernas egen kraft och egenmakt är något att räkna med. En framtid där statens roll begränsas, där välfärdens kärna värnas och där finansieringen och inte utförandet av välfärdens service är i fokus. En framtid där världen bjuds in, där vi lär oss av andra utanför landets gränser och söker vår roll i en globaliserad värld. En framtid där vi också värnar de och det som saknar egen röst: De sårbaraste, De kommande generationerna, Naturen, Kulturen.

Om socialdemokraterna fortsätter sin vänstersväng innebär det att moderaterna får ytterligare spelrum som det pragmatiska maktpartiet. Det kommer att bli tydligare ideologiska strider mellan höger och vänster. Det kommer att bli större skillnader mellan de som värnar välfärden och de som värnar den offentliga sektorn. Sannolikt kommer en sådan vänstersväng också att innebära att tryggheten söks i det oföränderligare och utan den globala utblicken.

Den liberala utmaningen blir då än tydligare. Förutom två konservativa vänsterpartier har vi också att hantera ett konservativt mittenmaktparti. Den huvudsakliga striden kommer självklart att stå mot de återsocialistiska partierna. Det liberala uppdraget blir att stå upp för frihet och valfrihet, för individ och individualism, för globalisering, förändring och förnyelse.

Men det kommer också att krävas en distansering från ett parti som ser själva makten, och den långsamma förändringen byggd på ständig anpassning till den huvudsakliga medborgarviljan som sitt uppdrag. Jag tror fortfarande att Alliansen är en nödvändighet för såväl Sverige som för en fortsatt ickesocialistisk utveckling av politiken. Men Alliansen måste för att överleva klara av att inom sig tåla större skillnader mellan partierna. Partierna måste också våga ta egna initiativ för att Alliansen inte ska stanna upp. Den liberala framtidsberättelsen är en sådan nödvändig väg.

Folkpartiet är mitt inne i ett partiprogramsarbete. Jag har vid flera tillfällen talat om vikten av att det inte bara blir sakpolitiska detaljfrågor som hanteras. Vi måste hitta den liberala berättelsen, en berättelse som förankrar vår politik hos medborgare som vill vara med och förändra och förnya Sverige. Den liberala berättelsen blir aldrig färdigskriven. Varje tid måste ha sin berättelse. För hundra år sedan handlade berättelsen om allas lika rätt att rösta, om studier och kunskap för att lyfta människor och samhället ur fattigdom, om jämlikhet mellan kvinnor och män, om en grundläggande social trygghet, om ett värnande av den fantastiska naturen.

Frågan vi nu måste besvara är vad den liberala berättelsen innehåller 2011 och framåt.

Media: DN, SVD, EXpr, AB

Kommunal kultur

2011-12-08T15:43:00.001+01:00

Jag läser om Thomas Tranströmer. På lördag ska han ta emot Nobelpriset i litteratur. Det är inte en dag för tidigt. Tranströmer är en av mina absoluta favoritförfattare, alla kategorier. Jag kan gärna erkänna att jag inte läser honom varje dag, att jag inte ens läser poesi varje vecka. Men ibland får jag poesiskov. Goda poeter är en förutsättning för att orka med.

Det är precis som med klassisk musik, eller vad man nu ska säga om den musik som framförs av våra professionella orkestrar, där Svenska Kammarorkestern är en av pärlorna. Just nu på det försenade tåget mot Stockholm lyssnar jag på Annie Lennox och Veronica Maggio. Men i bilen är det ofta P2 på morgnarna på väg till dagis, eller på väg hem från jobbet. Det finns tid och plats för allt.

Som politiker får man rätt ofta skäl att fundera över kulturens plats och finansiering. Varför ska man överhuvudtaget ha kommunalt finansierad kultur? Gäller det inte att prioritera vård och skola? Och om man nu ska använda kommunala skattepengar till kultur, inte ska man väl satsa dem på finkulturen som bara äldre kvinnor besöker? Det är väl ungdomskulturen som ska gynnas!

Svaren på dessa frågor är många. En del hävdar att man kan räkna hem kultursatsningar genom ett starkare näringsliv. Besöksnäringens vinster ger bättre arbetsmarknad som ger mer i den kommunala kassakistan. Eller att kulturen kan finansiera sig själv genom att den ger en bättre stad som växer snabbare, som ger företag möjlighet att rekrytera nödvändig arbetskraft, som ökar möjligheterna för välutbildade att söka sig till eller stanna i Örebro. Andra hävdar att kulturen håller unga borta från sådant som annars kunde skada. De mer metafysiskt lagda hävdar att kulturen är själva meningen med livet och att en kommun utan kultur skulle bli fattig på alla möjliga sätt.

Det finns säkert tusen skäl till. Det finns säkert lika många skäl till varför man inte ska använda skattepengar till att subventionera kultur. Men vi i Folkpartiet i Örebro har gjort ett val. Vi tror att en kommunal finanisering har en plats för att skapa en starkare kulturell bas. Vi tror också att kommunen har en uppgift som stöttare av spetskultur som annars skulle vara omöjlig att bedriva.

I dagens Nerikes Allehanda skriver folkpartiets Börje Ström, andre vice ordförande i Kultur- och Medborgarnämnden om Folkpartiets alternativa förslag till stöd för kulturföreningar i Örebro. Vårt förslag bygger som så ofta att vi har skapat en struktur för prioriteringar inom kommunen. Den socialdemokratiskt ledda kommunledningen skär ner och minskar kulturföreningarnas möjligheter. Vi väljer istället att prioritera kulturens plats i kommunen. Vårt alternativ bygger på att demokrati- och medborgarfrågorna flyttar till Kommunstyrelsen, något som borde vara självklart. Demokrati och medborgarfrågor är en fråga för alla nämnder, en fråga för såväl politisk ledning som de ledande tjänstemännen. Det är inte en fråga för bara en nämnd utan reell makt.

Om vi samordnar demokratifrågorna under kommunstyrelsen frigör vi resurser som kan användas för mer kultur. Det innebär en starkare ställning för såväl de stora aktörerna, som Svenska Kammarorkestern, som de små kulturföreningarna. Det innebär också att Örebro kommun kan stötta de många intressanta projekt som kommer fram, till exempel körprojektet Swicco eller Live at Heart-festivalen.

Örebro står inför många svära utmaningar de kommande åren. Vi ser att många fler blir allt äldre. Vi ser en ökad segregation. Vi ser en skola som inte klarar sin bildningsuppgift tillräckligt väl. Vi inser att det kommer att krävas prioriteringar för att göra det möjligt att klara det offentliga uppdraget.

Trots detta har offentligt finansierad kultur en plats i vårt Örebro. Vi hör många äldre tala om glädjen med kulturella aktiviteter i vardagen. Det skapar ökad hälsa och mer välfärd. Vi ser att kulturen kan bygga ihop en stad, skapa stolthet över en stad, närma människor till varandra. Och vi ser en skola som bygger bildning med kunskap. Bildningen är själva grunden för kulturen. Och kunskapen är grunden för bildning.

Örebro har alla förutsättningar att bli en ännu bättre kulturstad. Folkpartiet har strategierna att nå dit!

Media: NA, DN, SVD

SCB förståss

2011-12-07T14:26:00.001+01:00

Det är omöjligt att som politisk bloggare idag att inte kommentera SCBs novembermätning. De stora dragen är ju enkelt igenkända:

Socialdemokraternas väg mot ett annat, mindre, parti förstärks.

Moderaterna ökar.

Miljöpartiet befäster sig som Sveriges tredje största parti.

Och vi andra står och hackar. Det finns fyra partier på 5,5% typ och ett på knappt 4%.

Men under dessa generella händelser finns fler intressanta förändringar. Att socialdemokraternas plats i storstäderna nu håller på att övertas av Miljöpartiet är intressant av tre skäl. Dels ur ett socialdemokratiskt perspektiv - hur ska man hantera sin politik som så uppenbart inte attraherar storstadsbor? Dels ur ett miljöpartistiskt perspektiv - är det vänsterväljare som gått från S och V till MP, och vad betyder det för partiets politik? Men också från ett Alliansperspektiv - är MPs plats på den politiska kartan att vara storstädernas grön/röda vänster, eller är storstadsinbrytningen baserad på en liberal utveckling?

Det sistnämnda har säkert stor betydelse för hur Alliansen väljer att hantera Miljöpartiet inför nästa val. Det kan bli en intressant politisk resa.

Det som talar mot att Miljöpartiet är ett mer liberalt storstadsparti är väl Folkpartiets utveckling. Folkpartiet har alltid varit ett stadsparti. Men man har dippat i såväl Stockholm som Göteborg. Nu ser det ut som det vänder. I Göteborg är siffrorna spännande. Helene Odenjungs arbete med en liberalare touch på partipolitiken såväl lokalt som nationellt verkar ge resultat. De 12,4 % som partiet får i länet är överraskande starkt.

Men också i Stockholm är Folkpartiet starkt. Här finns en annan, mer positiv, tradition av bättre siffror, men partiet befäster sin ställning som ett liberalt alternativ för Sveriges enda storstadsområde.

Och i de siffror som man kan just nu kan se nedbrytna, för Nordöstra Svealand, händer det också intressanta saker. Socialdemokraterna är inte längre största parti. Moderaterna har tagit över platsen. Det har varit en enorm omsvängning. Mer än 10 % på ett par år. Det röda Bergslagsområdet har tappat färgen. Även här är det mer blått och grönt än tidigare.

För Folkpartiets del ser siffrorna på riksplanet ut som förväntat. Vi ligger på mellan 5,5 och 7 % i nästan varje mätning. Det är i och för sig bara att acceptera. I dagsläget tar moderaterna nästan all uppmärksamhet när världens ekonomier krisar och Anders Borg står som en fast klippa för Sverige i ett stormigt globalt hav.

Men vi måste börja fundera över hur vi hanterar vårt liberala uppdrag. Jag menar att Folkpartiet under lång tid varit för inriktade på att driva en rätt pragmatisk politik som balansspelare på mitten. Det har varit för få liberala initiativ. Nu håller vi på att vända skutan. Men mer måste till. Det handlar om skattepolitik. Det handlar om bostadspolitik. Det handlar om äldrepolitik. Och så vidare.

Det liberala uppdraget måste bli tydligare. Frihetsbegreppet måste relanseras. Valfriheten försvaras. Individualismen bejakas. Inom nästan varje politikområde finns det en liberal utmaning. Om våra siffror ska lyfta krävs att vi gör ett ordentlig hemarbete. Vi har börjat. Men - för att travestera partiledare Björklund - om man vill nå resultat gäller det att jobba hårt och göra hemläxorna. Där har vi rätt mycket kvar att göra.

Media: NA SR1, SVT1, SVT2, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, Expr, Expr, AB och DN2 och AB2 och AB3 och Ab4

Ja - vem styr egentligen i Örebro?

2011-12-06T22:55:00.001+01:00

Läser Kent Perssons utmärkta blogg om vem som styr i Örebro idag. Frågan är viktig ur många aspekter. Jag ska återkomma till dem. Men först lite bakgrund.

Idag på Kommunstyrelseberedningen saknades åter de politiska ärendena. Det fanns ett administrativt ärende om hur kommunen ska organiseras (självstyrande enheter), ett ärende om en utredning om vindkraft, ett ärende om hur ett kommunalt servicecenter ska etableras (beslutet att det ska till är redan taget) och ytterligare ett ärende om att avsluta bemanningscentret. Annars var det rent administrativa ärenden, eller ärenden som initierats av andra än kommunen. Majoritetens politiska inriktning lyser med sin frånvaro. Den som följer kommunstyrelsen kan inte ha en aning om vad majoriteten vill.

Det avspeglar sig också i närvaron. Idag på kommunstyrelsen valde merparten av majoritetsföreträdarna att utebli från mötet. Ett socialdemokratiskt kommunalråd twittrade om att han istället skrev vykort och svarade på mail. Vad de andra majoritetsföreträdarna gjorde är oklart. Men enligt deras egen bedömning var det viktigare än kommunstyrelsen. Det är rätt illa för demokratin!

Om detta vore det enda fallet skulle det väl vara acceptabelt. Men det är en följd av nämndmöten som nu är innehållslösa. Våra nämndledamöter talar allt oftare om tomma och innehållslösa dagordningar. Förr kunde det säkert också inträffa i olika driftnämnder (vi har alldeles för många nämnder och då blir de innehållslösare än nödvändigt). Men nu händer det också på programnämndsnivå. På senaste programnämnd Samhällsbyggnad fanns (enligt en ledamot) till slut 14 ärenden. 5 var information. 9 var beslut - men alla dessa var akuta beslutsärenden som bereddes på förmiddagen och beslutades på eftermiddagen, helt emot kommunens riktlinjer. Och kommunfullmäktige ska vi inte tala om. December månads fullmäktige är lika tom på beslutsärenden som en sen novemberkväll på Drottninggatan.

Bilden är ändå klar. Demokratin sätts på undantag. Beslut fattas i andra rum än de öppna. Den känsla som finns är tyvärr att det nu inte är politikerna som styr. För att förenkla det lite: Det är inte Lena Baastad som styr Örebros centrala utveckling. Det är Staffan Isling. Eller: Det är inte Lennart Bondeson som styr Örebros näringslivspolitik. Det är Staffan Isling.

Är det då ett problem. Ja, det är det. Till skillnad från politikerna Baastad och Bondeson kan Isling fatta sina beslut i slutna rum (sannolikt ofta tillsammans med eller med sanktion från politikerna). Men besluten fattas i slutna rum och av personer som inte är valda, och därmed inte kan ta det fulla ansvaret om det går åt pipan. En kommunal tjänsteman kan inte avsättas i ett öppet och demokratiskt val.

Det har nu snart gått åtta månader sedan omvalet. Den majoritet som bildades har haft mer än ett halvår på sig att forma sin poltik. Det borde spruta ut politiska ärenden som skulle bilda de strategiska vägvalen för Örebro, vägval som borde skilja sig från vår tidigare politik i Koalitionen som ju sossarna kritiserade sönder och samman. Men inget verkar hända. Inga beslut tas. Inga majoritetspolitiker frontar någon gemensam politik. Örebroarna och oppositionen sitter på läktaren och undrar när spelet ska börja.

Det är något som är riktigt illa med politiken i Örebro under dagens majoritet.

Media:

Bloggar: Kent Persson, Fredrik Persson

Arbetslöshet i Örebro

2011-12-06T11:26:00.001+01:00

Den ekonomiska krisen fortsätter i Europa och världen. Kina reviderar ner sina tillväxtsiffror. På ett intressant föredrag för Folkpartiets partistyrelse i går fick vi information om hur Kinas utveckling styr många av världshändelserna. Svensk ekonomi är beroende av utvecklingen i omvärlden och Kina är en av de viktigaste delarna i denna utveckling.

I USA fortsätter chickenracet sannolikt ända fram till presidentvalet. De två sidorna kommer att göra allt för att kunna påstå att det är den andres politik som påverkar negativt. Tillväxten går långsamt.

Och Europa är åter världens sjuke man. Vi ser nu ytterligare ett försök att rädda euron genom den pakt Tyskland och Frankrike slutit med hårdare sanktioner för regelöverträdare. Frågan är om det hjälper. Och om de hårdare kraven på sanering av statsfinanser också innebär än lägre tillväxt för eurozonen, och därmed för såväl EU som världen?

Vi ser nu finansinstitut efter finansinstitut revidera ner sina prognoser för 2012. Och även andra organisationer drar ner sina bedömningar. Senast i raden är LO, som idag mer än halverar sin prognos för 2012, från 3% i våras till 1,3% nu. Ändå är LOs prognos positiv, om man exempelvis jämför med Nordea som spår nolltillväxt. Men LO har ett självändamål med sin positivitet. En alltför negativ prognos skulle menligt inverka på chanserna till höga löneavtal...

I alla prognoser pekar man på riskerna med ökad arbetslöshet 2012. Men arbetslösheten beräknas inte rusa i höjden. Istället handlar det om en försiktig ökning under ett eller ett par år. Därefter sjunker arbetslösheten igen.

Men i Örebro går utvecklingen åt motsatt håll. Antalet öppet arbetslösa i oktober 2011 är högre än i oktober 2010. När det gäller arbetslösheten bland utrikes födda visar siffrorna på än större problem. I Örebro ökar arbetslösheten kraftigt, 2,7 % sedan oktober 2010. Rikssiffran är 0,2%.

Socialdemokraternas huvudnummer i valrörelserna 2010 och 2011 var att ordna jobb. Men än har inget hänt. Istället för att skapa jobb har de fått arbetstillfällen att fly Örebro. Det är rätt förståeligt. Deras politik har hittills gått ut på att kommunen ska konkurrera illojalt ännu mer. Socialdemokraterna vill starta utvecklingsbolag som med skattepengar i ryggen ska konkurrera med privata byggare. Socialdemokraterna vill behålla konferensanläggningar i kommunal ägo. Socialdemokraterna är tveksamma till alternativa utförare inom kommunal service. Jag förstår de företagare som funderar vart Örebro är på väg.

Den socialdemokratiska politiken är som så ofta kortsynt. Den handlar om att köpa olika väljargrupper. Inför omvalet var man runt i Vivalla och lovade jobb. Nu startar man ett bolag som kan ordna dessa jobb, kortsiktigt. Men man struntar i de olika kostnaderna.

Man struntar i vad det kostar skattebetalarna, de kommunala bolagen och deras hyresgäster.
Man struntar i vad det kostar eleverna och de gamla som kommer att få betala.
Man struntar i vad det kostar det privata näringslivet och deras anställda som drabbas av illojal konkurrens.
Man struntar i vad det kostar det civila samhället, där kommunen drar bort stöd för långsiktig utveckling av egenmakt och därmed bättre företagsklimat.

Under den förra socialdemokratiska regimen hade Örebro kommun ett uselt rykte som företagarstad. Det finns risk att kommunen under den nuvarande regimen är på väg åt samma eländiga håll. Det kommer att leda till ökad arbetslöshet. Både på kort och längre sikt.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD, SVT1, SVT2

Ryssland och euron

2011-12-05T10:18:00.001+01:00

I går gick Ryssland till val. Som det ser ut nu har resultatet blivit det förväntade, fast både bättre och sämre.

Bättre - därför att Enade Ryssland inte kunde genomföra ett val som gav dem egen majoritet trots ett enormt statligt tryck.

Sämre - därför att det sannolikt är så att den ryska demokratin är ofullständigare än förväntat. 2011 tar den ryska staten till olika former av våldsmedel för att styra den demokrati som ändå finns.

Ryssland har, oavsett demokrati eller inte, blivit ett land att räkna med. Borta är den kommunistiska erans stagnation. Det finns krafter i landet som skapar förutsättningar för tillväxt och än mer maktanspråk. Fortfarande är USA, med den stabila demokratiska basen som finns där, den ledande makten i världen. Men denna makt utmanas kraftfullt av såväl Kina som Ryssland.

Och så har vi Europa. Vad händer med Europa?

Överallt kan man idag läsa om eurons kris. I DN i går fanns en mycket intressant krönika av Peter Wolodarski. Den handlar om vad som kan hända om euron går under, eller om lösningen på euro-krisen skapar för stora spänningar inom EU som organisation. Vi tror idag att demokratin är given i Europa. Men det är bara 20 år sedan de kommunistiska diktaturerna föll i Östra Europa. Och 20 år tidigare fanns det diktaturer i det Sydeuropa vi idag tycker är självklart demokratiskt. Demokratins tid i Europa är inte lång och stabil, snarare kort och bräcklig.

I dag är det inte säkert att euron klarar sig. I Sverige finns det flera partier och partiledare som då ställer sig på väl avvägt avstånd och pekar finger: Skönt att inte vi är med. Jag är glad att jag inte röstade för. Sverige har klarat sig bättre utan euron. Vi kommer inte att införa euron under min livstid. Och så vidare.

Dessa partier och dessa personer bör fundera över vad alternativet är. Vad händer med EU och Europa om euron faller? Hur stora är riskerna att bräckliga demokratier blir än bräckligare och kanske faller? Hur klarar Europa att leda exempelvis de gamla Jugoslaviska staterna till stabilare demokratiska stater?

Vi ser idag en värld som förändras. Vi ser sannolikt början på slutet på den amerikanska makthegemonin. Vi ser en diktatur, Kina, och en ofullständig demokrati, Ryssland, utmana. Hur viktigt är det med en stark demokratisk union i Europa utifrån ett sådant perspektiv? Vilka risker är vi villiga att ta med ett splittrat Europa?

Basen för euron var, med facit i hand, alldeles för bräcklig. Införandet kännetecknades för mycket av politiker som ville bygga ihop ett Europa och som såg för lite på de ekonomiska fundamenta som ändå krävs för en fungerande ekonomisk union.

Men nu är inte tid att stå på avstånd och peka finger. Nu är tid att engagera sig för euron och Europa. För demokratins skull!

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SR1, SR2, SVT1, SVT2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

Vänster - Bakåt!

2011-12-04T21:42:00.001+01:00

Håkan Juholt har talat. Politik. På sitt partis förtroenderåd.

När stormarna vinit som mest för att Juholt gjort det ena eller det andra har rätt många önskat att han och hans parti istället skulle prata politik. Men när han och partiet gör det så är det nog rätt många som önskar att han och hans parti inte skulle prata politik, i vart fall inte den politik som nu verkar bli ledstjärnan för svensk socialdemokrati.

Det finns två enkla ord som karaktäriserar det vägval socialdemokraterna nu verkar göra: Vänster! Bakåt! Möjligtvis kombinerat med: Populism!

Synen på äldrevården är kanske det tydligaste exemplet. Nu ska vinster i vården förbjudas. Man ska se över det beslut som partiet tidigare fattat om rätten för alternativa utförare att driva äldreomsorg och vård med vinst. Vad det innebär är oklart. Men när man lyssnar på retoriken verkar det vara tydligt att det inte ska vara möjligt att ta ut annat än marginella överskott för bolag och andra som driver äldreomsorg.

Vad innebär detta i praktiken? Enligt min uppfattning finns det bara en väg: Återförstatligande, återkommunaliserande, återsocialiserande av såväl vård och omsorg.

Driver man ett bolag så behövs det överskott. Alla bolag måste dels ha ett upparbetat eget kapital för att klara av svängningar i inkomster. Man måste också kunna investera för framtiden. Och ägarna måste få en avkastning på kapitalet.

Men behöver man då riskera svängningar i inkomster i vård och omsorg? Självklart. Om du inte klarar av att få boende till alla platser på ett äldreboende minskar inkomsterna. Om du, till exempel driver ett boende där kvaliteten får stå tillbaka, kommer dina inkomster att minska snabbt.

Men inte behöver man investera när man driver äldreomsorg? Det räcker väl med att ta hand om de gamla! Sanningen är att det pågår ständiga investeringar och förnyelser. Bättre teknik, mer vård, bättre fastigheter. Nya boenden. Och kanske framförallt - investera i bättre utbildad personal.

Men det är fult att tjäna pengar på vården av de gamla! Eller? Allt ska i alla fall återinvesteras! Eller?

Sanningen är den att privata intressenter alltid tjänat pengar på offentlig verksamhet. Vartenda äldreboende är byggt av privata byggherrar som tjänat massor. Många äldreboenden drivs inte ens i kommunalt ägda fastigheter, utan privata fastighetsägare tjänar pengar på hyror, vartenda år. Och alla tillverkare av produkter som behövs för en god omsorg är sannolikt privata. Och tjänar pengar.

Men själva vården - den ska man inte tjäna pengar på! Eller? Bo Rothstein pekar på problemen utifrån en avhandling som skrevs på 1980-talet. Det är sannolikt samma problem idag. Eller?

Jag erkänner - det är ett problem. Det finns en tydlig intressekonflikt mellan bolag som tror sig kunna tjäna massor med pengar på kort tid på äldreomsorg, och hur vi hanterar såväl de gamla som de offentliga utgifterna. Men jag menar att det är totalt fel väg att gå att påstå att man i princip ska omöjliggöra för privata alternativ. Skälet är enkelt: "Jämför!" Eller: "Utvärdera!" Eller: "Kvalitet!"

Om man aldrig skulle behöva bry sig om pengar, om Juholts socialdemokrater hade ett statligt ymnighetshorn istället för skattepengar, skulle det vara mindre problem. Då skulle alla problem kunna lösas genom mer resurser, oavsett vad grunden är. Men idag är det inte så. Vi politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen som är lika viktiga. Förskolor och skolor. Omsorg om äldre och människor med funktionshinder. Trygghet på stadens gator och uppväxtvillkor för unga. Då gäller det att veta att man får så mycket kvalitet som möjligt för de pengar som finns tillgängliga.

Sveriges Kommuner och Landsting gör numera ständiga kontroller av detta i de "Öppna Jämförelser" som redovisas inom olika områden. Där kan man se att det, inom de gränser för offentliga utgifter som finns i Sverige, inte är så att dyrast är bäst. Det handlar om andra saker. Det är alltså inte så enkelt att kvalitet kan köpas för pengar.

Kvalitet handlar om andra saker. Om ledarskap. Om personal. Om kultur. Om förståelse. Här kan såväl privata som offentliga utförare göra både bra och dåligt ifrån sig. Oavsett om man tjänar pengar på omsorgen eller inte.

I Örebro fick det privata äldreboendet Berggården högst kvalitetsbetyg för ett knappt år sedan. Ändå vill såväl vänsterpartister som miljöpartister idag återkommunalisera boendet. Det visar övertydligt hur illa det är ställt med en politik som mindre ser till de gamla, och mer till populistisk kortsiktighet styrt av medias nuvarande rapporteringsflod. Då är det lättare att glömma de åratal av misshandel som några ur personalen på det kommunala boendet i Kumla ägnade sig åt. Vem ville efter denna skandal avskaffa alla offentliga boenden? Inga. Och tur var väl det. Omsorgen om de äldre är mer värd än att partier och politiker ska springa åt alla håll, utan någon tydlig strategi.

För en sak är säker: Framtidens äldreomsorg kommer att kräva massor av nya tankar. Nya strategier. Nya strukturer. Nya finansieringsformer. Nya driftsformer. Att stänga dörrar och tro att allt var bättre förr, är ingen bra strategi. Framförallt inte för de äldre. För äldreomsorgen var inte bättre på vare sig 1980-, 1970- eller 1960-talet.

Media: Dagens förtroenderåd: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SR1, SR2, SR3, SVT1, SVT2, AB1, AB2, Expr1, Expr2

Om Berggården och Kumla: NA1, NA2, Radio Örebro

Bloggar: Kent

Första steget taget!

2011-12-02T12:44:00.001+01:00

Det börjar ljusna för Storstenshöjden. Vattendomstolen gav kommunen rätt att pumpa ut 130.000 kubikmeter vatten per säsong, istället för de 20.000 som den förra vattendomen gav rätt till. Det är bra. Sannolikt finns det en del buggar även i denna vattendom, exempelvis hur stort dygnsuttaget får vara, men i huvudsak är det bra.

Den nya vattendomen kommer att ge grundförutsättningar för snöproduktion. Nu återstår bara resten.

Från Folkpartiets sida har vi varit tydliga: Fullfölj försäljningen av anläggningen till Storstenshöjden AB omedelbart. Det fanns inga bärande skäl från kommunens sida att avbryta försäljningen när Storstenshöjden AB ville fullfölja köpet i juni i år. Köpeskillingen var överenskommen. Värderingen var gjord. Det enda som fanns var en rätt, för Storstenshöjden AB, att avbryta försäljningen efter två år om inte vattendomen var på plats.

Det enda skäl som fanns var politiskt. Socialdemokraterna vill helt enkelt inte sälja vare sig Storstenshöjden eller Ånnaboda konferens. De vill att kommunen ska fortsätta äga. Det har de varit tydliga med under hela processen. Diskussionerna i såväl Fritids- och turismnämnden, i Programnämnd Samhällsbyggnad och i kommunstyrelsen har varit klarläggande.

Nu, när de i praktiken själva styr Örebro kommun med hjälp av två små stödpartier, tar de chansen. Det finns en tydlig intern agenda kring vad som ska ske. Kommunen ska återta Storstenshöjden. Storstenshöjden AB ska köpas ut. Sedan ska man bilda ett bolag där kommunen är med som majoritetsägare och andra intressenter får bli minoritetsägare. Om det fungerar, om det finns intressenter, och om man kan köpa ut Storstenshöjden AB är oklart.

Men planeringen fortgår som vanligt bakom stängda dörrar. Det var sannolikt därför vare sig Lena Baastad, Björn Sundin eller Staffan Isling var intresserade av att träffa ägarna till Storstenshöjden AB inför förra styrelsemötet med Örebro Rådhus AB. Då hade de ju varit tvungna att svara på frågor de inte vill besvara. Och tyvärr har inte vare sig KD och det kommunalråd som egentligen är ansvarigt (Lennart Bondeson) eller C något att säga till om. Därifrån är det bara tystnad.

Frågan är hur detta kommer att gå, och vad det kommer att kosta kommunen. Kommunen är redan anmäld för konkurrensverket för att man driver konferensverksamhet vid Ånnaboda. Tidigare kunde man hänvisa till att man p g a bristen på vattendom avvaktade med försäljning av Ånnaboda. Nu finns inte detta argument längre. Så nu måste kommunen sälja.

Och om socialdemokraterna driver igenom sin linje att behålla Storstenshöjden i kommunal regi, sitter man dels med ett arrendeavtal med Storstenshöjden AB som inte går ut förrän 2020 (och som man själv var ansvarig för), dels med ett krav att ta över alla de investeringar Storstenshöjden AB gjort de senaste åren. Det handlar om många miljoner kronor som ska slängas ut till ingen nytta. Dessutom måste kommunen återuppbygga en avdelning som ska ha hand om en slalomanläggning. Förut, före entreprenadavtalet, så kostade den rätt många miljoner om året.

Det enda rätta är att omedelbart sälja Storstenshöjden till Storstenshöjden AB och att genomdriva försäljningen av Ånnaboda (Kilsbergen Konferens och Lodge) omedelbart. Det finns intressenter. Det är bara att agera.

Media: NA, Radio Örebro, SVT-Tvärsnytt

Dålig timing, i avtalsrörelse och kommunekonomi

2011-12-01T13:52:00.001+01:00

När fackföreningarna i går sade nej till medlarnas bud på 2,6 % löneökning för kommande 13-månadersperiod var det kanske ett av rekorden i dålig timing. Idag kan vi i alla möjliga media läsa om hur illa det är på väg med ekonomierna i Europa, hur (inte om) olika länder ska förbereda sig för eurons kollaps och hur detta påverkar Sverige.

Nordea räknar idag med en nolltillväxt i Sverige 2012, med ökande arbetslöshet och med en mycket långsam återhämtning de kommande åren. Frågan är om detta ännu är worst case-scenariet eller om det finns ytterligare bottnar under detta?

Den ekonomiska utvecklingen är ett bekymmer. Oavsett vad man tycker om hur vi idag räknar på tillväxtbegreppet (och där kan jag ha en del invändningar) så är tillväxten i sig en nyckel till såväl välstånd och välfärd, som social trygghet, fred och frihet. Det är enklare att fördela en växande kaka i fred och frihet, än en krympande. Det är enklare att arbeta med kvalitetsbegrepp inom välfärd om kakan växer.

Därför är fackens nej till medlarbuden svårförståeligt. Gör man helt andra analyser av världsutvecklingen? Finns det en speciell "fackligt ekonomisk utvecklingslära" som gör att löneökningar kan frikopplas från de övriga bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen?

Sverige har ett gyllene läge. Vi har en stabil ekonomi. Vi har ett näringsliv som ännu inte drabbats av de internationella konjunktursvängningarna i speciellt hög grad. Vi har enorma möjligheter att ta marknadsandelar om vi sköter våra kort rätt. Då handlar det om att vara ansvarsfull i lönebildningen. Här verkar nu facken ta en annan väg. Frågan är om det handlar om ekonomi, eller om politik. I radio Örebro säger en ombudsman så här:

– Förhandlingarna har gått väldigt trögt vad gäller nivån, vi vill ha 3,7 %. Det verkar som de bara vill dela ut bonusar till cheferna.

Oavsett om detta är sant eller inte, om bonusarna påverkar företagens resultat eller inte, så är det ett ansvarslöst sätt att resonera. Facken kan mycket väl ställa krav på att bonusprogrammen ska reformeras utifrån andra synvinklar än företagsledningens och ägarnas. Facken kan säkert också påtala att bonusar knappast har någon effekt på företagens välmående (vilket flera forskningsrapporter visat). Men det är inte speciellt ansvarsfullt att på grund av ett påstående som ovan kräva mer pengar om företagen är på väg in i en lågkonjunktur.

För mig som företrädare för den offentliga sektorn blir detta ytterligare bekymmersamt. Om de privata fackens syn på löneökningstakt också slår igenom i den offentliga sektorn, blir det dubbla bekymmer. Dels ska kommunerna hantera sämre intäktstakt som blir följden av lägre skatteintäktsökningar. Dels ska man hantera en ökad utgiftstakt som blir följden av ökad arbetslöshet. Till detta ska då också läggas högre löneökningstakt för de anställda. Sannolikheten för kraftiga neddragningar är uppenbar.

För Örebro kommuns del blir detta extra kännbart. Den nya majoriteten slösade med pengar som inte fanns redan 2011. Det har funnits dålig ekonomisk kontroll under året som gör att resultatet 2011 ser ut att landa nära noll. Budgeten för 2012 innehåller redan idag utgifter, eller minskade intäkter, som inte medräknats på tiotals miljoner kronor. Från en stark ekonomi med stabila framtidsutsikter 2010, har den socialdemokratiskt ledda koalitionen lett Örebro in i ett ekonomiskt moras på knappt ett år. Man kan tyvärr travestera det gamla citatet: Det tar en evighet att bygga en stabil ekonomi, men det tar ett ögonblick att rasera den.

Jag menar att vi inte längre kan ha en kommunledning som bara sitter på sin kammare utan att göra något. Vi kan inte ha en kommunstyrelseordförande som bär osynlighetsmantel. Det är dags för en bred samling kring hur vi ska hantera den ekonomiska kris som kommunledningen administrerat fram. Örebro kommun måste finna vägar där vi delar på såväl ansvar som befogenheter. Och det brådskar.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, AB1, Expr1, Radio Örebro, SR, Svenskt Näringsliv, NA

Toppstyrning...

2011-11-30T06:46:00.001+01:00

Läser om boken Knapptryckarkompaniet och hur den före detta riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson kände sig i den moderata riksdagsgruppen. Bilden är inte förvånande.

Det finns två skäl till detta.

Det ena är att bilden bara är en pusselbit i ett större pussel. Jag har hört företrädare för andra partier uttrycka ungefär samma sak vad gäller den interna demokratin i sina partier. Kanske är det främst företrädare för de två stora som gör det. Bilden av socialdemokratin är absolut inte annorlunda. Inte heller på det lokala planet. Många socialdemokrater lokalt har mellan skål och vägg vittnat om att behovet att hålla samman partiet har vägt över alla andra behov. Utskällningar av enskilda har varit en del av den politiska vardagen.

Visst möter man ibland kritik såväl från sitt eget parti och från de andra mindre partierna, men det är inte lika frekvent. (Hur vi hanterat frågan i Folkpartiet lokalt återkommer jag till.) Men det är framförallt från de två stora den massiva kritiken kommer. Frågan är varför?

Jag tror det finns två huvudanledningar.

Den första är att båda partierna har en enormt tydlig hierarki. Såväl moderater som socialdemokrater lever i en organisation som styrs från toppen. Jag har ofta blivit fascinerad över hur socialdemokraterna kan få alla sina ledamöter att över en natt byta åsikt, bara för att Verkställande Utskottet bytt politik. Skolpolitiken är det mest lysande exemplet. Men det finns många. De socialdemokratiska bloggarna och twittrarna verkar lika styrda. Ett direktiv går ut, och sedan agerar man som ett kollektiv.

Inom Folkpartiet är vi ofta glada över att vi får med oss våra förtroendevalda på någon form av kollektivt agerande. Synen på individualismen är djupt förankrad, och eftersom liberalism aldrig eftersträvar en lösning för allt given för alltid, finns möjlighet till ständiga tolkningar. Och, säger våra medlemmar och förtroendevalda, varför har någon annans tolkning större företräde än min?

Den andra huvudanledningen är makt. Det finns två maktpartier i Sverige. S och M. Strävar man efter makten som huvudorsak måste man agera utifrån de förutsättningar som gäller. Då handlar det om att visa (alltså visa - inte vara) enighet, om ETT budskap som går ut överallt, om EN organisation som agerar snabbt och effektivt och så vidare. Politikens form blir lite mer av en försäljning av en vara, än en ideologisk smältdegel.

Men det finns också ursäkter för varför man måste agera som man gör. Här kommer också mina egna erfarenheter från koalition Örebro att synas.

När Allians för Sverige bildades gjordes det för att bryta det ohälsosamma enpartivälde som styrt Sverige under merparten av de senaste 100 åren. Att bryta socialdemokraternas makthegemoni var värt rätt mycket för alla allianspartierna. Det innebar att man fick kompromissa. Och när fyra partier ska kompromissa kan inte alla kompromisser diskuteras i vare sig partistyrelse, riksdagsgrupp eller på landsmötet. Det gäller att lita på de som kompromissar, partiledare och partiledning.

När sedan Alliansen vinner, och en regering ska bli handlingskraftig, krävs samma kompromissande kontinuerligt. När partiledarna ska avgöra en fråga kan de rätt ofta inte invänta en bredare förankring i partiernas organisationer. Det gäller att de har ett starkt förtroende som bas för sina kompromisser, och att det egna partiet hela tiden antingen känner att kompromissen är förankrad i den egna politiken, eller att om man viker från den egna politiken ändå kan känna att helheten är acceptabel.

I detta läge är riksdagsgruppens jobb bara att vara ett knapptryckarkompani. Det finns inte så många andra alternativ. Bilderna från socialdemokratins maktperiod var ungefär likadana. Men istället för att handla om kompromisser mellan fyra partier handlade det om kompromisser inom ett parti med lika stor spännvidd som mellan de fyra allianspartierna.

Vi hade den diskussionen ofta lokalt i Folkpartiet under den förra perioden. Mitt inspel var där att vi fick acceptera helheten trots att vi förlorade i detaljer. Att min roll mer var att företräda Koalition Örebro och mindre Folkpartiet Örebro. Att det var viktigare för Folkpartiet att det fanns en majoritet där vi fanns med men inte fick igenom all vår politik, än att vi kunde driva vår politik i opposition. Att vi måste lita till varandra när vi kompromissade, i nämnder, programnämnder, kommunstyrelse. Att de andra partierna i koalitionen skulle kunna lita på oss när vi antingen sade ja eller nej till en kompromiss. Det var inte lätt, därför att det innebar att många upplevde sig som just en del i ett knapptryckarkompani. Men det var nödvändigt för att få en kommunledning som kunde agera.

Så - är detta en nödvändig del av den moderna politiken? I vårt politiska system är det sannolikt så. Jag kan personligen inte förstå hur man i andra partier kan acceptera offentliga utskällningar inför partier eller förtroendegrupper. Men för att en majoritet ska fungera så måste man acceptera att de valda representanterna i partiet just får vara den representativa demokratins medspelare.

Om vi vill ha ett annat system, måste vi byta fot. Vårt demokratiska system utgår från partierna, inte personerna. För att en person ska ha "rätt" att vara individualist inom ett parti måste man vara personvald. Men det är inte en speciellt stark "rätt" eftersom partivalet trots allt lägger grunden också för din framgång.

Ska vi slippa knapptryckarkompanier lär vi förändra såväl partisystem som valsystem. Majoritetsval i enmansvalkretsar ger dig som person en betydligt starkare ställning. Men vi får ett tvåpartisystem. Ett totalt genomslag av personkryss i valet skapar också en starkare rätt till individuella bedömningar.

Folkpartiet var på väg mot en annan hållning i dessa individuella frågor, framförallt när Mauricio Rojas röjde runt som fristående liberal. Men för att skapa hållbara sådana förändringar krävs en bred politisk enighet över många partigränser. Och så länge som makten står på spel, lär sådana förändringar inte komma till stånd.

Media: DN1, DN2, SVD1, SR1, SR2, SVT1, TV4-1, AB1, AB2, Expr1,

Självklar valfrihet

2011-11-29T07:16:00.001+01:00

Under det senaste året har valfriheten inom såväl skolområdet som äldreomsorgsområdet ifrågasatts. Det är i grunden bra. Varje system måste ständigt prövas för att se vilka förändringar som måste göras.

Men slutsatserna av detta ifrågasättande blir ibland märkliga. De politiska undertonerna skymmer alldeles för ofta själva valfriheten och dess konsekvenser.

Idag är det lätt att säga att vi ska förbjuda riskkapitalister inom äldreomsorgen. Forskare kan peka på avhandlingar från 1980-talets USA som hävdar att det är bra med valfrihet inom tekniska områden, men svårt inom servicesektorn. Problemet är bara att världen förändrats, och kommer att förändras.

Jämför vi hur äldreomsorgen i Sverige såg ut 1980 eller 1990 med hur den ser ut idag är skillnaden enorm. Då - i den politiskt styrda ofrihetens tid - vann Bengt Westerberg ett val åt Folkpartiet för att han krävde eget rum på långvården. Idag finns inte långvården. Idag finns knappt delade rum inom äldreomsorgen. Idag finns ett helt annat tänkande kring individernas rätt, kring hur en gammal människa har rätt att behandlas, än vad som fanns då. Valfriheten och individualiseringen har ökat, såväl inom den offentliga sektorn som inom den privata sektorn.

Sannolikt hade individualiseringen kommit även i ett system utan alternativa utförare, men utvecklingen hade lika sannolikt gått långsammare.

Än intressantare blir frågeställningarna kring valfriheten inom äldreomsorgen när man ser framåt några år. Då kommer allt fler gamla att bli ännu äldre, och behoven av en tid av stöd från det offentliga genom vård, omsorg eller en kombination av de båda, kommer att öka. Denna demografiska utmaning kommer att ställa hela den offentliga finansieringen av välfärden inför ännu oprövade vägval.

Sveriges Kommuner och Landsting har underaökt välfärdens långsiktiga finansiering. Den visar att om vi stannar kvalitetsutvecklingen vid dagens nivå, så kommer vi att klara finansieringen. Men är det någon som tror att 40-talisterna kommer att nöja sig med det? De är ju redan idag missnöjda med omsorgen om sina nu åldriga föräldrar... Det innebär att vi måste söka nya vägar att finansiera livsnödvändig vård och omsorg, och andra vägar att finansiera lika nödvändig service utanför den livsnödvändiga vården och omsorgen.

Kan man klara det i ett system där en finansiär också är den enda utföraren? Knappast. Framtidens äldreomsorg tillhör mångfalden. E mångfald av utförare. En mångfald av alternativ. En mångfald av innehåll. En mångfald av kvalitet. En mångfald av lösningar på en mångfald av utmaningar.

Dagens diskussion kring valfrihet kan inte enbart baseras på forskningsresultat baserade på en helt annan situation. Den kan inte heller baseras på dagens situation. Och knappast på en utopisk bild målad av media och mediala politiker. Den bild att det inte finns några problem inom offentligt driven service som målas upp från vänsterhåll är felaktig. Båda de stora kommunala välfärdssystemen, skolan och äldreomsorgen, står inför stora utmaningar i framtiden. Ökade krav på bättre kvalitet och ökad individualisering är ett par av dessa.

Dagens diskussion måste ta sitt avstamp i morgondagens utmaningar. Då är valfriheten inte bara en möjlighet. Då är valfriheten självklar.

Media: DN1, DN2, SVD1, E24-1, SVT1, SVT2, SVT3, Expr1

Klimat i fokus

2011-11-28T21:27:00.001+01:00

Så har då klimatmötet i Durban inletts. Dit har såväl beslutsfattare som påverkare rest från när och fjärran. De flesta har nog tagit det miljöovänliga flyget dit, oavsett om man jobbar för en koldioxidneutral värld eller ej. Men vad spelar det för roll om man som klimatarbetare tar flyget till klimatmötet? Det är ju ändå så viktigt, och så köper man säkert utsläppsrätter också...

I Godmorgon Världen i P1 i går fanns en intressant intervju med en "klimatpsykolog" kring varför inte klimatfrågorna engagerar längre. Då talade han om något han benämnde kognitiv dissonans. Som jag förstår det så handlar det om att man tycker att exempelvis klimatfrågan är viktig, men eftersom man inte lever klimaträtt, blir man tvungen att omtolka sitt engagemang så att det fungerar till det liv man lever. Eller: OK, jag lever inte klimaträtt, jag vill åka på charter till Thailand, men eftersom jag handlar KRAV-tomater och åker kollektivt så mycket det går får jag ändå livet att gå ihop...

Ibland tänker jag att detta sannolikt är en beskrivning av miljöpartiets storstadsväljare. De som sannolikt inte lever speciellt miljörätt, förutom att de bor i en så tät stad att de kan klara sig utan bil, men eftersom de röstar på miljöpartiet (och handlar KRAV-mat) har de ändå gjort det som krävs av dem. Rätt många av de jag känner (utanför politiken) som sympatiserar med miljöpartiet är i vart fall på den skalan.

Tänker jag fel? Eller finns det spår av sanning i det?

Kognitiv dissonans - intressant ord...

Jag skulle vilja hävda att hela miljöpolitiken är ett skolexempel på denna kognitiva dissonans. Skälen är många men framförallt handlar det om vår oförmåga att kunna hantera de generationsproblem som miljöpolitiken så ofta innehåller.

Klimatutmaningen handlar om att vi idag måste bestämma oss för hur klimatutvecklingen ska vara om 100 år.

Giftutmaningen handlar om att vi idag måste bestämma oss för hur många samverkande gifter som våra barnbarn ska härbärgera i sina kroppar.

Naturutmaningen handlar om att vi idag måste försöka hantera behovet att värna biologisk mångfald i någon variant av hundraårs- eller tusenårsperspektiv.

Vem klarar det? Vem vet hur världen ser ut i morgon, och än mindre om 100 eller 1000 år? Och hur kan de som lever då veta att det var det jag gjorde idag som gjorde skillnad? Det är helt omöjligt! Och det är totalt omöjligt att göra politik av det hela. Och ändå är det just det vi måste!

Men frågan är hur? Hur skapar man styrsystem som får klimatet att hanteras på ledningsnivå, lika självklart som ekonomin?

Hur klarar man av att skapa system där ekosystemtjänsternas utveckling blir lika självklara i resultat- och balansräkningar som produktionskostnader och PR-utgifter?

Hur kan vi hitta system där de större balansräkningarna, till exempel de globala ekosystemens resiliens, hanteras såväl inom BNP-funktionerna som tillväxtsiffrorna?

Inte är det lätt. Kanske det kommer att bli omöjligt att hantera. Frågan är vad som då händer.

När jag ser på mitt eget liv, medveten som jag är, blir det också ett tydligt tecken på kognitiv dissonans. Jag vet sannolikt mer än de flesta om vad klimatutmaningen innebär och vad jag borde göra. Ändå gör jag det inte. Jag hittar andra vägar ut. Men strävar ändå efter att långsamt ta mig åt rätt håll. Om inte jag som medveten klarar av att leva klimatriktigt, hur ska då mina mer eller mindre ointresserade grannar klara det?

Den frågan, hur vi får de många att aktivt engagera sig i klimatutmaningen, är egentligen Durban-mötets gordiska knut. Det räcker inte med nationella och internationella konventioner. Det behövs ett paradigmskifte.

Tyvärr tror jag inte att detta paradigmskifte kommer att finna jord att gro i förrän det blir en systemkris. Mångårig torka i USAs mellanväster som omöjliggör jordbruk. Smältande inlandsisar som höjer havsnivåerna och hotar dränka storstäder. Förändrade regnmönster som hotar stabilitet och fred. Eller liknande.

Frågan är vilken tid vi då har att handla. Och vilka medel som står till buds för att lösa de uppkomna effekterna. I detta är det enklare att vara pessimist än optimist. Det är enklare att tro att systemen kantrar, än att tro på en långsam och stabil utveckling.

Men det är skillnad på att vara pessimist, och att vara pessibilist. Pessimisten sitter och deppar. Pessibilisten deppar, men tar sig i kragen och gör det han kan göra. Den hållningen, en gång formulerad av den finländske filosofen Georg Henrik von Wright, är en livshållning som ändå kan lägga grunden för en ny klimatpolitik.

Media: SR, SR2, SR3, DN, DN2, SVD, SVT,

Politics och policies

2011-11-25T07:02:00.001+01:00

Jag har en tidigare kommunalrådskollega (numera ingående i ett annat lag) som brukar prata om skillnaden mellan politics och policies. Han har hämtat det från amerikansk politisk diskussion.

Som jag förstår det menar han att politics är det politiska spelet medan policies är det politiska innehållet.

Idag är svensk politisk debatt rätt dominerad av politics, och rätt lite handlar om policies, eller?

Som en antik tragedi går socialdemokraternas kollaps genom medianätet. Huvudrollen i tragedin innehas av Håkan Juholt. Men såväl författarskap som regi står andra krafter för.

När partiledare byts, i Centerpartiet, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, är det mer processen än det politiska innehållet som belyses.

När partiledare ifrågasätts, som inom Kristdemokraterna, verkar det mer vara framtoningen, eller hemmahörandet i olika subgrupper, som är viktigt. Det politiska innehållet är mer tillbakadraget.

Och så vidare.

I SVD har Maria Ludvigsson flera gånger skrivit om det hon kallar SIFO-ismen. Jag själv har bloggat om det. Det handlar om att partierna inte längre är företrädare för ideologiskt förankrade idéer, utan att de numera har det våta fingret i opinionsvinden. Opinionsförändringar skapar idag politiska förändringar. I går var det politik som skapade opinionsförändringar.

Som alltid just nu landar man i socialdemokraternas kris när man ska ta exempel på detta. De senaste dagarnas opinionsundersökningar visar på fortsatta enorma problem. Partiet verkar just nu ligga på en 25 % nivå eller lite mer. De flesta artiklarna kring detta handlar om hur länge Håkan Juholt ska sitta, och när botten är nådd. I dagens SVD Brännpunkt försöker i och för sig Juholt att lyfta en del politiska frågor, men det får liten bäring.

Denna medialisering av politiken, och förytligandet av den medialiserade politiken är ett bekymmer. Dels för politik och politiker, men mest för hur vi långsiktigt ser på demokrati som medel att hantera framtida utmaningar.

För det finns utmaningar som måste hanteras. Och det finns ideologiska skillnader mellan de möjliga vägarna att hantera eller lösa dem. Problemet är bara att det inte alltid är de traditionella partimönstren som bryts i en höger - vänsterskala.

Låt mig peka på tre som jag ser som avgörande:

För det första: Klimatutmaningen. Idag är det 9 grader varmt i Örebro. I går fanns det inte en gnutta snö i Kiruna. I USA hävdar flera presidentkandidater att klimatförändringarna bara är naturliga och inte behöver lösas. I Asien och Afrika dör hundratusentals människor årligen av händelser orsakade av väderfenomen.

Hur ska vi lösa klimatkrisen? Ska den lösas, eller ska vi hoppas på det bästa? Vilka vägar finns att gå? Är det tillbaka till världen före oljan, eller finns det vägar framåt? Hur hanterar vi tillväxt, sysselsättning och den globala fördelningen av såväl kostnader som intäkter? Hur kan vi dessutom hantera de risker för social oro, för osäkerhet kring råvaruresurser och exempelvis vatten?

Skiljelinjerna går sannolikt inte mellan höger och vänster, utan snarare inom partierna. Socialdemokrater och moderater bär inom sig såväl betong-ister, som klimat-ister. Inom Miljöpartiet finns de som vill tillbaka till gårdagen, rena ekosofister, och sådana som sannolikt ser utveckling som vägen framåt.

Och den liberala vägen, vad är den? Självklart utveckling, men sedan? Hur skapar man klimatramar för tillväxt och globalisering? Hur får man den enskilda människan att ta ansvar, inte bara för sig själv utan för såväl hela planeten som för kommande generationer? Finns det en klimatanpassad liberal individualism? Vi måste våga ställa frågan!

För det andra: Hur hanterar vi de demografiska utmaningarna? När vi bara blir allt äldre, de flesta allt friskare men ändå fler som blir sjukare, hur klarar den offentliga sektorn den utmaningen? Och hur ser näringslivet på att så många går sysslolösa fast de är friska och värdefulla, fast de fyllt 65, 75 eller 85?

Hur hanterar civilsamhället de många gamla som har så mycket kvar att ge? Är det bara golf och resor till Kanarieöarna som gäller?

Hur hanterar våra ekonomiska system ett läge där du studerar till du är 30, jobbar till du är 60 och sedan lever livet till du är 90 och dör då du passerat 100? Kan vi verkligen tro att 30 års jobb ska försörja oss själva i 70 år?

Det finns idag inget parti som adresserar denna utmaning på något tydligt sätt. Men vi liberaler borde. Det finns en brytpunkt idag mellan den gamla, kollektivistiska synen på åldrande och äldre, och den individualistiska syn som måste slå igenom. Men än tvekar vi kring vad det kommer att innebära.

Och för det tredje: Finns det en tillväxtens gräns? Eller snarare - är livet bara en strävan efter mer av allt?

Dagens tillväxtsiffror mäts på traditionella grunder. Produktion och konsumtion av varor och tjänster. Det finns mycket litet av balansräkning i tillväxten. Uttag av ändliga resurser bokas inte av på något balanskonto. Inte heller nedsmutsning hanteras av det långsiktigare balanskontot utan enbart i en kortsiktig resultaträkning.

De sociala implikationerna av tillväxten belyses inte heller. Hur ser de sociala variationerna ut när vi enbart mäter framgång i pengar? Var finns kulturens värde i tillväxten? Hur mäter vi värdet i stabila och funktionella samhällen där möten mellan människor och dialog, ersätter ensamhet och konflikt? Och hur mäter vi värdet av en soluppgång i maj, då vitsipporna blommar och göktytan gal?

Det finns en uppenbar risk att politiken blir en spegel av samhället i övrigt. En följare istället för en ledare. Man kan alltid ifrågasätta politiker, politiska partier och politiska ideologier som ledare. Men om detta ledarskap inte längre finns, vem är det då som leder?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4 och SVD1, SVD2, SVD3 och SR1, SR2, och SVT1, SVT2 och Expressen1, och NA1 och TV4-1, TV4-2

Ständigt denne Borg!

2011-11-24T07:28:00.001+01:00

Så har då Anders Borg utnämnts till den bästa finansministern i Europa. Financial Times står för utmärkelsen. Det är roligt.

Ständigt denne Borg, kan man säga. Det är rätt många som menar att han är den främsta orsaken till de nya Moderaternas framgångar. Jag delar den uppfattningen. Anders Borg är den bästa finansministern Sverige haft på länge. Han har möjligheten att driva en kraftfull politik tack vare sitt partis starka ställning såväl i regering som i opinion. Och han har dessutom förmånen att jobba i en regering som (hittills i vart fall) sett enighet som ett självändamål. Det är bra, för Borg, för Moderaterna och för Sverige.

Det är sannolikt inte lika bra för de mindre regeringspartierna. Men - säger jag - what the heck, det kan man leva med. Borgs insatser har varit de viktigaste för att förändra svensk politik i grunden. Hans arbete har gjort att det nu är de nya Moderaterna som är det statsbärande partiet, medan det tidigare statsbärande socialdemokratiska partiet nu knappast ens bär sig själv. Denna gärning är enormt viktig av många skäl. Inte bara ekonomiska. Lika mycket politiska. Och framförallt demokratiska.

Svensk demokrati har vitaliserats av socialdemokraternas fall. Och förhoppningsvis kommer vitaliseringen att fortgå när det gamla korporativistiska socialdemokratiska samhället fortsätter falla samman. De ohälsosamma banden mellan andra samhällsaktörer som LO (eller Hyresgästföreningen för att ta ett lokalt exempel) måste brytas för att vi ska öka den reella demokratin.

Det är rätt underhållande att läsa socialdemokratiska kommentarer till utnämningen. Katrin Kielos skriver till exempel så här: "Att bli utnämnd till EU:s bästa finansminister 2011 är lite som att bli utnämnd till Afrikas bästa skidåkare."

Man kan inte annat än småle åt den bitterhet och jante-syn som lyser igenom. Och kanske det är det viktigaste brottet i svensk politik. Socialdemokratin är synonymt med "jante-lagen". Tro inte att du är någon. Försök inte vara bäst. Stick inte upp. Var inte individualist. Då trycker vi andra ner dig!

Förhoppningsvis har den politiken nått vägs ände. Förhoppningsvis är det kompetens, individualism, glädje, vilja och mod som nu kommer att karaktärisera Sverige. Där är Borg en av flera förebilder.

Kan inte låta bli att prata lite fotboll också. För precis som Borg förändrat den svenska synen på politik och ekonomi, så har Zlatan Ibrahimovic förändrat synen på svensk fotboll. Individuellt skicklig. Kompetent. Individualist. Modig. Absolut inte Jante. Zlatan håller förhoppningsvis att ta svensk fotboll till nya höjder där det är OK att vara bäst, att gå ut på plan och tro, veta och vilja göra allt bättre än alla andra och visa att man vet att man kan det också.

Det är positiv individualism. Det är framtiden. Den individualismen kan också bära ett lag. Precis som en individuellt skicklig finansminister kan bära ett land och en regering.

Så - det är kul att Borg får ett europeiskt pris. Nu borde bara Zlatan få guldbollen!

Media: DN1 och DN2, SVD, NA, SVT, Aftonbladet,

Blogg: Kent Persson

Socialdemokraterna mot 15 %?

2011-11-23T23:12:00.001+01:00

Rätt kul. Idag har TV4 nyheterna huvudrubriken att en statsvetare menar att sossarnas botten är runt 15 %. Jag undrar om han läst min blogg från den 13/11 2010. För mer än ett år sedan tänkte jag i de banorna. Lite kul att vara dryga året före experterna...

Det finns inget som idag gör att jag behöver revidera mina funderingar. Socialdemokraterna är ett parti i fritt fall. Det är inte Håkan Juholts fel. Han är snarare ett symptom på det förfall som började för länge sedan, när ideologin försvann helt och ersattes av makten som sammanhållande kraft. När sedan makten inte längre finns, saknar också partiet sitt berättigande.

Fortfarande finns rester av maktpartiet kvar. Tyvärr kunde vi i Örebro inte klara av att låta socialdemokraterna vara kvar i opposition ytterligare en mandatperiod. Det hade sannolikt varit nyttigt för såväl demokratin som den eventuellt kvarvarande socialdemokratiska ideologin. Annars blir det övertydligt att i Örebro kommun, liksom i landstinget, är det inte ideologin som är viktig. Det är makten. Därför är det inte svårt för socialdemokraterna att sälja bort löften som bort vara ideologiskt kärnstoff. Vårdnadsbidraget är det tydligaste exemplet på den ideologiska rötan.

Därför är det inte heller svårt att svika löften. Före valet skulle skolor räddas. Efter valet ska andra läggas ner. Före valet var det rätt till heltid. Efter valet är det rätt till utredning om rätt till heltid. Före valet gick barn och gamla före asfalt och betong. Efter valet sparas det mest på barn och gamla, och minst på betong. Bara ett maktparti kan göra sådana svängar. Och därför att man fortfarande har makten hålls partiet ihop lokalt. Men även de lokala företrädarna ger sig nu in i slakten av moderpartiet...

Det är inte en vågad gissning att Juholt får gå före valet 2014. Men det är lika ovågat att gissa att han sitter kvar. Om han får gå, är det sannolikt på grund av att partiet tror sig ha hittat någon som är mer medialt begåvad, men som är ännu mindre ideologisk. Om han sitter kvar beror det på att den lilla krets som bestämmer sannolikt bedömer att det inte är Juholt som är det egentliga problemet, och att en avgång skulle riskera partiets enhet än mer. En partisplittring skulle i det läget inte vara långt borta.

Den enda möjliga glädjen för socialdemokraterna är kanske att moderaterna nu verkar göra om i vart fall delar av samma resa. Makten, pragmatismen, viljan att vara ett parti för alla, kan bli samma hämsko för de nya moderaterna som för de gamla socialdemokraterna.

Socialdemokratins kris är och kommer att vara en fråga för såväl statsvetare som för oss som är politiker och intresserade av politisk utveckling under överskådlig framtid. Det vi ser idag är inget annat än det största paradigmskiftet i svensk politik på nästan 100 år.

Media: TV4Nyheterna, DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1, Radio Örebro.

Bloggar: Kent Persson

Stopp eller stopp?

2011-11-22T22:44:00.001+01:00

I morgon kommer riksdagen att debattera statsbudgeten. Det handlar om de strukturella frågorna, om inkomsterna och om utgiftsramarna. Debatten sker i en svårbedömbar situation. Det finns mycket som talar för att EU inte bara saktar in, utan tvärstannar, när det gäller tillväxt. I USA har budgetsamtalen brutit samman. Och inte ens Kina går skadeslöst genom krisen.

Samtidigt så hackar sig börsen kvar på någon form av bärande botten. Index varierar lite upp och lite ner, men de senaste månaderna har fallet stannat.

En del siffror är till och med ljusa. I dag kunde vi läsa att småföretagarna i Örebro och Västmanland tror på ökad tillväxt.

Men så kommer mörkret igen. SEBs senaste prognos talar om att tillväxten 2012 nu blir hälften av vad banken tidigare trott. Nu menar man att tillväxttakten 2012 bara blir 0,7% för Sverige. Och i Eurozonen blir det recession, tillväxten blir negativ, -0,4 %. Och en grupp inom Nordea är än svartare. Deras mer enkelt framräknade siffror talar om en negativ tillväxt för Sverige på -2%. Det är rätt illa.

För mig som enkel kommunpolitiker är dessa siffror bekymmersamma. När Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för en dryg månad sedan kom med sin senaste prognos för intäkterna för kommunsektorn, bedömde man tillväxten till knappt 2 % 2012. Det innebar rätt stora omställningsproblem för fler kommuner än Örebro. Om SEB har mer rätt innebär det ytterligare påfrestningar. Om Nordeatjänstemännen har rätt, väntar ett stålbad.

Det finns flera problem med dagens ekonomiska utveckling. Jag har skrivit rätt många bloggar om dem. Osäkerheten är ett problem. Svårigheterna att hantera en recession med samma verktyg som 2008-2010 ett annat. De globala strukturella problemen, där det finns likheter mellan situationen inom de krisande delarna av EU, USA och Kina, ett tredje.

Men det finns också politiska problem. I Sydeuropa skapar behoven av reformerad ekonomi kravaller. I USA låser de två blocken varandra, med staten som gisslan.

Och i Sverige finns en dålig krismedvetenhet.

Delvis beror detta på att det inte är speciellt medialt att skriva eller tala om rätt komplicerade ekonomiska problem. Budgetdebatten i Örebro kommunfullmäktige förra veckan var ett typexempel på detta. Den styrande majoriteten talade gärna om alla nysatsningar de ville göra. Mindre gärna talade de om de besparingar de tvingas göra. Frågan om hur vi prioriterar lyste mest med sin frånvaro.

Och på Örebro Läns Landstingsfullmäktige var det än värre. Där går den styrande trojkan ut med en budget som har ett överskott på enbart 15 miljoner kronor, en tiondel av vad som behövs. Sannolikt är överskottet borta redan innan bläcket på protokollet från fullmäktige torkat.

I såväl Örebro kommun som i Örebro Läns Landsting är det socialdemokraterna som styr. De gör det förvisso tillsammans med stödpartier, i Landstinget rödgrönt, i kommunen vitsippsklöver. Men det är tydligt att det är den socialdemokratiska agendan som får genomslag. Den som säger att mer pengar alltid är bättre. Den som vägrar fundera kring prioriteringar. Den som egentligen inte vill mäta kvalitet (framförallt inte i förhållande till vad det kostar), utan bara sätta upp nya, intressanta politiska mål.

Det kan handla om att gräva ner en järnväg för miljarder. Det kan handla om ovillkorlig rätt till heltider för hundratals miljoner. Det kan handla om nya bolag för tiotals miljoner. Bara mer pengar. Bara en utökad offentlig sektor.

Tyvärr verkar det som om socialdemokraterna lokalt, regionalt och nationellt nu spelar på samma planhalva. Borta är de tankar om förnyelse som Mona Sahlin drev. Nu handlar det istället bara om mer pengar, och därmed också om höjda skatter. Den internationella utblicken saknas. Analysen av den ekonomiska utvecklingen i omvärlden likaså. Och analysen av hur detta kommer att påverka det demokratiska systemet lyser enbart med sin frånvaro.

Det liberala anslaget måste vara annorlunda. Vår politik måste vara en rätt pragmatisk politik, med en stabil grund i såväl de nationalekonomiska förutsättningarna, som de demokratiska. Vi måste finna vägar att värna tillväxten, nationellt men även inom EU och globalt, när de gällande systemen krisar. Det handlar inte om mindre internationellt samarbete, utan snarare mer.

Men en bra ekonomisk politik byggs på en stabil demokratisk grund. Där måste vi göra en ordentlig hemläxa. För den offentliga sektorn är inte ett ymnighetshorn. Vi måste ha en genomgående analys både av vad den offentliga sektorn ska göra, och hur vi ska göra det.

Vad: Vilket är den offentliga sektorns uppdrag? Är det att ständigt lägga under sig nya områden, eller är det kanske till och med att krympa i vissa delar?

Hur: Handlar det om offentlig finansiering, eller om offentligt utförande? Handlar det om målstyrning, eller om uppföljning, utvärdering och återkoppling?

Svaren på dessa frågor, vad och hur, måste få en bred förankring för att det demokratiska systemet ska klara av framtidens utmaningar. För det vi ser nu, den globala osäkerhetens period, kommer att följas av flera, sannolikt mer långsiktiga. Det handlar om den demografiska utmaningen. Det handlar om klimatutmaningen. Det handlar om tillväxtens gränser.

Det krävs en bred enighet kring detta för att värna demokratin. Den finns inte idag, kanske framförallt för att inget parti på riktigt vågar ta upp denna rätt omediala diskussion. Men det finns bara ett parti som både kan och vågar. Sveriges liberala parti. Folkpartiet.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, SR1, DI, NA

Blogg: Cornucopia

Partibidrag i öppenhet

2011-11-21T21:04:00.001+01:00

När Frisinnade Landsföreningen bildades för drygt 100 år sedan var en av grundförutsättningarna att partiet skulle ha en egen ekonomi som klarade av att hantera den utmaning det var att bilda och driva ett parti. Ett antal fria medborgare ställde upp med nödvändigt kapital och den svenska liberalismen fick sin tydliga hemvist.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Idag är det knappast fria medborgare som finansierar partierna och deras verksamhet. Vi som är politiker idag är en del av den offentliga sektorn. Partiernas intäkter kommer från kommunala, landstingskommunala och nationella bidrag. Många försvarar detta eftersom det innebär att partierna kan vara fria från påtryckare.

Det finns två partier som har en annan typ av finansiering. Många menar att Moderaterna får stora bidrag från näringslivet. Det är oklart hur stora dessa bidrag är, eftersom Moderaterna med dårars envishet vägrar att lagstifta om insyn. Det är illa för såväl partiet som för demokratin. Jag gissar att de flesta svenskar skulle vilja veta om och i så fall hur mycket av Moderaternas framgångar som bygger på sådana bidrag.

Det andra partiet är Socialdemokraterna. De har länge varit lika hårdnackade motståndare till öppenheten. Och det är rätt självklart. Socialdemokraterna får enorma bidrag från LO-facken. Dels i pengar, men framförallt i arbetstid. Dessa tusentals fackliga ombudsmän som använder sin fackliga tid till politisk argumentation har varit en del av den unika maktbas som socialdemokraterna skapat. Och det har gett resultat. Senast i år har Håkan Juholt lovat Kommunal att de ska få skriva lagstiftningen om den ovillkorliga rätten till heltid, den lagstiftning som kan slå ut mängder av småföretag och skapa enorma kostnadsökningar för landets kommuner. I andra länder kanske det skulle kallas korruption. I Sverige kallas det fackligt-politisk samverkan...

Av någon anledning ändrade sig socialdemokraterna under Mona Sahlin och ville nu lagstifta om öppenhet. Det var välkommet, även om man anade ugglor i mossen. Skulle öppenheten också omfatta den arbetstid facken gav till socialdemokraterna? Eller skulle det finnas undantag?

Nu behöver vi inte fundera över detta. Håkan Juholts parti fortsätter marschen tillbaka till de gamla socialdemokraterna. Nu gäller inte längre öppenheten. Nu gäller det snöda egenintresset. Det gäller att värna partiets ekonomi. Redan har tiotals partiarbetare fått sägas upp. Den enkla bedömningen är säkert att partiet inte klarar av ytterligare neddragningar om man ens ska tro på en återkomst till makten 2014 eller 2018. Om det är sant som media skriver, att den ändrade hållningen också baseras på ett krav på ökat partistöd, är det exempellöst. Och samtidigt rasar partiet i opinionen.

För mig som liberal är det självklart att full öppenhet ska råda. Demokratin är för värdefull för att man ens ska riskera att något parti kan misstänkas för osakliga bindningar. Därför borde den fackligt-politiska samverkan mellan LO och socialdemokraterna omedelbart upphöra. LOs socialdemokratiska medlemmar ska inte ha två röster, när alla andra bara har en. Och när andelen sossar inom LO kontinuerligt minskar blir skälet än tydligare. Därför måste också en lagstiftning kring öppenhet vad gäller större bidrag till partierna omedelbart komma upp på riksdagens bord. Större bidrag - kanske mer än en tusenlapp i månaden - skulle registreras oavsett om givaren är en privatperson, ett bolag eller en organisation och oavsett om bidraget är i reda pengar eller i tjänster.

Sedan är det lika självklart att partierna borde bli bättre på att finansiera sin verksamhet på andra sätt än beroende av offentliga bidrag. Jag ser gärna mer aktiva medlemmar som tar större del i finansieringen av såväl kampanjer som verksamhet. Jag ser gärna fler sympatisörer som kan bidra till kampanjandet. Jag ser gärna fler privatpersoner, företag och organisationer som i öppenhet säger att man vill stödja det liberala partiet för att Sverige, eller Örebro, behöver en mer liberal utveckling.

Men som i allt demokratiskt arbete är öppenheten norm. Där har såväl socialdemokraterna som (de nya) moderaterna en lång väg kvar att vandra.

Media: DN och DN igen, SVT, Expressen och Expressen igen

Slut på politik...

2011-11-18T06:26:00.001+01:00

Kanske beror det på att det är en tidig fredagsmorgon i november. Det är kallt och mörkt ute och än har inte advent börjat lysa upp fönster, gator och torg.

Men är ändå inte känslan så att det är slut på politik? Händer nånting i svensk politik överhuvudtaget, något som har med politik att göra då? Finns det några tydliga politiska konflikter? Finns det några tydliga politiska visioner? Var hettar den politiska debatten till?

OK. I Europa håller ekonomin på att rasa ihop. Men varför? För att några länder drivit en politik som inte funkat? Snarare tvärsom. Grekland fuskade sig in i eurosamarbetet. Har lite med politik att göra. Och Portugal, Spanien och Italien har levat över sina tillgångar och tillväxtsiffror. Det kan man göra oavsett om man kallar sig socialist eller konservativ.

Och i Sverige har vi en vårdskandal. Ett privat bolag har trott att man kan sätta ekonomi och vinster före omsorgskvalitet. Det blir ett himla liv på politiker och partier. Men under finns en massa undersökningar som visar att privat omsorg inte alls är sämre än offentlig. Och visst har det varit omsorgsskandaler inom offentlig omsorg, utan att det ställts krav på att kommuner inte ska få driva äldreomsorg...

Men politik handlar om mer än så. Politikens grund är tanken om det framtida samhället. Vilket samhälle vill vi ha? Vilket samhälle vill vi vara med och skapa? Och politikens byggstenar är de sakpolitiska åtgärder vi vill genomföra för att nå vårt mål.

Men vad är visionen om det framtida samhället? Det finns inte ett enda parti som har någon.
Moderaterna vill bara administrera fram ungefär samma som idag men lite bättre.
Socialdemokraterna vet överhuvudtaget ingenting.
Centerpartiet vill vara grönt, snällt och socialliberalt. OK - men vad betyder det?
Kristdemokraterna har noll koll på om de är eller borde bli mer värdekonservativa.
Vänsterpartiet - jag har inte en aning om vad de ser som sitt drömland sedan det kommunistiska manifestet lades i malpåse.
Sverigedemokraterna förändrar sig nu från nationalism till socialkonservatism. Jaha - dimridåer skyler det som tidigare var den tydligaste, och mest inhumana, visionen.

Och sedan Folkpartiet. Vilken liberalism står vi för? Och vem vet om vad det innebär?

Jag kollade igenom några tidningars ledarsidor när jag som vanligt gjorde sonen sällskap framför morgonbolibompa:

DN skriver om rattfylla och franskt-tyskt samarbete i EU.
SVD toppar med USAs skuldberg och fyller på med betygsinflation och vårdenkäter.
Expressen håller med om Folkpartiets omsorgskollsmyndighet och skolavgifter.
Aftonbladet kör Iran-Israelspåret och KDs roll i vårdskandalen.
GP går på Syrien och Juholt.
Min lokalblaska NA kör IPRED.
Och Dalademokraten, denna tydligaste av sossetidningar, skriver om en ambulans som aldrig skickades.

Spretigt? Sannerligen.

Politiskt ideologiskt? Mycket litet.

Framåtsyftande? Känns inte så.

Så vad händer egentligen i och med politiken? Och vad är politikens syften idag?

Är det bara att rodda i ett givet system så det förhoppningsvis fungerar lite bättre?
Är det bara att ordna mer av allt?
Är det bara att hitta detaljlösningar som passar i ett medialt samhälle?

Har drömmen om framtiden tagit slut?

Visst var det enklare förr. När de sociala skillnaderna var stora. När alla inte ens fick gå i skolan. När kvinnor och fattiga män inte tilläts rösta. När slaget stod mellan kommunismens och nazismens omänskliga ideologier och ett liberalt samhällsbygge.

Men visst finns det frågor som borde lyfta idag också.

Globaliseringens utmaningar och följder.
Klimatfrågorna.
Den demografiska utmaningen, eller hur vi bygger ett samhälle där man får var människa hela livet.
Det integrerade samhället.

Och alla dessa frågor om människans värde i ett samhälle där allt mer mäts och där relationer inte längre är varaktiga, utan även medmänniskan är ständigt utbytbar borde väl kunna engagera någon (fast detta kanske mer borde vara en fråga för de kyrkor som också verkar ha abdikerat från sin roll som visionärer).

Men om svaret på alla frågor alltid blir mer av allt - vilket det ofta blir - reduceras också politikens roll till att just administrera ett rådande system. Och då är sannolikt både demokrati och politik på väg mot att den viktigaste frågan blir om man själv ska överleva.

Det är fortfarande mörkt ute. Det är fortfarande november. Det är fortfarande tidigt. Kanske denna känsla av att det är slut på politik är just en känsla i november när det stora vemodet rullar in.

Men jag är inte säker.

Men det jag är säker på är att man ändå måste ställa frågorna. Som liberal. För en liberals viktigaste uppgift är sannolikt att ställa de frågor som ingen annan vågar eller vill göra.

Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, GP1 och GP2, Dalademokraten, NA

Rå kapitalism?

2011-11-17T23:43:00.001+01:00

Läser att Pehr G Gyllenhammar tycker att den råa kapitalismen ska stoppas. Kan inte annat än dela hans tankar. Gyllenhammar är ju själv både framgångsrik företagare och liberal. Det är en rätt bra kombination när det gäller att tänka kring hur ekonomi, företagande, samhällsansvar och politik ska gå ihop.

Jag har i flera bloggar skrivit om rätten att ha en hög lön. Jag tycker det är självklart att en framgångsrik företagsledare ska kunna tjäna bra med pengar. Miljonlöner är inte orimliga.

Men lika ofta har jag skrivit om att det finns en gräns när lönen inte längre är lön, utan någon annan form av belöning som inte har något med prestationen som sådan att göra. När ersättningen blir så stor att en enda årslön räcker för resten av livet och lite till, oavsett vad och hur mycket du konsumerar, då bör man i alla fall börja fundera.

Och det Gyllenhammar är på är något intressant. I en utredning jag läste för några år sedan beskrevs företagandets drivkrafter. För småföretagare handlade det sällan om ekonomi som främsta drivkraft. Istället var det möjligheten att utveckla en idé, sitt företag, möjligheten att styra själv och så vidare som var det viktigaste. Rikedom kom först på plats 5-6 sådär.

Men kanske har tiderna förändrats. Kanske är det nu rikedomen som sådan som driver. Och hur blir man då rik?

Lotter? Det går snabbt men är osäkert och oberoende av kunskap.
Poker? Lika snabbt men nästan lika osäkert och nästan lika oberoende av kunskap.
Aktiespekulation? Hyfsat snabbt, rätt osäkert, men rätt kunskapskrävande.
Företagsbyggande? Långsamt. Osäkert. Kunskapskrävande.

Vi lever i en tid av krav på omedelbar behovstillfredsställelse. Det gäller sannolikt hög som låg. Och sannolikt oftare hög än låg. Har man så vill man ha. Mer. Snabbt. Nu.

Ibland hör man riskkapitalister prata om att de jobbar med att skapa synergier. Genom att spekulera i aktier, genom att köpa upp, och stycka upp, företag, får man dem att förhoppningsvis fungera bättre och skapa mervärden åt ägarna. Ibland lyckas det. Ibland inte. Men drivkraften är inte långsiktigt företagsbyggande. Drivkraften är mer pengar.

Och denna drivkraft verkar numera vara allt vanligare företrädd hos såväl chefer i företagen, hos företagens styrelser och ordföranden och hos de stora ägarna. Drivkraften är inte längre att bygga något bestående. Drivkraften är mer pengar. Snabbt. Nu!

Vad får det för följder? Det kan nog ingen säga. Men det finns sannolikt risker med ett företagande där bara den kortsiktiga ekonomin styr. Vissa investeringar kan inte räknas hem på vare sig en månad, ett år eller ett antal år. Företagens samhällsansvar, det CSR som man så ofta talar om, urholkas om företagets huvudsakliga kultur går i helt motsatt riktning. Det sociala ansvar som gör att samhället utvecklas bättre, och som långsiktigt skapar bättre tillväxt och större chanser till företagsutveckling, kan inte räknas hem genom att kolla hur börskurserna varierar över dagen.

Och det finns frågor som är generationsöverskridande. Klimatfrågan är väl den tydligaste. En kortsiktig vinst idag för en riskkapitalist kan vara en gigantisk förlust för världen i morgon.

Vad ska då politiken göra? Svaret är inte enkelt. Jag tror på en liberalism som inte ger WO till marknaden. Det måste finnas regler och styrning av marknadskrafterna. Men det är ett grannlaga arbete att finna rätt styrning. Värderingsförändringar som den kortsiktiga kapitalismen, den råa kapitalismen med Gyllenhammars ord, står för kan inte plockas bort med politiska beslut.

OK. Vi kan säkert beskatta bort de värsta arvodena och bonusarna i svenska företag. Vi kan skapa stenhårda regler för socialt ansvar, för miljö- och klimatansvar, för samhällsansvar i stort. Men om det bara betyder att företag och jobb flyttar - vad har vi då vunnit?

Därför är jag bara säker på en sak: Det krävs mer samarbete över gränserna. Vi måste finna globala överenskommelser kring de svåra frågorna.

Därför blir jag bekymrad när socialdemokraternas nya partiprogramssekreterare visar en så negativ hållning till euron, och därmed det europeiska samarbetet.

Därför blir jag bekymrad när så många svenska politiker inte vill se vare sig det europeiska samarbetet, eller globaliseringen, som en prioriterad fråga.

Därför blir jag bekymrad när det verkar finnas så starka, nationalistiska, krafter i större och mindre partier både till höger och till vänster.

Och därför är jag bekymrad över att inte heller vi som tror på den privata marknaden, på rätten att kunna bli rik genom att vara duktig, vågar tala om att vi måste våga reglera marknaden. För den fria marknaden är sannolikt en marknad med frihet för få och ofrihet för många.

För några år sedan var jag på en tillställning med några av Sveriges näringslivstoppar. En av dem hade ett humoristiskt inlägg, men med en tydligt allvarlig underton. Så här sa han ungerfär:

"När ett bolag byter VD från en med sakkunskap om produktionen, till en ekonom, då är det dags att sälja av aktierna."

Det finns en insikt om kapitalismens och marknadens begränsningar också hos dem som är mitt uppe i den. Det är ett hoppfullt tecken.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, Expressen, Expressen2, SR1, DI1

När jag blir stor...

2011-11-16T14:45:00.001+01:00

Är svensk äldreomsorg och äldrepolitik bara skit? Och framförallt den privata omsorgen? De senaste dagarnas mediarapportering kan ju sprida en sådan bild. Men det finns andra bilder.

Jag har just avslutat mitt deltagande på Politikerdagarna iGöteborg. Numera är de en integrerad del av Kvalitetsmässan. Jag hade tvåarbetsuppgifter. Som ordförande i SKLs Beredning för primärvård och äldreomsorgvar jag moderator för ett seminarium kring bättre äldreomsorg. Det handlade bland annat om de Öppna Jämförelserna som SKL gör. De huvudsakliga skälen för ÖJ är att försöka få den offentliga sektorn att fokusera mer på utvärdering, uppföljning och återkoppling, istället för att styra med mål och resurser och inte se till vad man får ut av det som satsats. En tydlig slutsats är att det inte är mängden pengar som styr kvaliteten. Det finns andra faktorer som betyder mer.

Därefter hadejag förmånen att få vara en av tre deltagare i en panel som leddes av ThorbjörnLarsson, VD för Vårdalstiftelsen. De andra två paneldeltagarna var BodilJönsson, fysikprofessor och författare och Rolf Ekman, även han professor mendär handlar det om hjärnforskning.

Det var en förmån att få vara med på det andra seminariet.Bodil Jönsson höll ett inspirerande anförande om hur det kommer att vara attbli gammal i (den nära) framtiden. Det krävs ett paradigmskifte, från den tidigarekollektiviseringen till det individualiserade. Från ett ”bäst före”-datum tillett helt liv. Som liberal ser jag de politiska sidorna av vad hon säger. Denkollektivistiska, och materialistiska synen på människan hör hemma i en svunnentid och hos en ideologi som sannerligen har passerat sitt ”bäst före”-datum. Därkollektivism och korporativism styrde. Där individen underordnades systemen.Där folkhemmet blev en trång tvångströja för allt fler.

Framtiden tillhör en liberal, människocentrerad individualism.Det ska inte spela någon roll vem du är, vilken bakgrund du har, vad du vill.Samhället ska stötta dig att skapa ditt eget liv utifrån dina förutsättningaroavsett om du är 9 eller 99 år!

Mitt bidrag till seminariet var att ge några politiska synvinklarpå behoven av en förändrad syn på vad det innebär att bli gammal. Gammal, inteäldre, för som Bodil Jönsson sa ungefär: ”Att vara äldre är alltid att varaäldre än när man är gammal.” Varför är det fult att kalla sig gammal? Är detinte en förmån? Typ: Jag har blivit gammal. Jag har levat ett långt liv. Jaghar skaffat mig kunskaper. Jag har dessutom lärt mig använda mina kunskaper sånu är jag visare än förr.

Vi lever i ett samhälle som alldeles för ofta ser åldrandetsom något i huvudsak negativt. Det spelar alldeles för ofta ingen roll om dethandlar om privat, offentlig eller civil sektor. I den privata sektorn är duför gammal när du fyllt 30. I den offentliga kanske du kan göra karriär tilldess du är 50. Och i civilsamhället kanske du kan härda ut i tio år till. Menbilden är fortfarande alldeles för tydlig: När du passerat pensionsåldern är dupå väg utför.

Det är fel. Det kunde såväl Bodil Jönsson liksom Rolf Ekmanvisa. Den förra genom sin genomtänkta presentation. Den senare genom tydligabilder på hur aktiva äldres hjärnor är. Bodil är 69. Rolf några år äldre.Beskedet var tydligt. Du lär hela livet. Du kan välja att vara aktiv, att varaen engagerad samhällsmedborgare långt upp i åren. Vissa saker går långsammare.Vissa saker blir bara bättre.

Visst – det gäller inte alla. En del kommer att få problemtidigare än andra med såväl demenser som kroppslig svaghet. Men det storaflertalet gamla kommer att kunna bidra till samhällets utveckling tiotals årtill. Och de som är barn idag kanske kommer att se 100-årsdagen som en naturligfortsättning på festandet som började 50 år tidigare…

Det är sällan man känner sig så upplyft efter ett seminariumsom efter detta. Det gäller både personligt och politiskt. Politiskt – därför attdet finns en så tydlig liberal dimension i framtidens äldrepolitik. Personligt –därför att jag fortfarande kan fortsätta att fundera på vad jag ska göra närjag blir stor.

Vem vet, kanske ska man försöka göra en politisk karriär så småningom!

Media: DN1, SVD1, SVD2, SVD3, Expressen1, Aftonbladet1, sr1, sr2, svt1, svt2, svt3